Conan och jag: En sång om Conan

För fem år sedan skrev jag en sång. Jag har skrivit många sånger i mitt liv. Dom flesta går ungefär såhär: "Lilla herr Tomat, du ska bli min mat...", och jag sjunger dom oftast medan jag står i köket. Det finns dock en sång som är annorlunda. Det är min Conan-sång.
Jag tänkte såhär: Om man skrev en text om hur otrolig Conan är, och använde de bästa melodierna ur Basil Poledouris soundtrack ur den första Conan-filmen som själva musiken, vad fint det skulle bli! Ingen annan hade gjort den sången, så jag var nästan tvungen att göra den...

Här är den! Ni måste lyssna på hela, jag och brorsan har suttit uppe halva natten och jobbat med produktionen!

Ett stort tack till min käre bror Anders Johnsson, för att du styrde upp det här! Det är Anders som är den galne dragspelsmannen i videon, och hans spelar också alla andra instrument förutom akustisk gitarr, samt är kameraman och klippare. Ja, man kan säga att han gjorde allt utom att sitta på soffan och sjunga.

Det sista Utopiporträttet

När Utopi startades kunde man under ett par veckor teckna en prenumeration där man som bonus fick sitt porträtt tecknat av en av Utopis medarbetare.

Men ack, vilken skam! En del fick vänta på sitt porträtt. Det smärtar mig att säga att det finns en som väntat ända tills idag. Siska, jag ber om ursäkt för dröjsmålet! Jag hoppas att det är plåster på såren att du får ett helt unikt Utopiporträtt (de gamla var gjorda efter färdiga mallar), en blyertsteckning färglagd med akvarell, som jag har suttit och pillat med på kvällarna medan jag kollat på Buffy. Självklart ska då få originalet också, men här är en i alla fall ditt Utopiporträtt!

Conan och jag: Ritat i datorn

Nästa steg i arbetet med affischerna till den nya Conan-filmen var att bestämma motiv och göra färgskisser. Jag valde att göra dem i datorn då det ger större frihet för experimenterande. Det går fort och det är lätt att både laborera med färg och komposition.

Jag skulle dock aldrig vilja rita direkt i datorn från scratch. Jag fotade mina blyertsskisser, samma bilder som jag visade i ett tidigare inlägg, sedan slängde jag på ett lager och ritade ovanpå dem i gamla photoshop.

Såhär blev bilderna som jag presenterade för filmbolaget:

Conan hugger mot betraktaren som håller upp sina fula händer som skydd. Lycka till! Conan hackar och skyar av blod stänker upp.

Conan flyger genom luften mot sin lede fi, en snuskig orm!

Både bilderna är actionbilder. Jag ville göra affischer som var annorlunda än en vanlig filmaffisch. Som kändes som bilder tagna ur en serie.

Jag var sugen på att färglägga dom riktiga affischerna i datorn, enligt samma teknik som ovan (fast finare förstås!). Det hade fungerat med idén att de skulle vara just "serietidningskänsla", och det hade sparat tid och gett utrymme för misstag och experiment. Men jag kunde inte förmå mig. Affischer till en Conanfilm gör man kanske bara en gång i livet. Då ska jag banne mig måla akvarell, min favvoteknik!

Snart får ni se hur det blev!

Conan och jag: Kärleken gör oss fria!

När jag var 23 år gammal var jag en Konstnär.

Jag målade tavlor vars färg var blandad av mina tårar och mitt hjärtas blod. Att vara konstnär var det viktigaste jag visste, ty konstnären är närmast Gud. Konstnären lever för sanningen. Ljuger han förtjänar han att brinna i helvetets eldar. Där befinner sig i och för sig konstnären ändå, då han vågar konfrontera sin egen avgrund och inte lever i en patetisk livslögn som alla töntiga icke-konstnärer.

Stön, det var fett jobbigt att vara konstnär. Jag grät mycket. Vilket behövdes för min färgblandning, men ändå. Det var jobbigt.

Förutom att jag tog mig själv, och mina tavlor, på alldeles för stort allvar så var mitt största problem att jag aldrig riktigt kände att jag kom fram. Jag målade och målade, jag fick ständigt nya idéer och uppslag, men i processen fanns bara ögonblick av lycka. Mest upplevde jag en förtvivlan över min egen oförmåga att berätta allt det där som jag inte riktigt kunde sätta ord på, men som jag kände på mig att jag ville berätta. Det var något viktigt som skulle sägas, men jag visste inte vad och jag visste inte hur.

Min syster flyttade till Vancouver i Canada. Vi har alltid gjort serier tillsammans, vi gör det fortfarande, enligt varannan ruta modellen. Vi har också läst väldigt mycket Conan-serier. Vi har alltid garvat åt Conan och vilken gris han är.

Jag kom på idén att göra en liten Conan-serie till min syrra, som ett skojigt brev. Ett par sidors Conan-parodi hade jag tänkt mig. Jag började, och insåg snart att det skulle bli fler sidor än vad jag trott. En idé slog ner som en blixt: Jag kom på att jag skulle skriva in min syster i handlingen och låta henne möta Conan! Inspirationen flödade!

Sedan urartade det. Jag insåg att seriemediet var gränslöst. Jag kunde göra vad jag ville! Friheten var total! Efter fyra månader och 68 sidor insåg jag att jag aldrig haft så jäkla kul i hela mitt liv! Fuck art, let´s dance! Jag ska bli serietecknare!

Jag hade gjort min första egna serie. Jag tryckte den i fem exemplar och jag antar att den är ett typiskt fanzine, även om jag aldrig hade hört talas om seriefanzine när jag gjorde den. Det var i alla fall mitt första steg. Jag sökte serietecknarskolan i Hofors, och sen gjorde jag Mara från Ulthar och blev världsberömd!

Conan var ingången.

Episkt omslag. Conantidningarna hade alltid en fräck tagline. Min lyder "Conan möter en mystisk kvinna, resultat: HÖGAR AV LIK!". Den mystiska kvinnan är alltså min syster. Lägg märke till Marvel labeln uppe i vänstra hörnet. Varumärkesintrång!

Syrran och Conan hamnade i strid med bergens oknytt! Det blev en lång och blodig fight (åtta sidor)!

Fighten slutar med att monstrens ledare blir uppäten av en Liopleurodon. Conan, som är lite mörbultad, föreslår att han och syrran ska dricka en massa vin för att fira sin seger.

Ånej, syrran blir packad och hånglar med Conan! Efter det beter sig Conan förstås helt vidrigt. Men syrran sätter honom på plats senare i historien!

Berättelsen lämnar så småningom Conan, efter att min syster har fått förnedra honom ordentligt. Jag gav min syrra superkrafter, och lät henne bege sig på en andlig resa. Efter ett par galna utflykter i hippie-land träffar hon mig, på en strand på Cuba.

I seriens sista del låter jag syrran bli en adelsdam i Hong Kong under slutet av artonhundratalet. Här blir hon både raggad på av Corto Maltese, och raggar själv på en ung samuraj. Lägg märke till hur jag testade olika stilar hejvilt. Jag hade verkligen ingen aning om hur jag ville att min serie skulle se ut rent visuellt.

Fråga mig nästa gång vi ses, så kan du få läsa den. Visst är det lite skämmigt, jag var oslipad som fan, men det är ett verk av kärlek. Det gör den till mer konst än någon av mina "Smärta i själen"-målningar jag gjorde som ung. För en sak hade jag rätt i när jag var en ung konstnär: en konstnär bör vara sann. Och kärlek är sanning.

Conan och jag: Den perfekta modellen

Detta inlägg tillägnas Lina Neidestam.

Ute i skärgården kan man samla inspiration till sina Conanbilder! Speciellt om ens granne är Julius Hjort. Julius är en god vän, en begåvad musiker med kropp som ett tantsnusk-omslag.

Jag frågade Julius om jag fick ta lite referensbilder på honom, både till Conan-affischerna, men också för att spara för min privata samling... Eh, asså, det är alltid bra att ha ett referensbibliotek, och det är ont om killar med tvättbräda som Julius. Julius var hur som helst med på noterna, och gick upp i rollen som barbar med mod och kraft!

Här några av bilderna jag tog på Julius. Frazetta möter skärgården= magi!

John Carter of Mars! Eller Julius Hjort av Aspö!

Jag regisserade Julius efter mina skisser.

Här i "fallen krigare" position.

Här slåss han med ormen. Jag satte på Julius ett par pälskalsonger då jag kände att det blev lite väl barnförbjudet utan.

För att få upp testosteronnivåerna fick Julius hugga ved. Det gav många intressanta Conanögonblick!

Sedan kom Julius med den utmärkta idén att jag skulle ligga bredvid bryggan och fota medan han hoppade mer eller mindre över mig ut i vattnet. Dessa bilder visade sig vara de mest användbara av alla, och gav många skojiga uppslag. Och en del blev intressanta missar. Jag visar bara en bråkdel av dem, men jag älskar allihopa. Jag skulle vilja ställa ut dem, faktiskt!

Om och om igen kastade sig den ädle krigaren ut i vattnet, och upp på bryggan igen!

Leni Riefenstahl någon?

Jag passade på att ta ett par bilder av Julius rygg också! Ryggar är knepiga. Man kan veta var alla musklerna sitter och vad de gör, men de ändras väldigt mycket beroende på hur personen rör sig. Det är också skillnad på var volymen sitter på en vältränad och en otränad person.

Julius Hjorts tränings- och kostråd

Träning: Träna minst en kvart om dagen. Gör basövningar som chins, dips, armhävningar och "pistoler" (dvs knäböj på ett ben). Om du har tillgång till ett gym rekommenderar Julius bänkpress, knäböj med skivstång, frivändningar och chins med pålagd vikt (kan hängas från ett viktbälte). Undvik hantlar! Använd den egna kroppstyngden i största möjliga utsträckning.

Fokusera på att öka i styrka! Stirra dig inte blind på din egen spegelbild och sikta inte på ökad muskelvolym. Om du tränar för att bli starkare så kommer kroppens utseende förändras förr eller senare ändå.

Kost: Ät massvis med kött, gärna så fett som möjligt, typ lamm och fläsk! Lax är också bra. Ät massor av fett, varför inte en skål med grädde och bär! In med kalorierna bara!

Undvik socker, vitt bröd, pasta och ris. Alltså de snabba kolhydraterna.

Om ni följer allt detta och välsignats med gener i toppklass så kommer ni se ut som Julle sen!

Conan och jag: The Beginning

När Noble Entertainment hörde av sig till mig och undrade om jag ville göra en tecknad poster för den nya Conan-filmen var jag glad att tacka ja.

Crom, jag har aldrig bett till dig förr. Jag har inte orden. Men jag sänder dig en bön nu. I love you man! Tack Crom!

Härmed inleds en bloggföljetong som jag väljer att kalla "Conan och jag". I den tänkte jag att ni skulle få vara med i tillblivelsen av två stycken affischer som jag ska måla till den nya Conan-filmen. Affischerna kommer att förekomma i marknadsföringen av filmen, bl.a. kommer man att kunna vinna dem i utlottningar. Jag ska också ta tillfället i akt och berätta om min relation till Conan, hur vi först möttes, hur vi fascinerades av varandra, och hur vi blev en del av varandras öde.

Uppdraget att skapa affischer till Conan-filmen landade i mitt knä under en pågående skaparkris. Jag bestämde mig för att närma mig arbetet varsamt. Jag satte mig vid köksbordet och tecknade ner de första idéerna som kom till mig. Men det blev inga vanliga små konceptskisser. Jag ritade och skuggade och närmade mig min gamla buttre barbarvän som en älskare förför sin... eh... älskare!

Här är några bilder jag ritade:

Den första teckningen jag gjorde var mest för att vänja handen vid pennan. Jag tycker inte att teckningen blev så bra, den är stel och platt, men jag gillade idén att göra en bild som var mitt i striden. Den idén vidareutvecklades till den här bilden:

Den kändes fortfarande inte klockren. Conans pose är för otydlig, och de framvinklade höfterna och vridna överkroppen gör att han ser mindre bredaxlad ut än vad han ska vara. Svärdet försvinner bakom håret. Ormen är också för tydligt redovisad, bättre att bara visa käkarna. Jag visste från början att om jag skulle göra en bild med Conan i strid så var hans hår en central del av upplevelsen. Hår är bra. Hår visar rörelse och för sig som poesi.


En klassisk Frazettavariation var värd att testa. Inget att jobba vidare med. Jag ville göra något nytt, inte en parafras på något som redan har gjorts tusen gånger bättre av mästaren själv. Att lägga ansiktet i skugga är ett effektivt knep. Det är en teaser, och det passar extra bra då filmen introducerar en ny skådespelare som Conan, nämligen Jason Momoa som spelar Khal Drogo i A Game of Thrones.


En vän från gymmet tyckte att jag skulle göra en "fallen krigare reser sig igen". Det var en bra idé! Jag var nöjd med den här skissen, och tror att det hade kunnat bli en ball affisch. I slutändan gick den bort.


Jag skissade vidare och övertygelsen växte om att det var en actionbild jag var ute efter. Två skisser valde jag att jobba vidare med. Det var de här:

Conan kastar sig mot betraktaren med svärdet höjt.


Conan hackar mot betraktaren vars händer ligger i förgrund framför skyar av blod.
I den här bilden har jag använt ett grepp som jag ofta använder i mina serier nuförtiden. Det är att jag har klippt en figur så att delar av den hamnar utanför bild. Det passar väl när man vill skapa en känsla av realism, då det påminner om fotografi. Det ger lite samma känsla som att använda shaky cam i en film.

Ett speciellt tack, mycket större än det till Crom, vill jag rikta till Hélène för att du rekommenderade mig till det här jobbet!

Fortsättning följer...