A game of Thrones!

Igår kvällen hade jag det stora nöjet att se de två första avsnitten av HBO:s storsatsning A Game of Thrones på bioduk tack vare cinemateket i Stockholm. Jag är sedan länge en stor fan av källmaterialet, George RR Martins mäktiga A Song of Ice and Fire, vilket inte har varit någon hemlighet för er som har följt min blogg. Det här är en viktig satsning för mig. Det handlade inte bara om att göra GRRMs böcker rättvisa, utan om att serien hade potentialen att omdefiniera vad fantasy kan vara för en bredare publik.

Även om Fantasy blev mainstream i och med Lord of the Rings-filmatiseringarna, så har vi ändå fastnat i barnfilmsträsket. Det har varit Narnia, Harry Potter och Eragon för hela slanten. Böckerna som A Game of Thrones bygger på är extremt barnförbjudna (liksom mycket annan fantasy som skrivits av vuxna för vuxna) och det var min förhoppning att tv-serien skulle kunna vänja en bredare vuxen publik vid att fantasy kan vara så mycket mer än trolleriskolor, anglofili och tama drakar.

Varför då? Kanske ni undrar. Vad bryr väl jag mig om vad den breda publiken gillar (ofta gillar de ju skräp som Beck, så varför bry sig?). Av rent egenintresse! Min nästa serie är just en fantasyserie av två vuxna (jag och Levan Akin) som vänder sig till en vuxen publik! Jag vill inte vara ett freak! Jag vill att alla ska tycka att min serie är något de kan tänka sig att köpa, kanske för att de sett något liknande förr som de gillat (A game of thrones asså)!

Nu kommer säkert alla undra om min serie är "inspirerad" av A Game of Thrones, och jag kommer att vara tvungen att stå och nördrage-monologa om att jag läste böckerna före fan och hans moster och att jag har massor av andra inspirationskällor som svennebanan aldrig har hört talas om för jag vet så mycket bättre och så vidare. Ack att vara Kalle Johnsson är en börda ibland!

Nå, vad tyckte jag om tv-serien då?

Den var bra. Den var spännande. Samma saker var spännande i tv-serien som var spännande i boken. Ni måste förstå att jag omöjligt kan recensera A Game of Thrones utan att jämföra med böckerna.

George RR Martin dekonstruerar fantasy. I hans fantasy finns både det högtravade högtidliga och det smutsida pulpiga. Ibland när jag sett fanart till hans böcker så tänker jag "huvaligen, sådär kitchigt är ju inte A Song of Ice and Fire, lite mer klass tack!". Lite samma känsla infinner sig när jag ser tv-serien. Beståndsdelarna blir tydligare, och det är enbart av ondo. Det högtidliga blir lite tradigt, det kitschiga blir lite smaklöst. Visst är det kul på samma gång, det är snusk, snask, blod och naket. Men jag tyckte aldrig att böckerna var självrefererande, och definitivt inte kitschiga. När jag ser tv-serien så sitter jag ibland och ler åt de gymmade steppbarbarerna som sätter på tjejer på dansgolvet och hackar varandra i bitar på samma dansgolv. För att det är lite för mycket och lite för tramsigt. Det finns något exploativt i hur det skildras. Istället för att göra det på riktigt!

Talangen inblandad når inte upp till nivån på böckerna. Tonen är något förenklad, och då pratar jag inte om manus utan om helheten, om berättandet.

Manuset i sig fungerar men är ojämnt. Böckerna är en extremt komplicerad konstruktion och givetvis medför det problem i tv-adaptionen. Det är dock mycket troget böckerna, och en del dialog är tagen rakt ur dem. Det gjorde mig glad.

Scenografin är helt ok, men det märks väl att den monstruösa budgeten är ansträngd. Några i sällskapet jag såg den med klagade på de stora datorgenererade bilderna på städer. Själv tyckte jag att dessa vidbilder fungerade helt ok. Det var snarare i scenbyggena som scenografin ibland var påtagligt svag, och en del byggen återanvändes väl flitigt.

Kostym var även den ojämn som tusan. Från riktigt bra till pinsam. Sämst var Dothrakisarna (steppbarbarerna) som kändes väldigt mycket CONAN, och deras kvinnor som kändes väldigt mycket säckväv med lite rep och hål för tuttarna som hänger ut lite barbariskt sådär och lite färg i fejjan.

Skådisarna var bra överlag. Sean Bean är som gjord för rollen som Ned Stark. Han passar nästan för bra. Jag var också lättad över att Lena Hedlay fungerade väl som Cersei Lannister, en roll som måste sitta!
Emilia Clarke som Daenarys Targaryen kunde omöjligt leva upp till mina förväntningar och jag kan bara hoppas att hon växer på mig. Annars var min största besvikelse Michelle Fairley som Catelyn Stark. Det största problemet var inte att hon såg ut som en tant, utan att hon var tråkig! Tråkig tråkig tråkig! Hon kanske lär sig få mer karisma under seriens gång. Hoppas det! Maisie Williams som Arya Stark var härlig! En eloge även till Peter Dinklage som Tyrion Lannister, han verkade ha the time of his life! Underbart underhållande i varenda scen han var med i!

I slutändan kan jag bara konstatera att det hela var mycket underhållande. Det var spännande, och som jag skrev i början så var samma saker spännande i tv-serien som var spännande i böckerna. Det lovar gott tycker jag! Jag fick ryste till ett par gånger, fick det stora flinet ett par gånger, och under titelsekvensen fick jag min patenterade reaktion "pulserande bakhuvud". När mitt bakhuvud börjar pulsera när jag ser på film så är jag hundra procent såld, jag lever genom filmen! I´m lovin it!

Det ska bli mycket intressant att se om det här bygget håller. Hur kommer Direwolfarna se ut när de växer upp och ska bli jättevargar? Drakar? Kings Landing? Det är mycket som ska se trovärdigt ut för att det hela inte ska urarta. Tur att drakarna antagligen inte dyker upp förrän säsong två (som redan är spikad).

Här är titelsekvensen. Bultar det?