Irriterande antipropaganda från sveriges höger

Jag är intresserad av politik. Jag följer den politiska debatten hyfsat. Jag har starka åsikter i många frågor som involverar var skattepengar hamnar och vilka lagar som stiftas.

Jag irriterar mig ofta på olika läger inom politiken. Jag tror att det är ytterst naivt att måla ut sina meningsmotståndare som moraliskt korrumperade äckel med hemlig agenda. Jag finner den aggressivitet som finns hos vissa politiska grupper som stötande. Vi tjänar inget på att förakta och hata de som tror på andra lösningar än de vi själva tror på. Så blir inga barn gjorda.

I gårdagens stora morgontidningar (och kanske kvällstidningar också?) så förekommer det en stor annons på sidan två, det mest attraktiva annonsutrymmet i en tidning. Det är ett "öppet brev" från en s.k. journalist och samhällsdebattör som kallas Mats Roslin. Detta brev argumenterar för att vi i Sverige bör höja skatterna. Jag började läsa skiten och insåg snabbt att det var en bluff. Texten argumenterade som högerns nidbild av en sossedinosaurie. Givetvis är detta en del av valkampanjen, antagligen med avsändare moderaterna.

Jag vill bara uttrycka min irritation! Motivet är uppenbart: att driva en blogg av denna Mats Roslin ett par månader fram till valet för att sedan "avslöja" att allt var en bluff med motivationen att de riktiga avsändarna vill visa hur nedlåtande och människofientlig den socialdemokratiska politiken är. Givetvis har någon käck reklambyrå snott konceptet från flera uppmärksammande fejkbloggar. Mest inspirerade är de antagligen av "ingers blogg" som blev en politisk kraft inför förra valet.

Vilket unket grepp! Så nedlåtande gentemot väljarna! Så istället för att påvisa brister i motståndares argumentation så lägger man ord i deras mun och påvisar bristerna i de ord som man själv lagt där. Är det bara jag som tycker att det här är en feg och förkastlig taktik? Utan heder I tell you!

Ok, det är bara en del av kampanjen, och kanske inte hela världen, men jag blev så jävla irriterad! Vilka tror de att de är? Och dessutom ett så töntigt koncept att köra "fejkblogg"-grejen, som om det skulle göra dem edgy eller nåt! Morr mummel!

Dålig reklam!

EDIT: Jag vill också påpeka att jag tycker att Ingers blogg är helt lysande! Vad är då skillnaden? För det första: Ingers blogg var inte ett ruttet beställningsjobb av något politiskt parti, det var ett verk av en privatperson (som visserligen arbetar som reklamare). För det andra, och detta är det viktigaste: Ingers blogg var hysteriskt rolig, det var stor humor! Det spelade ingen roll var man stod politiskt, om man ville kunde man läsa den som ren humor! Det här skattehöjningsblajet.nu är tråkigare än baksidan på en grå kostym, vilket säkert kommer märkas på bristen av intresse från allmänheten.

EDIT IGEN: Mötte två goda vänner med lite koll igår, och de menade att det antagligen är skattebetalarnas förening som ligger bakom "skattehöjning.nu". Skattebetalarnas förening är en mycket stark lobbyorganisation vars främsta mål är att få skatterna sänkta. Det är knappast troligt att moderaterna någonsin skulle ha den här typen av annons.

Allt blir bättre på japanska

Jag postade vid ett tidigare tillfälle trailern för Stallones kommande actionspektakel The Expendables. Jag har hoppats mycket på den här filmen. Jag trodde att Stallone skulle göra något i samma anda som Rambo 4, fast färggladare och häftigare.

Den första trailern stal det mesta av mitt hopp. Även om det förstås finns en möjlighet att den helt enkelt var uselt klippt, och att den här typen av blodmarinerad action inte gör sig så bra när man inte får visa stänken i en trailer riktad till alla, så såg det ändå bara för töntigt ut. Det såg faktiskt ut som en direkt till DVD-film. Något unket skräp med standardformulastory och fult omslag som ingen människa utom förpubertala tolvåriga pojkar skulle kunna tänka sig att hyra. Från att ha tyckt att rollistan kändes som höjdpunkten av häftighet så tyckte jag bara den kändes patetisk. Ja, om ni inte hängt med så är förutom Stallone både Dolphan, Jet Li, Bruce Willis, Arnold, Statham, Eric Roberts, Randy Couture (en känd cage fighter), Steve Austin (en annan känd cage fighter, dessutom känd för att ha spöat sin fru, inte häftigt!) och Mickey Rourke med i filmen.

Föredettingar som kommer tillbaka för att visa vem som bestämmer är superawesome! Föredettingar som kommer tillbaka för att försöka återuppleva fornstora dagar och casha in en sista gång är gääääääsp!

Nå, nu drar jag ut på allt igen! Det jag vill komma till är att ni bara MÅSTE kolla in den här japanska trailern för The Expendables! Hör ni mig! MÅSTE!

Inte för att den ger mig nytt hopp om filmen, utan för att den gör mig glad! Bli glad du med!

Mara från Ulthar recenserad i HP!

Den utmärkta tidningen Hallandsposten har recenserat Mara från Ulthar! En mycket trevlig recension! Det känns så skönt när man känner att recensenten har förstått ens intentioner och sett var man siktade. Eh.. så känns det iofs alltid när man får bra recensioner, "bra de FATTADE!", dåliga: "Synd, de FATTADE inte!". Tur att nästan alla som recenserat MFU har "fattat"! :)

Här är ett utdrag:

"Där Lovecrafts författarskap ofta är präglat av människans obetydlighet i världsalltet och generellt lutar åt skräck känns ”Mara från Ulthar” i hög grad som en ungdomsäventyrsbok. Häri ligger emellertid ingen konflikt, då den värld som Lovecraft skapade sen länge fått sitt eget liv. Karl Johnsson använder sig naturligt av namn och företeelser på ett sätt som känns otvunget och på inget sätt kräver några förkunskaper om Chuthulumytologin. Den som helt eller delvis känner till mytologin (eller till äventyrs får för sig att googla några av namnen) finner dock att serien smälter väl i Lovecrafts universum. I takt med att man inser hur genomtänkt Karl Johnssons expansion av detsamma är växer också ”Mara från Ulthar” utanför sina pärmar."

Såvitt jag kan se så har de inte lagt upp den på webben, men den är alltså publicerad i tidningarna Hallandsposten och Hallands Nyheter den 27:e mars!

Hoppas de har några bra seriebutiker i halland! Annars finns den på webben så klart!

Tack för SPX och en underbar utställning!

Här ser ni mig signera... inte konstigt att ryggen är lite knepig efter helgen. Till höger i bild Fabian Göransson.

Den sociala baksmällan börjar lägga sig och jag vill passa på att tacka för ett otroligt small press expo i helgen. Tack dessutom till alla besökare på atelje otecknads vårutställning. Det kändes mycket lyckat, och som en värdig avslutning på helgen.

Bilden tagen av Stef Gaines

Lokas SPX-enkät

Loka Kanarp har satt ihop en enkät inför SPX- small press expo, en seriemässa som äger rum på kulturhuset nu i helgen 23/4-25/4. Här är mina svar på Lokas enkät!

Men först...

Jag älskar SPX. Jag har inte varit med i seriesvängen lika länge som en del som är med varje år på mässan. Jag förstår ändå mässans ursprung. Tanken från början är att SPX är en fanzinemässa där småförlag och amatörer ska få träffas och sälja sina serier till entusiaster.
Är det inte dags att byta namn på SPX?

Mässan har växt till sig, och jag vågar gissa att det idag är den största seriemässan i sverige. De enda förlag som inte finns represterade är de man ändå kan slippa, Egmont och Bonniers. Det kanske finns något annat storförlag som också ger ut en och annan serietitel, Norstedts har säkert någon, och det finns säkert fler. Poängen är att alla serieförlag som räknas finns representerade på SPX. Däribland Kartago, Galago, Kolik, C´est Bon mfl.
Det må fortfarande "räknas" som "small press", men vem avgör det och var går gränsen? Att seriebranchen är liten och ynklig kanske stämmer, men det känns oavsiktligt självutplånande att kalla den största seriemässan för Small Press Expo!
SPX är ett hyfsat etablerat koncept, men de som känner till SPX kommer inte ha några problem med att känna till mässan under ett annat namn, de är redan frälsta. De är de ofrälse vi måste nå, och det gör vi bäst genom ett namn som berättar vad mässan handlar om och dessutom knyter an till redan etablerade begrepp.

Så, vad säg om Stockholm Comic Convention? Alltså Stockholm Comic Con! Som i San Diego Comic Con! Yes!

Lokas enkät:

Jag heter: Kalle

Jag bor i: Stockholm

Jag har varit på SPX (ggr): 2 ggr

På årets SPX ska jag: Hänga vid Koliks bord och sälja böcker, däribland Mara från Ulthar som man får signerad av mig: Kalle Johnsson! Sen kommer jag springa bort till Ateljé Otecknads bord ibland och umgås med mina ateljekamrater! Jag ska försöka gå på trevliga fester och inte blir för full! På Söndagen har vi Utställning på Ateljé Otecknad, från kl 16:00 till 22:00, Trettondagsvägen 16 vid Telefonplan! Alla är välkomna!

Tre fanzin eller böcker som jag ser fram emot: Hahaha, jag har inte en aning om vad som kommer! Jag ser mest fram emot fanzinen, det är så kul att se folks egna märkliga projekt. Jag skulle bli jätteglad om Anders Parnefalk hade kommit med uppföljaren till hans fantasyserie "Amaria"! Annars är det alltid kul att se vad som kommer från serieskolarna och hur de nya elevernas konstiga frisyrer ser ut!

Mitt bästa SPX-fynd: Första "Donjon" i svensk översättning utgiven på Komika. Fyfan vad nöjd jag var med den! Vilken kanonserie!

Mitt bästa SPX-minne: Jag älskar att komma till SPX, träffa alla människor och befinna mig i en miljö där serierna är det viktigaste på jorden. Jag kan tyvärr inte komma på ett specefikt bästa-minne. Så jag listar de tre sämsta (med det minst sämsta först):

plats 3: Första året jag kom till SPX, det var nog 2006, med serietecknarskolan i Hofors. Ingen av elverna hade varit på mässan förr, eller ens hört talas om den tidigare. Alla var grymt taggade när vi morskt marcherade in på serieteket och frågade var våra bokbord var. Personalen upplyste oss bryskt om att vi inte hade några bord och att vi nog inte kunde vänta oss några heller. Tydligen hade vi glömt att boka. När vi ändå fick ett par bord så var det mitt emot Kvarnby Folkhögskola. Det som brukar kallas serietecknarskolan i Malmö. Det anses vara den bra serietecknarskolan av Sveriges två, och alla som går där är creddiga, har konstiga frisyrer, är bisexuella och röstar på anarkistpartiet. De hade minsann bokat bord.

plats 2: När bossen för Serieteket (som arrangerar mässan) kom fram till Hofors bord och förklarade länge och noggrant varför våra elevpublikationer sorgligt nog sög elefantballe. För att understryka sin poäng gick hon över till Malmös bord och hämtade ett par exemplar av deras publikation och visade oss dem som föredömliga exempel.

Så mitt första SPX besök hade ett par mindre lyckade stunder, men på det stora hela så hade jag otroligt kul. Det hade vi nog alla.

Mitt sämsta SPX minne är faktiskt från förra året. Förra årets SPX var otroligt uppstyrt, och mässan kändes så pass proffsig att tanken slog mig att det kanske var dags att byta namn på den. Det dåliga minnet har inget med den utmärkta och roliga mässan att göra utan mer med mina armhålor.

plats 1: Jag satt med i en paneld som skulle diskutera "skräckserier". Med i panelen satt förutom jag själv Kim W Andersson, Joakim Hanner, Lisa Medin, Ola Skogäng och Lars Krantz. Det var en riktigt stor publik för den här typen av sammanhang. Då Mara från Ulthar är lite skräckig och Lovecraftiansk så fick jag vara med. Jag hade jobbat mycket med bröstmusklerna det året och tänkte att en hyfsat tight tunn skjorta skulle sälja mig som serietecknarnas svar på David Hasselhoff. Där satt jag på scen och försökte vara underhållande och charmig och sälja min kommande bok medan jag kände hur Eufrat och Tigris rann ur armhålorna, trängde igenom skjortans tunna tyg och bildade våtmark längs kroppens sidor. Efter ett tag vågade jag inte lyfta armbågarna från sidorna. Studiolampor dränkte scenen i gassande värme. Några unga gothare filmade för kulturhusets räkning. Min fina Filippa K-skjorta kändes som en våt trasa, LP-skivorna hade blivit till två fuktiga händer av våt sälta som sakta omfamnade min överkropp. Jag brukar sällan känna mig nervös inför folk, men i situationer där andra människor ofta blir nervösa så börjar jag svettas infernaliskt. Jag KÄNNER mig aldrig nervös, men det är som om min kropp påminner mig om att "här borde du vara nervös, bara så du vet". Händer till exempel när jag står modell (för alla möjliga sorters perverterade konstnärer), men då är det mycket mer lugnt för då kan man bara säga det: "alltid när jag står modell så börjar jag svettas skitmycket, sorry" och då är det lugnt! Men det kan man ju inte säga till en publik på hundra pers i en paneldiskussion när någon filmar dessutom! Bläh!

Jag fick smita in på toan direkt efter och torka skjort-stackarn under handtorken i typ en timme. Men då var det för sent och allt var förlorat. All min sex appeal. Borta.

KICK ASS!

Igår såg jag Kick Ass (baserad på serien med samma namn) på bio. Det var en sällsam upplevelse.

Men låt mig börja med att spola tillbaka till fredags kväll. Då satt jag med gott sällskap, drack folköl och kollade på Robocop.

Vi fascinerades av nivån på våldet i filmen. "Det är så långt från dagens amerikanska produktioner!" sa en klok röst. Vi sörjde en tid då blodet fick spruta fritt (och nakna bröst ständigt skymtade i periferin), en tid då det överdrivna visuella våldet användes både för att trigga publikens blodlust, men också för att reta oss. Chocka oss, genom vår moraliska indignation men lika mycket över vårt faktiska behov av förlösande våld. Satiren finns inbyggd i underhållningsvärdet. Det är dessutom uppfriskande barnförbjudet.

Men är verkligen den här typen av underhållande råhet bara ett minne från det fjärran åttiotalet, eller är det på väg tillbaka?

Med tv-serier som Rome, och svettigt artificiell våldspornografi som 300, tycks något ha hänt.

Två filmer jag kan komma på som har haft en släng av den åttiotalistiska estetiska våldsglädjen de senaste åren är Watchmen och Zombieland. De har dessutom uppdaterat våldspornografin med hjälp av nutidens teknik.
De har båda ett direkt släktskap med filmen Kick Ass.

Watchmen var estetisk tilltalande och ofta fascinerande. Den var dock lite tråkig och redovisande och tappade bort sig själv då och då. Den hade hyfsade actionscener med schyssta stänk, men den kändes repetativ. Zombieland hade goda förutsättningar med sitt frejdiga tilltal, men gjorde ett spektakulärt magplask.

Kick Ass är allt det Zombieland ville vara och så mycket mer. Kick Ass tar samma ämnen som Watchmen grubblade över med en klackspark och lyckas ändå kännas mer relevant. Kick Ass har dessutom bättre action än vad Watchmen någonsin hade.

Vilken ljuvlig, smart, inspirerad och underhållande film!

När Kick Ass dök upp på amerikanska filmfestivaler fick den omedelbart ett kultrykte. Förhandssnacket var så bra att jag faktiskt beslöt mig för att inte läsa en enda recension. Jag ville se den så ren som möjligt. Sen kom trailarna, och jag blev lite tveksam. Visst såg det kul ut, men lite plastigt och fjantigt på samma gång. Jag höll hoppet uppe.

Även om jag inte läste recensioner så märkte jag vad många kritiker vände sig mot. Att filmen var moraliskt förkastlig och obehagligt våldsam! Då, mina vänner, kan ni lita på att jag blev intresserad och förväntningarna flög upp som en sån där "slå hårt med hammaren på cirkus"- mackapär som Karl Alfred brukar kruta på för att impa på Olivia, ni vet "Kathjong" och bollen bara fortsätter uppåt "klank" förbi toppen på mätaren och "swisch" upp i molnen!

Igår blev alla mina förväntningar överträffade.

Kick Ass handlar om en tönt som heter Dave som bestämmer sig för att bli superhjälte "på riktigt". Dave har inga superkrafter, det enda han har är ett starkt patos och viljan att göra gott. Han är en vigilante i en fånig dräkt och han kallar sig Kick Ass. Det går åt helvete, men Dave är snabbt uppe på hästen igen. Han är kär i en tjej som tror han är bög. Han blir känd som Kick Ass på internet. Det hela tar sin början som en ganska typisk "hur ska det gå för tönten som blir hjälte"-story. Men sedan introduceras en samling sekundära karakärer som får filmen att bre ut vingarna och lyfta till oanade höjder. Andra superhjältar är i farten. Kick Ass tar sig vatten över huvudet och hamnar i knipa. Just när han ska bli knivhuggen (för andra gången) av en kokslangande gangster blir han räddad av Hit Girl. Denna räddningsscen är en av filmens höjdpunkter. Jag tänker inte spoila den för mycket, men jag kan säga så här mycket: en av anledningarna till varför amerikanska kritiker har svårt med Kick Ass är för att en elvaårig flicka mördar folk på löpande band.

Ty Hit Girl är ett elvaårigt barn tränad att döda av sin hämndrivna fader som går under namnet Big Daddy. Tillsammans är de det mest kompetenta och våldsamma superhjältepar som världen har skådat. Hit Girl, Big Daddy och Kick Ass hamnar i konflikt med New Yorks gangsterkung och hans fåniga son.

Filmen är oavbrutet underhållande. Man bryr sig om hur det går för alla karaktärerna (utom möjligtvis Daves kärleksintresse). Storyn är tight, smart och välskriven. Jag älskade dessutom gangstrarna. De hade alla sina små personligheter, och det var mycket tillfredställande att få se dem få asset kickat. För tro mig, det här var ingen film där man hejade på skurken!
Så vad berättar Kick Ass om oss? Vad gör att den här filmen är något alldeles extra? Kanske för att den tar tillvara på vårt behov av att handgripligen få slå tillbaka mot mänsklig ondska och allt som skrämmer oss, och dessutom visa vilken jävla röra det skulle bli om vi faktiskt gjorde det.

Jag kan inte nog rekommendera Kick Ass! Om ni vill ha kul, se den för bövelen!

Jag hoppas att denna film också kan bidra till den långsamma processen att hamra in i svenskars tröga skallar att serier är det coolaste om finns. Jag ser fram emot regissören och manusförfattaren Matthew Vaughns kommande projekt. Killen har producerat mycket för Guy Ritchie, och har tidigare skrivit och regisserat adaptionen av Gaimans Stardust. Snacka om löfte!

Låt bara bli att göra uppföljare på Kick Ass, det skulle kännas jättekonstigt, även om det säkert finns femhundra serietidningar att hämta historier ur.

Nu ska jag äntligen få läsa vad alla andra har tyckt!

ED 209

Jag såg om Robocop för 113:e gången igår natt, och jag slogs än en gång av hur sjukt bra den är på så många olika sätt.

Det finns ingen scen i Robocop som jag tycker så mycket om som den när Dick Jones presenterar ED 209 för företaget OCP:s styrelse.

Förskyld och världen rämnar omkring mig!

Stackars Kalle Johnsson har blivit så sjuk så sjuk. Jag är tvungen att köpa massa godis och stanna hemma och spela God of War 3. Jag tycker mycket om spelet, det påminner om min hjälte Conan. Lika våldsamt, omoraliskt och hopplöst sexistiskt!

Kratos som spelet handlar om

Gubben som man spelar heter Kratos (uttalas "Krejtos") och han är jättearg. Jag spelade lite på första spelet, men jag orkade inte så långt för det var så ful grafik om man jämnför med det senaste, så jag vet inte riktigt varför Kratos är så arg. Lite har jag förstått och det är att han tydligen mördade sin familj och sedan dödade han Ares (som är krigsguden) och sen blev han själv krigsgud och sen i tvåan så blev han lurad av Zeus och fick ett svärd i magen, men överlevde ändå och nu är han arg på Zeus! Så hela spelet God of War 3 handlar om att man dödar alla olympiska gudar, och allt annat som kommer i vägen, tills man antagligen ska döda Zeus själv. Han är "sista bossen" så att säga!

Såhär ser Zeus ut!

Spelet är mycket roligt! När en vän berättade att det var väldigt våldsamt och att man slet huvudet av folk och hamrade in deras ansikten med boxhandskar av stål och så vidare, så trodde jag att det kanske skulle vara lite obehagligt, men av någon anledning är det inte det. Det är mest roligt! Igår dödade jag Hermes, och hackade av hans ben och snodde hans snygga boots! Idag har jag spöat skiten ur Hercules!

Hela världen går åt helvete när man betar av gudarna, eftersom deras jobb är att världen ska funka. Jag tolkar det som om spelet försöker göra ett inlägg i miljödebatten. Kratos symboliserar mänskligheten som är dum och arg och gör saker fast vi vet att det är fel. De olika gudarna symboliserar t.ex. ozonlagret (Helios), fossila bränslen (Hades), utfiskade hav(Poseidon) o.s.v. Zeus själv symboliserar Al Gore.

Al Gore symboliserar Zeus!

Jag misstänker att det kommer skita sig rejält när man dödat Al Gore, och precis som i verkligheten så vet man att det går åt helvete men man kan liksom inte sluta spela ändå! Det är helt enkelt för roligt!

Tack ni som kom på min signering igår! Ni var få, vilket gör er extra värdefulla!

Idag händer det: Jag har signering på Staffars serier!

Välkomna välkomna, stor och liten, gammal och ung, monster och helgon, Satan och Gud, ALLA är välkomna till Staffars serier på Bellmansgatan 26 i stockholm där jag, Karl Johnsson själv, kommer att signera Mara från Ulthar!

Och inte bara det mina damer och herrar! Förutom att skriva mitt blygsamma namn i er nyköpta bok kommer jag dessutom att teckna ett unikt konstverk åt er!

Ja, sanna mina ord, icke två teckningar kommer att vara desamma!

Ni kommer också ha möjlighet att se originalsidor från serien, originalmålningen till omslaget samt ett par lustiga akvareller med motiv från Maras magiska värld!

Missa inte denna unika kväll som bara kommer att inträffa en endaste gång i historien sanna mina ord!

Insekter och japaner

Här är en trailer för en film som handlar om insekter och japaner.

Jag älskar insekter. Speciellt våra vänner skalbaggarna. För några år sedan odlade jag Kongobaggar hemma. Här är ett porträtt på min finaste alfahanne Colossos:

Mara från Ulthar recenseras

Nu har det dykt upp ett gäng recensioner på nätet för Mara från Ulthar. Jag tycker att det är dags att lista dem jag hittat. Själv älskar jag att läsa recensioner av serier, böcker och filmer som jag läst eller sett, det är närmast en besatthet. Jag kan inte få nog av andras åsikter och analyser av innehåll och form. Jag gillar dessutom själv att skriva recensioner. Nu är det min tur att bli dissekerad!

Att bli recenserad är sjukt läskigt. Boken är ju redan gjord och resultatet är numera bortom en kontroll. Även om jag tycker att en recensent har en vettig poäng i sin eventuella kritik så finns det inget jag kan göra åt det. Varje gång jag ser att en ny recension har dykt upp så får jag hjärtklappning. Men en sak har jag lagt märke till, vilket har gjort upplevelsen lättare. Det är att folk tycker så olika. Det som den ena recensenten tycker är bra tycker den andre är svagt. Något som kan ses som en kvalité kan lika gärna vara en nackdel. Det här är ju förstås självklart, men det är ändå befriande att upptäcka det igen. Kvar blir ett allmänt intryck, en samlad känsla av vad folk tyckte.

Och utan att förhäva mig kan jag säga att det är bra. It better be, tre år av mitt liv och all geek love jag hade åkte ner i den här boken. Men nästa kommer bli ännu bättre.

Jesper Ims Johansson på Nittonde Stolen har skrivit en mycket välskriven recension. Han tycker att jag borde tagit den erotiska undertexten mellan Mara och Nardos lite längre än vad som är etiskt acceptabelt enligt de flesta människor. Det hade onekligen varit intressant!

Han skriver också:

"Mitt bestående intryck av boken blir ändå teckningarna. De är stilrena, men hela tiden spänstigt energiska och levande. Det riktigt pulserar från sidorna, och det kreativa användandet och varierandet av serierutorna, som får spela med och mot varandra, styra berättarrytmen, och så vidare, hjälper till att förstärka det intrycket ytterligare. Dessutom blir det vid några tillfällen både skrämmande avgrundssvart och rörande vackert, när rutorna tillåts breda ut sig över halv- och helsidor, med stora kontraster och finstreckade ljussken och himlavirvlar."

Lär hans recension HÄR!

I tidningen Ny Tid recenseras Mara från Ulthar ur ett tydligt Lovecraft-perspektiv.

Där står bland annat:

"Karl Johnssons uttrycksfulla tuschteckningar av vindlande gator och orientalistiska landskap under van Gogh-aktiga virvlande stjärnhimlar förmedlar verkligen känslan av ett utomjordiskt landskap. Dialogen är uppstyltad på just det sätt som den får vara i episka fantasyäventyr, och handlingen förs framåt med schyssta actionsekvenser där katterna och Mara slaktar olika degenererade satansdyrkande missfoster. Johnsson lyckas till och med förmedla en kuslig och suggestiv bild av avgrunden mellan världarna där handlingen utspelas."

Hehe, "degenererade satansdyrkande missfoster", den här recensenten och jag skulle nog komma bra överens!

Läs recensionen i Ny Tid HÄR!

Spektakulärt- en blogg om svensk science fiction, gillar boken men tycker att den var lite väl våldsam ibland.

"Ah, vad härligt. En svensk grafisk roman, oförskämt fantasifull och sagolik."

Läs hela recensionen HÄR!

Siska på Högsbo och Hisingens biblioteks blogg, en av sveriges bästa bok-och seriebloggar, har skrivit en fantastisk recension!

"Alltså OMG vad roligt det var att läsa det här! Jag var totalt inne i min lilla serieläsarbubbla och tänkte bara på katter, läskiga gamla gudar och hur S-P-ÄN-N-A-N-D-E det var. Dessutom innehåller Mara från Ulthar de viktigaste komponenterna för en riktigt bra serie, nämligen:
1. En genomarbetat värld (snodd från Lovecraft men det är bara pluspoäng i min bok, alla ni föräldranördar får äntligen en perfekt bok för att inviga era barn i Lovecraft-mythos)
2. En cool huvudperson med skinn på näsan.
3. Bikaraktärer som man gillar så mycket att man vill att dom ska finnas på riktigt.
4. Riktigt snygga serieteckningar
5. Precis lika bra oavsett om man är 9, 27 eller 56 år.

Seså, iväg och läs med er nu."

Läs hennes boktips HÄR!

Shazam, sveriges största blogg om tecknade serier, gillar också Mara från Ulthar! Shazam tar sina serier på allvar, och deras blick är skarp och kunnig! Jag är glad att jag klarade mig!

"Sammanfattningsvis en underhållande och bra tecknad serie och jag hoppas att Johnsson fortsätter på den inslagna vägen och ger oss mer fantasy."

Läs recensionen HÄR!

Bloggen Simon säger är en flitig serierecensent! Han tyckte jag var lite ojämn men att känslan var rätt. Han tycker att det verkar vara upplagt för uppföljare...

Läs mer HÄR!

Min favvo-blogg, Glory Box, har skrivit om Mara från Ulthar! Sara som skriver vill ha mera Mara! Det vet jag inte om det blir. Innan eventuella uppföljare till Mara har jag ett jobb att göra, att ge världen den hårdaste fornordiska fantasyn som gjorts!

"Mara från Ulthar är serietecknaren Karl Johnssons debutverk och ett imponerande sådant. Johnsson lyckas med konststycket att sno vilt och samtidigt skapa ett unikt universum. Berättelsen är egensinnig och överraskande och atmosfären episk."

Läs recensionen HÄR!

Det, mina vänner, är varenda recension jag har hittat! Så ingen kan säga att jag sopar något under mattan, detta är alla! Tack till Loka Kanarp för att du sammanställt många av dem på Kolikbloggen och plockat bra citat.

Tack till alla recensenter! Inte för att ni skrev bra grejer om min bok, även om jag förstås är lycklig för det, utan för att ni gör Sverige till ett coolare land där folk bryr sig om det bästa som finns: serier!

Sf-bokhandelns skyltfönster

Såhär har det sett ut ett tag i SF-bokhandeln i Stockholms skyltfönster! Ja ni ser eller hur? Staplarna av Mara från Ulthar-böcker och uppe till höger: ett gigantiskt plakat! Ni ser va? Bra!

Min kärlek till SF-bokhandeln är djup och orubblig. När jag var tolv-tretton smet jag dit nästan varje dag och köpte böcker. Ofta de där "Äventyrsspel"-utgåvorna som kanske inte alltid var så bra översatta, men bjöd på lite mer snask och svärta än vad man var van vid. Här köpte jag mina första riktiga seriealbum (en serieadaption av Terry Pratchetts två första discworld-böcker) På den tiden låg butiken ett par kvarter från där den ligger nu. Den var mindre. Det fanns en hylla med japansk tecknad film som var oerhört spännande. Längst in fanns ett rum stort som en garderob med böcker på engelska och ett par almanackor.

Det var dags att ge något tillbaka. Finns det en tolvåring som ser min bok i fönstret och går in och köper den, som om sjutton år kommer att skriva en fantasybok som också kommer att stå i SF-bokhanslens skyltfönster? Kanske, om inte armageddon kommer först och det blir Mad Max av alltihopa!

Det var tänkt att jag eventuellt skulle ha haft en signering på SF-bokhandeln imorgon. Det blir tyvärr inte av. Vi kommer att skjuta på det hel till Maj för att ta oss tid att bygga upp lite hype runt det... jag kommer f.ö. inte vara ensam. Det kommer bli värsta seriefestivalen!

Jag återkommer med vilka vi blir, datum tid och sånt när allt är spikat!

En lycklig fredag önskar jag er alla! Om ni är Stockholm är ett hett tips releasefesten för Fabian Göranssons "Inferno" som han skrivit tillsammans med Strindberg.

Inception?

Sånt här gillar vi! Christopher Nolans (memento, de två senaste Batman) nya:

Fantastic mr Fox och Stieg Larsson

Jag såg en och en halv filmer igår!

Först var jag på bio och såg Wes Anderssons Fantastic mr Fox. Sedan gick jag och Martina hem och hängde framför datorn och såg första delen av andra delen av Millenium-ståhejet featuring Lisbeth Salander you know!

Fantastic mr Fox var excellent! Vilken utmärkt genomförd film på alla plan. Formsäker, underhållande, hjärtevärmande, spännande och magisk.

Den handlar om en räv som snor mat från de tre elakaste bönderna i dalen. Det skulle han inte ha gjort, för dessa grymma farmare bestämmer sig för att ta död på herr Räv till varje pris. Det slutar med att hela djurriket hamnar i konflikt med bönderna, och herr Räv måste ständigt improvisera fram nya sätt att undkomma böndernas vrede, och dessutom ge payback.

Filmen är en adaption av en bok av Roald Dahl. Anslaget är nostalgiskt, både rent tekniskt med ryckig dockanimation, i de lantliga miljöerna och i musiken. Det är både bekant och unikt. Att det är en Wes Andersson film är inget man missar. Jag minns med viss skadeglädje när DN recenserade A life Aquatic, och recensenten kom fram till någon märklig slutsats i stil med att "nu har Wes Andersson minsann gått lite för långt in i sin egna värld, och i nästa film kommer han gå vilse och ingen kommer vilja följa med". Ha, vem är du? Nostradamus eller? Wes gick inte alls vilse! Life Aquatic with Steve Zissou var bra, The Darjeeling Limited var ännu bättre och Fantasitc mr Fox är bäst!

För det mesta är Fantasitc mr Fox en sprudlande upplevelse, men då karaktärerna och deras relationer är välbyggda så drabbas man ibland hårt av deras öden och känslor. Jag tror att jag satt och snyftade minst tre gånger och jag var inte bakis! Det finaste i hela filmen var när herr Räv mötte en varg. Det kallar jag filmagi!

Jag kan inte nog rekommendera den här filmen. Den är helt enkelt förtjusande! Som vanligt i Wes Anderssons filmer så var det också utmärkt musik.

Nu till Millenium!

Jag tänker inte recensera den, jag har bara ett par frågor som någon gärna får besvara!

Jag har bara läst första boken. Den gjorde väl sitt jobb, men det fanns lite för mycket att störa sig på för att jag skulle orka med uppföljarna, som ju dessutom alla sa skulle vara sämre än den första. Jag tyckte att den första boken hade bisarra och spektakulära karaktärer, som samtidigt lyckades vara torra och tråkiga. Hela Lisbeth-grejen känns bara som en typisk hämndfantasi. I stil med när jag blev mobbad i Vita Bergs-parken på högstadiet och drömde om att dra dit med en AK och rensa upp. Det skulle minsann ingen tro att den "lilla bögen" var kapabel till! En angenäm fantasi, men overklig och meningslös. Precis som Lisbeth. Aspberger my ass!

Husomhelst. Jag och martina hyrde den första filmen, och den var helt ok. Jag ser sällan svensk film i allmänhet och aldrig svenska deckare i synnerhet, men jag gjorde ett undantag. Och fastän jag tycker det är märkligt pinsamt när folk ens pratar svenska i en film så var det en hyfsad rulle. Gott hantverk, en del bra skådisar (jag tyckte Sven Bertil Taube var bäst), och mycket snask kryddat med lite rape revenge! Why the hell not?

Så vi började kolla på del två streamat. Och nu till mina frågor:

Är Paulo Roberto med i boken? Låt mig ställa frågan igen: VAD I ALLA BRINNANDE HELVETEN GJORDE PAULO ROBERTO I FILMJÄVELN? Alltså han spelade ju sig själv. Och han blev typ lite "buddy" med Mikael Blomqvist, Lisbeth kände han tydligen redan. Och det var knappast en cameo, han hade en integrerad roll i berättelsen. Han var t.o.m. involverad i en biljakt. Och ett lååångt slagsmål som taget från en amerikansk b-film från åttiotalet.

Snälla någon? Vad hade filmmakarna för motiv för att bryta illusionen, blanda verklighet med fiktion och fucka med publiken på det här sättet? Det är inte "konst" den saken är säker! Why?

Paulo fucking Roberto? Asså jag gillar Paulo, han är en fighter och allt, det handlar inte om det! Så jävla bisarrt!

Fråga två: Lisbeth sminkad som mimare? Vems idé?

Fråga tre: "kung fu-slagsmål" med höga sparkar, femhundra smällar på käften osv? Inte classy!

Fråga fyra: Gällande slagsmålen. Bara för att man är en jättelik blonderad ruskprick som tydligen "inte kan känna smärta" så betyder det inte att man inte bli knockad om någon knäar en femton gånger i fejjan. Det kanske inte gör ont, men det snurrar till och sen blir det svart. Ånej, är jag för "verklig" här? Förlåt mig, jag trodde att trovärdighet betydde något när man låter en berättelse utspela sig i det vi känner igen om verkligheten. De här slagsmålen såg ut att vara koreograferade av en högstadieelev som gillar Chuck Norris. När någon blev nedslagen så väntade den andre tills han ställt sig upp igen. Hade Paulo något med saken att göra?

Men kom igen! Vilket magplask! Om någon gillade den här uppföljaren så måste det vara på grund av någon knepig anledning i stil med: Jag gillar när inget stämmer och alla inblandade gör bort sig, sådana filmer gillar jag liksom! Om man gillar den för att den var spännande och häftig och Lisbeth är så cool då är man väl ändå lite dum i huvvet?

Jag kanske kommer se del två av del två...

Enkel info om A Game of Thrones

Jepp, satt och slösurfade lite på kvällen och hittade ett par filmer på youtube. Tänkte att det säkert finns en och annan av er som skulle tycka att de var intressanta. I den första är det mycket som jag redan skrivit om, men men...

Varning varning, det här är nog bara intressant om man har läst George RR Martins Ice and Fire böcker. Filmerna relaterar till den pågående HBO-produktionen baserad på böckerna.



Jag tycker castingen är fantastisk!



Tur att den här Fjantosaurusen inte fick någon av rollerna!

Det finns gott om den här typen av audition-filmer på youtube. Ganska kul att se folk försöka göra karaktärerna. Ofta är det hiskeligt att skåda. Jag skulle så gärna vilja se testerna på de som FICK rollerna!

Ok, en till trailer...

Såg just att trailern för the Expendables har dykt upp på intranätet. Den vill väl alla se?

Eh, ok... Den ser jävligt pruttig ut. Vad trodde jag? Buhu!

SPLICE?

Ända sedan jag såg de första konceptbilderna för filmen Splice så har jag varit nyfiken. Den verkar ambitiös. Nu har trailern kommit, och till min besvikelse försöker de sälja den som någon sorts cleanare version av Species. Jag hoppas dock att filmen har mer att erbjuda än så. Nä, jag ska gå all out och säga att jag har en bra känsla för den här rullen! Regissören har bland annat gjort kultrullen Cube, och till min glädje har han också arbetat som storyboardtecknare på den fräcka kanadensiska varulvsfilmen Ginger Snaps (om ni inte sett det, gör er själva en tjänst och se den). Jag gillar också premissen med två unga genforskare som experimenterar och fuckar upp och måste ta ansvar för sin skapelse. Det känns äkta på något sätt.

Se trailern HÄR!

Signering på SF-bokhandeln och Staffars serier

Den 10:e April kommer jag att ha signering på SF-bokhandeln i Stockholm för Mara från Ulthar. Det är en Lördag och det kommer vara någon gång runt 14:00, men jag ska återkomma om tid och vad som händer runt omkring. Kanske kommer det även finnas andra serietecknare vid min sida...

Annars kör vi signering på Staffars serier torsdagen den 15 klockan 17:00. Ni vet precis bredvid nyöppnade café Sodom! Alltså gamla Soda. Genialt namnbyte, också med tanke på vem som tar över verksamheten!

Kom på mina signeringar! Jag lovar att rita en finfin teckning i just ditt exemplar av Mara från Ulthar!