Hans Arnold har levlat upp

Hans Arnold, jag hoppas att du rider på ett monster genom en mörk skog, vid din sida sitter en flickkvinna med hår av ljus, i ett land där det alltid är skymning.

Hans Arnold

1925-2010

Där svalg av ljusårs djup sin välvning slå...

Jag var och såg stockholms stadsteaters jubileumsuppsättning av Aniara igår. Ett prestigeprojekt!

Häromdagen satt jag och mumsade frukost till TV4:s pissljumma morgonprogram. Kristin Kasperssen och den där träbocken whatshisface annonserade att Kleerup skulle dyka upp. Han har nämligen komponerat musiken till stadsteaterns uppsättning, och var därför inbjuden. Jag blev så illa till mods att jag bytte kanal. Det var något i kombinationen Andreas Kleerup och TV4 som fick det att krypa av onda aningar i mig. Det var för tidigt på morgonen för den typen av psykisk påfrestning. Haha, jag borde ha kollat förstås! Inslaget har senare utlöst en sån där "tittarstorm". Kleerup var lite morgontrött. När jag ser klippet på youtube så är jag nog glad att jag inte såg det till frukosten ändå. Det knyter sig lite i bröstet. Se själv.

Ja, jag hade ju tänkt ge något sorts omdöme om Aniara också...

Det första jag vill säga om föreställningen är att Kleerups musik var ljuvlig! Jag ska ha soundtracket, det är perfekt musik att teckna till! Annars har jag egentligen inte så mycket att säga. Jag är lite trött också, vi drog till Sjätte Tunnan efteråt och drack mjöd. Mums igår blä idag.

Nå, kom igen Kalle, nåt har du väl att säga om själva föreställningen?

För det första: Jag gillar verkligen Harry Martinssons diktverk Aniara. Speciellt den trettonde sången om "Blåsan i Guds andes glas!". Den kunde jag utantill när jag var 23. Jag brukade försöka dra hela på fyllan som partytrick, men då brukade jag glömma delar av texten och försökte fuska och hitta på egna meningar för att få ihop det. Jag tyckte förstås att jag var frän som kunde en dikt ur Aniara, jag var ju ett litet pretto, men sanningen är att den där dikten alltid tar tag i mig.

Det är främst för Harry Martinssons starka språk och magiska liknelser som jag älskar Aniara. Som allegori och dystopi föredrar jag helt klart Mad Max 2: the Road Warrior!

Aniara är förskräckligt högtidlig, och väldigt allvarlig. På sätt och vis diggar jag det som fan, det är väldigt ovanligt i vår tid. Samtidigt känner jag mig lite härdad mot undergångsskildringar. I´ve seen them all! Bring it säger jag bara, jag är redo!

Föreställningen lider lite av denna högtidlighet, samtidigt som den är som sämst när den försöker lätta upp den. Jag har svårt att analysera teater, för mig är det ofta en fysisk upplevelse. Aniara hade sina ögonblick, men de var för få. Ibland blev jag så uttråkad att jag nästan somnade. Jag blev också riktigt vettskrämd, men inte för den kalla rymden utanför Aniaras skrov och i människors hjärtan, utan för att Sven Wollter skulle glömma bort sina monologer. Han är uråldrig, och jag kan för mitt liv inte förstå hur han klarar att memorera all den där texten. Han har bergis en snäcka i örat! Ibland drog han liksom ut på vissa ord, som för att ge sig tid att komma ihåg nästa. Då frös mitt hjärta till is! Otäckt!

Hela gestaltningen kändes lite tafatt och spretig. Scenografin tyckte jag först var inspirerad, men jag tröttnade snabbt på den. Kostym gjorde inget för mig. Aniara handlar väldigt mycket om texten, och ibland var det mycket svårt att höra vad karaktärerna sa med musik och dunkadunk som inramning. Ibland kändes det inte som om skådisarna ägde texten (som i ärlighetens namn ibland är helt obegriplig), utan som om de bara hade lärt sig orden utantill och läste den med sin bästa teaterröst, medans saliven sprutade och armarna fäktade, som för att övertyga oss om att det här minsann är viktiga grejer jag säger! Helen Sjöholm sjöng ett par stycken, och det gjorde hon mycket väl, det var faktiskt hitvarning! Hon hade dock sin omisskänliga musikalstance, och helt plötsligt blev det lite Duvemåla-stämning i Mimans hallar.

Tänk er dessutom en tretimmars föreställning med bara monolog och ingen dialog, där karaktärernas förhållanden mest är tillagda konstruktioner.

Ytterligare ett minus för Dan Ekborg i svart kroppsstrumpa som står och kråmar sig som Elvis... fast kulturtanterna verkade tycka att det var hysteriskt!

Två gondolder av fem möjliga blir det för Stadsteaterns Aniara!

EDIT: Här kan ni se bästa sångnumret!

EDIT IGEN: Visst påminner den lite om Pocahontas-sången?

Om en Utopi som blir verklighet

Ibland får man se drömmar förverkligas i sitt liv. Jag tror det i alla fall.

När jag valde att satsa på serier, att faktiskt bli serieskapare, så visste jag vilket komplicerat företag det var. Det finns egentligen inga pengar i branchen att tala om, och det som betalar sig (blygsamt) är en väldigt begränsad del av mediet: stripserier. Och det har aldrig varit stripserier jag vill göra. Det är Äventyr.

Äventyret är en manifestation av den mänskliga nyfikenheten, som danar nya imperier bortom haven, som tar oss bortom jordens atmosfär, som lockar oss till djuphavsgravar, som får oss att korsa alla gränser och som inte sällan störtar oss i fördärvet. Jag vill veta allt, och det finna ingen horisont jag inte vill färdas bortom. Både de som jag kan se med mina två ögon, och de som jag kan se när jag sluter ögonen. Det är för äventyret och frihetens vindar jag lever, och ingen frihet är så stor som den i vår fantasi.

Det är därför jag gör fantasy.

Jag såg tidigt att det inte fanns någon marknad för fantasyserier i sverige. Visst har det publicerats någon här och var under de senaste trettio åren, men som genre existerar den knappast. Inte nog med att jag har valt ett berättarmedium som anses smalt och obskyrt, med låg status, omgivet av irriterande fördomar, jag har dessutom valt en genre som t.o.m. de få som läser serier är ovana vid att se och därför mindre benägna att läsa.

Om behovet inte finns får man skapa det. För att jag ska kunna se med optimism mot framtiden måste jag tro att det är möjligt att skapa en marknad. Att expandera. Att visa folk att jag kan ge dem något värdefullt. Tillsammans kan vi korsa den svarta rymden och slåss med monster från månens dunkla baksida, vi kan dräpa en lindorm och äta dess hjärta och vi kan slåss för vår överlevnad under Ragnarök, fångade mellan Midgård och Nifelheim: i Jotunheim, där marken skälver när de sovande vaknar! Vill du följa med? Oh ja, kom med!

Jag tackar den lyckliga stjärna som pekade vägen mot Fabian Göransson och Kolik förlag. Tillsammans skapar vi nu ett nytt forum för eskapism, fantastik, erotik, skräck och det episka. En tidning olik allt som gjorts förr. Något nytt under solen. Drömmen om något mer. Den heter Utopi.

Illustration: Fabian Göransson

Läs mer om projektet, och boka en mycket förmånlig prenumeration HÄR!

Åh, Bilbo, hoppas det blir så!

Urk, jag har suttit och ritat spinkiga tjejer efter fotoförlaga. Jag hade möte med min kära redaktör Fabian Göransson igår, och han hade invändningar mot min huvudpersons anatomi i serien jag jobbar med. Han tyckte att hon var för spinkig. Jag argumenterade, och menade att hon minsann hade helt korrekt fysionomi för att vara gränsanorektiskt, men Fabio stod på sig och krävde att jag kollade på riktiga smala tjejer innan jag gick vidare. Vet ni hur svårt det är att hitta bra bilder för studiesyfte på nätet?
Asså, spinkiga nakna tjejer borde inte vara så svårt att hitta tänkte jag... eh... ja, det var det ju inte heller. Men de har en tendens att så att säga "posera" på ett sätt som min seriekaraktär aldrig skulle komma på tanken att göra. Jag hittade inte direkt någon "arkiv över nakenmodeller för riktiga konstnärer som vill bli bättre på anatomi"- sida (jag svär, jag letade!). Den sidan verkar inte finnas. Andra sidor fick duga. Syndiga sidor. Anatomi fick jag.

Nå, för att låta webläsaren andas lite efter allt snusk gick jag in på gamla fina Aintitcool och möttes av en hjärtevärmande nyhet. Martin Freeman har blivit castad som Bilbo Baggins av filmatiseringen av The Hobbit! Vi älskar Martin Freeman, eller hur? Jag tror dessutom att han faktiskt ÄR en hobbit!

Nu får vi bara se om filmen faktiskt blir av. Som det ser ut nu är det Peter Jackson som kommer regissera. Han skulle tidigare producera, medan Guillermo del Toro skulle sitta i regissörsstolen. Del Toro har gått vidare till viktigare projekt, och Jackson fortsätter med vad som antagligen kommer bli hans arv till eftervärlden: att filmatisera Tolkien. Hans bästa film är och förblir dock Braindead!

Det kan nog blir helt ok, precis som Ringen-filmerna var helt ok. De var ju trots allt inte några mästerverk i annan bemärkelse än att de var en otrolig bedrift att de var så genomarbetade och ambitiösa. Annars var de sentimentala, ostiga, mesiga, gråtmilda, fjompiga och Legolas surfar på sköld/olifantsnabel etc. Men men, klart vi vill se Bilbo, och PJ kommer säkert att göra ett bättre jobb än många andra. Och Martin Freeman är mycket bättre hjältematerial än både Viggo och Elijha!

Var har jag varit?

Nä, nu jäklar ska liket vakna!

Det är min ambition att kicka lite liv i min blogg igen. Ni minns väl min storhetstid, när jag uppdaterade ett par gånger i veckan? Vi ska se om vi kan komma tillbaka dit...

Vi börjar med att berätta om vad jag hållit på med de senaste månaderna!

Jag har arbetat med en tv-serie som kommer att gå på SVT inom ett år (jag återkommer med datum). Den heter Anno 1790 och handlar om en kommissarie som löser brutala brott i det sena 1700-talets stockholm. Det är lite CSI möter Morden i Midsummer möter Barry Lyndon.

Här kan ni läsa mer om satsningen!

Det har varit häftigt. Mitt huvud har varit som en enorm tratt som det har hivats ner mängder av kunskap i. Jag har gjort mitt bästa för att försöka bevara så mycket som möjligt. Jag har tecknat storyboard, och gjort en del skojiga extrajobb som att designa en tryckpress som ett huvud ska bli mosat i, och gjort en mask till en maskerad seriemördare (ni vet hur de ÄLSKAR sina masker!). Anno 1790 är ett riktigt kostymdrama, och det har varit en speciell känsla att komma till jobbet på morgonen och mötas av folk som springer runt i skitiga 1700-talskläder och peruker och fäktar med armarna och skriker ( de är skådisar).

Till min stora glädje så spelas huvudrollen av en gammal bekant, Peter Eggers, och det har varit ett nöje att få teckna hans fagra nuna femtusen gånger. Men det största nöjet har varit att få jobba med min kära Levan Akin, le directör de la shöw!

Här är lite bilder från mina storyboard till Anno 1790:

Jaktsekvens inspirerad av The Fast and The Furious och Hot Fuzz

Jag har fått teckna så många peruker så att jag nästan har förvandlats till en peruk!

Naket! Nå, vi får se hur det ser ut serien sen, antagligen inte såhär. Ibland kan storyboard vara som ett schema över kameravinklar, och ibland som här, mer ett förslag på hur det skulle kunna se ut.

Samma sak här! Det stod i manuset att hans ansikte skulle vara bortsprängt, så jag tänkte att "Äh, jag fattar väl att de inte kommer göra det hur gorigt som helst, men jag kan ju i alla fall visa hur JAG tolkar "bortsprängt", och vem vet, maskavdelningen kanske blir sinpirerad... eh... jaja, det är ju förbannat kul att teckna gore!".

Spännande! Mer Anno-grejer kommer! Framförallt min mördarmask!