Clash of the Titans i 3D

Det är nu officiellt att kommande mytologiska spektaklet "Clash of the Titans" kommer att visas i 3D. Vilka ljuvliga nyheter!

Betyder det här att alla Sam Worthingtons filmer kommer att vara 3D i framtiden? Är det så att just Sam ser ovanligt bra ut i tre dimensioner? Han är söt, javisst, men jag är nyfiken på hur andra skådespelare ser ut i 3D! Vissa skådespelare kanske får avsluta sina karriärer nu när 3D kommer stort, för att de visar sig vara hiskeliga när de tre dimensionerna avslöjar deras anletens sanna geografi. Ungefär som vissa skådespelare åkte ut när ljudfilmen kom. Ni vet han "Sheiken", som hade så pipig röst så han inte kunde fortsätta vara förste älskare med hedern i behåll.

Stackars Shejken!

För övrigt har jag haft "Blåsippans väg" i skallen i tre dygn nu! Helvete säger jag bara! Jag har kommit på mig själv med att nynna på den på offentlig plats. Den kommer att bli min död!

Releasefest för Mara från Ulthar

Jag välkomnar alla mina bloggläsare till releasefest Lördagen den 6:e Februari för mitt seriealbum Mara från Ulthar!

Festen är på restaurang Ljunggren, Brunogallerian, Götgatan 36, Södermalm, Stockholm!

Tiden är 20:00

Gillar du fantasy? Gillar du talande katter? Gillar du demoner som äter människor? Gillar du diaboliska människooffer hållna i uråldriga tempel på månens dunkla baksida? Vill du vara med vid födseln av något helt nytt inom den svenska serievärlden? Då är detta releasefesten för dig!

Öppet för alla!

Hjärtligt välkomna!

Såhär ser en annan inbjudning ut:

Kolik Förlag och Karl Johnsson bjuder in er att fira ankomsten av den svenska fantasyserien Mara från Ulthar!
På Restaurang Ljunggren på södermalm i Stockholm hålls en fest som ni ej får missa. Musik kommer att spelas, och boken, själva boken som vi samlats för, kommer att finnas till förmånligt pris!

Ulthars katter har lovat att dyka upp, och demonfursten Nyarlathotep själv har lovat att ära oss med sin närvaro.

Missa inte denna spektakulära tillställning! Välkomna!

Hur blev tigern?

Såhär blev den färdiga akvarellen på rymdtigern med byte!

Med svart ram kommer den vara redo att hänga på Metropolitan! Jag tycker att verket väl skildrar den känsla av förtvivlan som kan uppstå i ett parförhållande. Med "glada" färger lockar konstnären in oss i en värld tillsynes lekfull, precis om förhållanden inledningsvis ter sig. Vi ser tydligt kvinnans breda urringning, en medveten sexualisering som spelar på mannens oförmåga att gå ifrån sin betingade könsroll. Tigern symboliserar den annalkande, och ofrånkomliga, katastrofen. Mannen ser fortfarande framåt och hoppas på att de ska undkomma. Kvinnan har dock insett att det är kört, kanske har hon alltid vetat det...

Undrar om han brände sig på tungan? Jag hatar när det händer!

Ja, skeppet blev lite mörkt. Inte så mycket Ferrari som jag hade önskat. Jag borde gjort mer förarbete. Fast jag tycker att paret blev sött, och jag tyckte lite synd om dem när jag målade dem.

Blåsippans väg

Tänk om alla partier hade en egen partisång. Det borde de kanske. Socialdemokraterna har väl internationalen, som de delar med vänsterpartiet antar jag. Moderaterna har väl ingen egen sång direkt, eller är det Tomas Ledin greatest hits?

Miljöpartiet borde väl ha något proggigt... fast med tanke på nya vindar kanske det borde vara nåt riffigt med Bono. Centern kan ha nåt folkligt med eventuell nyckelharpa, kanske något dansband? Kristdemokraterna kan ha någon sådan där vidrig nypsalm, typ "du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nuuuu.... att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du-u-u-uuu!". Folkpartiet? Ingen aning! Av någon anledning kommer jag att tänka på sjung om studentens lyckliga dar!

Några som fattat att de definitivt behöver en egen partisång är... *trumvirvel*... Sverigedemokraterna!

Deras käcka sång heter "Blåsippans väg" och innehåller stor poesi såsom "Jag följer Blåsippans väg som nästan ingen gått förut, jag följer den tills stigen tagit slut!". Inget är så effektivt om man vill göra en poäng som att använda ord som "nästan" eller "ganska". Det har Sverigedemokraterna fattat, vilket inte är så konstigt. De talar ju jämnt om "svensk kultur" så man får anta att de är stora kulturkonsumenter och självklart har koll på hur man skriver en effektiv text.

Jag tycker det är lite roligt att killen som sjunger har en klar "vit makt"-släng på sin röst. Han försöker hålla igen, men man hör vart det barkar. Ultima Thule sjöng lite på samma sätt i början av nittiotalet (ni vet de där ljuva åren när Bert kom in i Riksadagen och Expressen hade texten "Släng ut dem!" på löpsedeln).

Annars är den en behaglig melodi, och jag blir omedelbart tagen av känslan av syfte. Alltså, jag är inte ironisk, jag är sjukt svag för kampmusik oavsett politisk färg. Den här texten är ju lite luddig, och om jag inte visste att det var sverigedemokraterna som låg bakom den så hade jag kanske tyckt att den var rätt klämmig. Jag gillar det där med "nakna rötter" och "mer än tusen år", det låter rätt fett! Men versionen i klippet ovan suger arisk balle! Vore kul om någon gjorde en bättre tolkning!

Inget åtal mot NUG

DN skriver att åklagaren har valt att lägga ner åtalet mot konstfacksstudenten NUG. I hans verk "Territorial pissings" vandaliseras en tunnelbanevagn, dvs den klottras ner. Som avslutning på verket kastar sig "vandalen" ut genom vagnens ruta, för att sedan återvända in i vagnen och "pissa" ner den med kaskader av färg.

Åklagaren lägger ner fallet då "NUG" vägrar berätta vem det är som håller i spritpennan. Själv planerade han och filmade verket, men han är alltså inte själv direkt skyldig till skadegörelse.

Och på Svenne Banans panna lackar den heta svetten av sann rättfärdighet. Skälvande fingrar höjs och mullrande brösttoner, likt älgtjurars brunstiga vrål, stiger från villaförorterna och radhusområdena. Finns det ingen lag och ordning i det här landet? Hur kan man vara medhjälpare till empatilös vandalisering och komma undan med det? Malexandermördarna dömdes ju alla för mord, trots att bara en egentligen kan ha hållit i vapnet! Då borde väl NUG kunna dömas, han säger ju själv att han "planerat" detta ondskefulla dåd. Kanske kan man sätta ihop en mobb av hederliga medelålders män som går hem till NUG och gör ett "konstverk" av hans lägenhet, vad skulle han tycka om det va?

Eller varför inte måla ordet konst på en massa stenar och kasta in dem genom konstfacks fönster, och klottra ner hela konstfack, det är ju "konst", eller hur eller hur!!! Kriminell jävla institution! En skola för lagbrytare! Ett dekadansens tempel, en varböld, en cancersvulst på samhället! Som kostar skattebetalarnas pengar! MINA JÄVLA PENGAR! ARGH! JAG BLIR GALEN AV VREDE!

Jag tycker att man är helt fri att kritisera NUGs verk utifrån dess kvalitéer. Själv tycker jag det är hyfsat intressant, och ja, ganska provocerande.

Några frågor, och dessa tas alla upp i kommentatorspåret till DNs artikel, som jag tycker man kan ställa:

*SL säger att NUGs skadegörelse kostar 100.000 kr. En siffra som repeterats i alla stora tidningar. Vad kommer denna siffra ifrån? Har SL någon konstnadskalkyl som visar hur det kan kosta 100.000 kr att ta bort klotter gjort med spritpenna och sprayfärg och ersätta en krossad ruta?

*När åklagaren drivit fallet så har den enda bevisningen varit filmen. Den verkliga vagnen har aldrig identifierats. Då filmen slutar på det sätt den gör, men att mannen i filmen kastar sig igenom en av vagnens rutor samt själva "nerpissningen", så kanske det finns anledning att ifrågasätta om delar av eller hela iscensättningen är fejk. Kan man verkligen bara kasta sig igenom ett tunnelbanefönster på det sättet som mannen i filmen gör? Om det inte är en vagn som är i bruk, med en ruta av fejkglas installerad, så har NUG lyckats oerhört väl. Själva konstverket överskuggas då av de rabiata reaktionerna.

*På vilket sätt skiljer sig NUGs dokumentation av skadegörelsen från t.ex. en dokumentärfilmares granskning av kriminellas verksamhet. Även om dokumentärfilmaren planerat sin dokumentation av kriminella handlingar som med största sannolikhet skulle utförts ändå (liksom personen i NUGs film antagligen skulle ha klottrat med eller utan kamera), så är dokumentärfilmaren knappast skyldig till brott.

Slutligen min egna reflektioner. Kan snälla alla som inte tycker att det var ok att bryta mot lagen i konstens namn sluta säga "det där är inte konst", och tala om "konstens uppgift". Det är så pinsamt! Det här verket var för övrigt inte ens sanktionerat av konstfack. De flesta konstfackselever vill nog bara göra färdigt sin utbildning och förhoppningsvis kunna försörja sig åtminstone halvtid på sin konst. Det gör man inte genom att klottra ner tunnelbanetåg. NUG och Anna Odell är undantagen. De flesta konstfackstudenter bryter ej mot lagen när de producerar sin konst. Varför kan inte alla dessa argsinta människor sansa sig?

Själv drömmer jag om ett land där det är tillåtet för alla att måla överallt. Vi skulle få en färgsprakande stad som badade i konst, på varenda byggnad skulle man se människors drömmar, deras liv, deras sällsamma poesi! På vissa byggnader skulle jättelika målningar resa sig, som titaner skulle de häva sig upp över havet av mindre målningar och blicka ner på oss. Vissa kanske skulle ta åratal att skapa. En del skulle bara vara "territorial pissing", klotter, annat skulle vara den finaste av konst: konst för konstens egen skull!

Att säga att "klotter" och gatukonst inte är konst, är någon sorts konstrasism. När politiker säger det spyr jag lite i munnen. Hur vågar de?

DN artikel!

En ny Conan?

En ny Conanfilm har varit på gång många gånger under det senaste decenniet. Med de senaste årens fantasytrend är det inte konstigt att denna ikoniske hjälte än en gång lyfts fram.

Och varför inte? Conan är en fascinerande gestalt, han lockar fram den djuriska opportunisten i oss, och höjer upp instinkt och lust till dygd. Det finns ett fascistiskt drag i Conan, och en dundrande civilisationskritik. Det finns också ett manlighetsideal så förvridet och otidsenligt att det i sig är intressant både som kontrast till vår egen tids ideal, och som storartad humor.

Ja, jag älskar Conan.

En ny Conanfilm är under pre-production. Ett team sätts ihop, castingen har börjat. Först och främst är den tilltänkta regissören en man vid namn Marcus Nispel. Direkt så sjunker mitt cimmeriska hjärta. "Vid Crom" stönar jag! Killen har tidigare regisserat Pathfinder. Jag har visserligen inte sett den, men trailern räckte för att jag skulle kunna avgöra att det var en synnerligen usel film. Fuck it, affischen räckte!

De har även castat en ny Conan. Det är en snubbe som ser lite samoisk ut, vilket är en bra look. Han har tidigare varit med i Baywatch Hawaii (HAHAHA) och Stargate Atlantis. Han heter Jason Momoa och så här ser han ut:

Ja tjena! Vi glömmer för ett ögonblick att regissören är en nolla och att filmen antagligen kommer att vara "PG-13", dvs barntillåten (vilket i sig garanterar att den omöjligt kan fånga grejen med Conan). Jag skulle vara beredd att ge den här killen en chans. Arnold själv hade gjort Pumpin Iron och Hercules i New York innan han gjorde Conan, så när det gäller CV så har den här Jason inget att skämmas för. Hans utseende är faktiskt skitbra för Conan! Han behöver givetvis knapra lite steroider, men inte FÖR mycket! Vi vill inte har något muskelberg som Arnold. Jag skulle vilja se en senig och atletisk Conan. I Howards böcker beskrivs hans hud som bronsfärgad, men om jag fick styla den här killen som Conan så skulle jag ge honom likblekt helkroppsmink, tillsammans med isblå linser. Det tillsammans med korpsvart hår skulle det vara en grym look för Conan. Dessutom behövs ett gäng rosa ärr på den bleka hyn!

Vi får se om det här faktiskt händer. Förhoppningsvis hinner tre saker hända innan de börjar filma. De byter regissör. De bestämmer sig för att vuxenfantasy är framtiden och gör den "R-rated". De tar materialet på allvar och hyr in ett par riktiga manusförfattare.

Då kanske vi får en Conan som sprungen från Hyperboreanska forntiden.

Mer färg för tigern

Idag var det kul att måla! Vilken pina det är att gå ifrån en målning när man verkligen njuter av varenda liten skugga man lägger på. Just när bilden faktiskt börjar likna något. Jag genomgår alltid ett stadium när jag tror att bilden kommer att bli helt misslyckad, och när jag passerat det så börjar det riktigt roliga! Där är jag nu!

Ska bli intressant att se om jag lyckas med ljuseffekten i munnen, det är nog den effekt som jag misstänker inte kommer att bli som jag skulle önska. Jag ska försöka!

Annars är det förstås skeppet och gubbarna i det kvar. Ska försöka göra ett ordentligt förarbete så jag inte fuckar upp den på mållinjen.

Undrar om det skulle vara snyggt med svarta trampdynor? Skulle paja ljuseffekten på tassarna lite, det är ju meningen att de ska liksom glöda inifrån, så trampdynorna borde vara väldigt ljusa. Men rent harmoniskt för bilden så skulle det passa med svart där. Annars hade jag tänkt göra dem samma färg som nosen, men det känns lite tråkigt.

Tigern har fått lite färg!

Sådär, nu börjar det likna något! Tigern har fått den mesta av sin gröna färg, och lite av sin rosa. Mycket återstår! Jag tror att klorna kommer att göra mycket för bilden, de kommer att vara orange/röda! Sedan ska de rosa ränderna skuggas och hottas upp, likaså de vita områdena.

Men det får ske imorrn! Nu ska jag till gymmet!

Bakgrunden klar!

Som jag befarade var pappret inte vad jag hade önskat. Färgen skiktade sig snabbt och det var omöjligt att mjuka upp underliggande lager. Det här pappret skulle kanske fungera för färgläggning i ett lager, men inte om man som jag lägger minst fyra lager per yta.

Hursomhelst, knappast att jag ger upp eller börjar om på ett nytt papper! Jag kör på, försöker anpassa tekniken så får man se hur det blir. Ibland händer det att man blir positivt överraskad. Det är ofta bra att ha begränsningar att arbeta emot. Risken med ett papper man är van vid är att jag överarbetar och polerar för mycket.

Som ni ser så har jag lagt en rörelseoskärpa för att skapa ett sug och känsla av fart. Jag tycker det fungerade bra. Jag började, som alltid med akvarell, med bakgrunden.

Nästa steg är tigern. Det är den stora utmaningen i bilden, och hur jag lyckas med tigern är avgörande för hur lyckad målningen blir. Sedan kommer "jetstrålen" och sist det lilla rymdskeppet med besättning. Rymdskeppet kommer att bli halvsvårt. Gubbarna kommer bli lätta, speglingarna på glashuven kommer att bli svårast, speciellt med det här pappret.

Tillblivelsen av en målning

Jag tänkte att ni skulle få följa med på tillblivelsen av en målning.

Just nu kör jag ett målarblock. Målet är att få färdigt 4-5 stora akvareller som förhoppningsvis, tillsammans med ett par äldre målningar, kan bli en utställning.

Jag tycker det känns lite fel att prata om hur jag tänker runt tema och stämning. Så fort jag skrivit något om tankarna bakom en målning så känns det inte riktigt sant på något sätt. En sak jag kan säga är att jag just nu målar i första hand för att roa mig själv. Jag vill att målningarna ska ha en viss humor. Jag försöker ta till vara på min kärlek till en viss sorts populärkultur, utan att det får bli alltför banalt och enkelt. Men nu känns det som om jag talar osanning igen. Jag ska nog hålla mig ifrån att försöka analysera min egen konst.

Den här målningen föreställer en stekare som tagit med sin nya tjej på en åktur i hans splitternya "Sun Beam 4000". "Älskling", säger stekarens nya tjej, "Är du säker på att det är så säkert att åka så nära planetens yta? Ska det inte finnas Rymdtigrar här?". "Oroa inte ditt söta lilla huvud", säger stekarn, "En Sun Beam 4000 gör 2 parsek i motvind, ingen förvuxen kisse kan hinna ifatt MIG! Hehe!". Knappt har han hunnit yttra dessa famous last words innan de hör ett vrål. Från planetens yta, i en hastighet av minst 3 parsek, kommer ett grön/rosa vidunder hoppande. Förtvivlat gör stekarn en tvär gir. Är det försent?

Tag varning, tycks målningens budskap vara, ty Panthera Universum, den fruktansvärda rymdtigern, skall ej underskattas!

Här är den färdiga skissen. Jag varnar er! Inget säger att den här målningen kommer att bli lyckad. Med akvarell vet man aldrig, vad som helst kan hända. Det här pappret är dessutom helt utan gräng, så vi får se hur det går. Jag har aldrig målat på det förr, och jag har ingen aning om hur det tar vatten . Om ni tror att det här bara är mesiga ursäkter som jag gör för att vara trygg så får jag be att tala om att det är ENORM skillnad på akvarellpapper och akvarellpapper. Vissa papper är helt enkelt omöjliga att måla på med en viss teknik. De kanske duger för den ena tekniken men inte för den andra.

Nå, skissen:

En (två) skrämmande rolig blogg

Jag har försökt hålla min blogg borta från bloggosfären. Jag kan inte tänka mig något tristare än att skriva om andra bloggar. Men när Martina tipsade mig om bloggen "Livet på Söder", så gav hon mig timmar av underhållning som jag nu känner mig manad att dela med er! Jag har läst roliga bloggar förr, men den här tar priset. Det är satir, och upphovsmänniskan har lyckats få mig att hata en person som inte existerar. Sylvasst!

Må illa över hur illa ställt det är med gamla Södermalm här!

Äsch, när jag ändå håller på kan jag lika gärna tipsa om en annan rolig blogg. Den heter "Ingers blogg" och ställde till med en del rabalder innan senaste valrörelsen. Personerna som skriver utger sig för att vara kristdemokratiska politiker, och man kan väl säga att de gör KD en liten björntjänst. Den är förvisso avslutat, men väl värd att gå tillbaka till. Kommentatorspåren är ibland humor deluxe på himmelsk nivå!

Garva åt galna kristna och folk som blir arga på dem här!

Grönt ljus för "John Carter of Mars"

Det här är mycket goda nyheter!

Disney har gett grönt ljus för filmatiseringen av Edgar Rice Burroughs fantastiska äventyrsklassiker A Princess of Mars. Titeln ändras till John Carter of Mars, för att göra det enkelt för kreti och pleti.

Det här kommer, så vitt jag kan förstå, bli en Pixar/Dinsey produktion. Filmen kommer alltså att vara helt datoranimerad. Mannen som fått jobbet att skriva manus och regissera heter Andrew Stanton och är gammal i gården på Pixar.

För er som inte är bekanta med John Carter mytologin: förbered er på att bli peppade!

John Carter är en sydstatsveteran från amerikanska inbördeskriget. Han letar efter fina gruvor i Arizona när han blir anfallen av indianer och flyr in i en mystisk grotta. Han transporteras på ett oförklarligt sätt till MARS för kanske hundra miljoner år sedan. Mars, som heter Barsoom på marsianska, är en döende värld bebodd av olika krigarstammar och märkliga folkslag. Eftersom Mars har lägre gravitation än jorden så får John Carter liksom superkrafter på köpet eftersom hans starka manliga kropp är anpassad efter jordens gravitation. Han tas upp i en stam av fyrarmade gröna marsianer och blir poppis i gänget eftersom han är så ädel och stark. Det blir dock lite problematiskt när de gröna marsianerna fångar prinsessan av Helium, den mänskliga marspopulationens huvudstad. John Carter räddar prinsessan och dras in i Mars politik på högsta nivå.

Underbart! A princess of Mars är själv definitionen på 20-tals pulp!

Frank Frazetta hittade också den magiska grottan och gjorde ett antal studioresor till Barsoom. Han återvände med flera målningar på John Carter och den märkliga värld han fann.

Den gudalika karatekrigaren Dolph Lundgren

Jag har tagit chansen, nu när jag befinner mig mellan projekt, att måla!

Jag tycker mycket om att måla akvarell, även om jag ofta blir frustrerad när jag gör det. Jag har en tendens att slarva när jag tycker att saker tar för lång tid eller blir för komplicerade, och det funkar inte när man ska göra stora akvarellmålningar med mycket ljuseffekter. Det kräver en del planering, och att man är lugn och metodisk när man utför målningen.

Dolph Lundgren, den unga karatekrigaren, är redo för strid. Det är solnedgång, och i bakgrunden ser vi silhuetten av en japansk Toori-port. Vi befinner oss förvisso i Japan, och Dolph skall sättas på prov. Det är inte lätt att vara både vit och karatemästare i japanernas land. Många konservativa japaner tycker att äkta karate kan bara japaner göra. När de får höra talas om Dolph, och om hur karatebegåvad han är, så fylls deras hjärtan av gulaste vrede! Dolph slår ner som en atombomb i karatevärlden, och de argsinta japanerna kan inte svälja det. De söker upp honom i hans dojo, och har mage att störa honom när han mediterar. På sätt och vis har Dolph mer respekt för japansk kultur än just de här japanerna som hävdar att de är så otroligt japanska! De utmanar honom på karatestrid, men inte man mot man, nä, de närmar sig honom slugt samtidigt. Dolph får en sammanbiten min, men hans kroppsspråk är behärskat och smidigt när han glider in i en av karatens dödliga positioner. Han är redo!

Färgerna är förstås mycket finare på riktigt!

Är det någon som känner Dolph så får de gärna tipsa honom. Tavlan är till salu och om Dolph är intresserad så är jag beredd att göra en deal. Käre Dolph, om du läser det här så skulle jag bli jätteglad om du vill köpa den här tavlan. Du behöver inte bestämma dig med en gång, jag ska försöka maila dig eller din assistent innan jag har en eventuell utställning. I mina ögon är tavlan mer eller mindre paxat för din del. Och om du skulle vilja ha fler målningar på dig själv i olika sammanhang så är jag game! Jag har många bra ideér, så det är bara att höra av sig! Du kan nå mig via min agentur Ammo!

Bild på MfU

Jag har beklagat att jag inte har någon digitalkamera för att ta bilder av skojiga grejer jag har i min atelje... och så insåg jag att jag hela tiden har haft en digitalkamera framför näsan, inbyggd i min pornografiskt tilldragande Imac!

Haha! Nu ska ni få se bilder på allt möjligt skit!... men ok, innan jag börjar lägga upp bilder på alla leksaker och trams jag har, så ska vi förstås se det viktigaste: Mara från Ulthar in the flesh!

Mara från (Ulthar) tryckeriet

Idag kom ett första exemplar av Mara från Ulthar från tryckeriet. Resten kommer på Fredag. Så nu har jag en bok att hålla i. Det hände verkligen.

Jag har tittat noga på den, och jag måste säga att jag tycker den är mycket fin. Omslaget är bra, men viktigast av allt, trycket i själva boken är helt lysande. Jag hade inte kunnat önska mig bättre kvalitet. Fantastiskt!

Snart är den er och alla andras.

Jag försöker komma på något mer att säga. Jag tar upp boken och bläddrar... Och självklart börjar jag läsa serien för fyratusende gången, långsamt, skärskådande, och ändå... tycker jag fortfarande att den är riktigt jävla bra. Ja, jag tycker fanimej att jag har gjort en bra jävla serie! Trots att år har gått sedan jag började på den, trots att jag har helt nya idéer om vart jag vill ta mitt tecknande, så kan jag står för Mara från Ulthar!

Hoppas ni kommer att tycka om den lika mycket som jag gör.

Tre filmer att se fram emot 2010

Det kommer många kul filmer under 2010. Här är tre trailers för er att jnuta av!



Tron! Ser härlig ut eller hur? Mystisk!



Toy Story 3 ser ut lite som den bästa film som någonsin gjorts!

Och slutligen, our main feature: Här är länken till en av mina mest efterlängtade filmer under 2010: Daybreakers! Missa inte!

Eller hur?

Avatar får en uppföjare

Härom veckan hade Avatar tjänat in mer än en miljard dollar. HAHAHA!

Ja, det är så sjukt mycket stålars! Filmen kostade i runda slängar tre och en halv miljard svenska kronor att göra... jag är inte så bra på matte och jag vet inte vad växelkursen står i, men jag kan ändå dra slutsatsen att Avatar härmed har gått med rejäl vinst.

Med Hollywoods vattentäta logik innebär detta att de redan börjat planera för uppföljaren. Eller vänta... James Cameron hade tydligen planerat för uppföljaren hela tiden. Självklart ville han vänta med att annonsera den tills han visste om Avatar skulle bli en succé eller en flopp. För hade Avatar inte tjänat in vad den kostade och lite till så hade det givetvis inte blivit några fler Na´vis på duken. Det är så pinsamt när det är uppenbart att studion planerat för uppföljare men droppar dem när första filmen floppar, som i kalkonen Guldkompassen. Bättre att som James hålla på det tills man vet.

Detta är givetvis goda nyheter. Hur många invändningar jag än hade mot Avatar, främst att den var lite för mesig och harmlös, så längtar jag efter nya äventyr på Pandora!

Dessutom kändes slutet på Avatar lite fjantigt. Jag var väl knappast den enda som tänkte att vänta bara tills människorna kommer tillbaka med ett par feta A-bomber, då kan ni ta era pilar och flygödlor och köra upp i era blåa rövar.

Jag ser fram emot fortsättningen på Avatar, antagligen förpackat och klar till julen 2012!

Tips på fantasyserie: Bone

Senaste gången tipsade jag om den franska fantasyserien Percevan, en klassiker som funnits sedan åttiotalet. Idag tänkte jag tipsa om en serie av senare datum, som är både mer nyskapande och mer underhållande. Percevan är en bra kvalitetsserie, spännande och mysig.
Bone är genial.

Tänk er att Carl Barks raggat upp Walt Kelly och tillsammans, i en bisarr sexuell akt, insiminerat J.RR. Tolkien med sin högkvalitativa säd. Det vackra barn som föds nio månader senare är Bone av Jeff Smith!

Bone handlar om tre märkliga varelser som kallas "Bones", snarlika benknotor i utseendet, som är på flykt från sitt hem. Vi får känslan av att detta hem är en plats liknande Ankeborg, en fånig cartooncivilisation som reflekterar vår egen värld. Aldrig under hela seriens gång får vi en skymt av Bonevarelsernas egentliga hem, den kan vara vad som helst som vi frammanar i vårt huvud. Bonevarelserna kommer till en mystisk dal, där helt nya regler gäller. Från sitt flamsiga hemland kommer de till en klassisk high-fantasy värld, med drag av både Tolkien och C.S. Lewis. Denna värld är dock inte en kopia av något annat, utan Jeff Smiths egen skapelse. Här finns inspiration från både aboroginsk kultur och maya. Ju längre de stannar i denna värld, desto mer blir de indragna i en mytisk konflikt strösslad med gömda prinsessor, uråldriga drakar, vandrande lik, myllrande "råttvarelser", och en demonisk överherre som vill frambringa apokalypsen!

Bone blandar på ett frejdigt sätt slapstick med fantasyäventyr. Den är helt enkelt förtjusande!

Desto längre in i serien vi kommer, desto mer tar det storslagna äventyret över, på gott och på ont. De första tre albumen är och förblir de charmigaste, även om resten av serien är mycket bra, och innehåller en del scener som får mig att rysa av välbehag.

Jeff Smith är en perfekt serietecknare. Hans stil harmoniserar friktionsfritt med texten. Jag tror att det här är en av fördelarna med att ha tecknare och författare som samma person, det ger bättre förutsättningar för att skapa balans och helhet. Jeff Smith har ett självklart självförtroende som tecknare, han klarar både av att göra sina karaktärer levande, och att skapa häftiga actionsekvenser som suger tag i en. Han är också grym på att få till de där hisnande scenerna som får en att tappa andan.

Jag kan egentligen inte säga mer än att Bone är en av mina absoluta favoriterserier, den hamnar antagligen på min topp tre. I mitt arbete med Mara från Ulthar kollade jag alltid på Bone när jag hade ett problem att lösa. Jag har sett att folk har jämnfört min stil med Joann Sfar, och det är sant att han var en stor inspiration för mig när jag började teckna Mara från Ulthar, men min egentliga största förebild är Jeff Smith.

Efter Bone har Jeff Smith släppt det första albumet i en ny serie han kalla Rasl. Tyvärr känns den inte alls lika stilsäker som Bone. Förhoppningsvis kan den ta sig, den har mycket goda försutsättningar.

Min apa

Så sitter jag äntligen i ateljén, redo att ge Dolph lite mer färg. Jag har målat hela den svulstiga solnedgången bakom honom, samt det mesta av hans solbrända deffade kropp. Nu återstår sista tuchen på kroppen, hans vackra blåa ögon, de vita lindor som omsluter hans stenhårda nävar, hans karatebyxor och förstås hans bälte: svartare än natten!

Imorgon på Mosebacke spelar Näääk och Nimo. Jag har gjort affischen, som ni kanske sett här och var på Södermalm om ni befunnit er på denna ö.

Jag tog en målning på en galen apa, som jag gjorde för ett par år sedan, scannade in och la lite skojig text på!

Idén till typsnittet fick jag från en affisch jag sett hänga i Kim W Anderssons ateljé som han gjort till en grupp som heter Skit Kidz eller något i den stilen, säkert någon sorts punk och rock n´roll. På den var det en vrålande apa, i kombination med just detta typsnitt. Så Kim, om du ser affischen på söder och tänker WTF, så är svaret ja!, jag snodde från dig!

Här är bilden:

Jag brukar sällan lyssna på hippetihopp eller "rap", även om jag uppskattar flera utav dessa "gatans poeter", som de ofta kallas. Speciellt gillar jag Tupac när han berättar hur mycket han gillar sin mamma. Inte som den där dumma Eminem som är elak mot sin mamma!

Hursomhelst så tänkte jag gå på den här konserten, jag får sätta på mig mina största acnejeans som jag hade när jag var lite tjockare än nu, och min luvtröja, min "hoodie", så ska det nog gå bra!

Kanske ses vi där!

Nytt år visar sig innebära förnyad livskvalité

Ett nytt år puttrar igång, och det har kännetecknats av lathet för min del. Jag har försökt måla lite på min Dolph Lundgren målning, men jag har haft svårt att komma iväg till ateljén. Anledningen är att det är lite för trevligt hemma.

Ty här bor numera en liten svart kattunge... och en ny Playstation 3! My God, jag har ingen som helst anledning att lämna mitt hem. Det är paradiset!

Vår lilla kattunge är så smart och duktig och kan hoppa jättehögt. Hon är så vacker och fin och hennes päls är svart len och glänsande! Men vad ska hon heta? Jag och Martina har betat av namn efter namn, och den stackars lilla kattprinsessan byter namn flera gånger om dagen. Igår hette hon Ishtar, Cookie och Nim. Sedan kom min kamrat med namnförslaget Nazanin, vilket betyder sötnos på persiska. Mycket vackert och stiligt, perfekt för vår ädla krigare!
Vi får se om det fastnar...


På lekstationen spelar jag nu Assassins Creed 2, i vilket man springer runt och mördar folk i det medeltida Italien. Miljöerna är mycket välgjorda och det känns nästan som att vara turist i en annan tid. Jag gillar att alla bryter på fejkitalienska och att man genomborrar folk med värjan lite då och då. Ett mycket trivsamt och behagligt spel. Jag ser dock redan fram emot att klara det och sätta igång med Uncharted 2 som ligger och väntar.


Jag vet att det är ltie lame att skriva om att man sitter hemma och spelar playstation och gossar med sin kattunge, men det är ju allt jag gör, så jag kan ju inte skriva om något annat!

Entropa

Jag gillar att läsa om politik, och om vad som händer i vida världen. Jag tror att det är sunt att hänga med i sin tid, även om mängden information förstås är oändlig och oöverskådlig.

Verkligheten har dock sällan inspirerat mig. Jag avvundas konstnärer som har ett direkt angreppssätt på världen vi känner igen. Som speglar den med hjälp av det igenkännbara. Som inte är rädda och som inte försöker fly (som jag). Självklart är jag nöjd med sättet jag själv arbetar, annars skulle jag inte hålla på. Men jag älskar när en konstnär lyckas reta och provocera sin samtid genom att vara träffsäker och relevant.

Så är fallet med den tjeckiske konstnären David Černý!

Tjeckien skulle vara ordförandeland i EU, och för att fira detta bestämde man sig för att skänka ett konstverk som skulle pryda ingången till Justus Lipsius building, en motsvarighet till eu-parlamentet.
Det var den 12:e Januari 2009. Höga politiker och seriösa journalister hade samlats för avteckningen. Alla förväntade sig ett trevligt stycke europisk propaganda skapat som ett samarbete mellan 27 olika europeiska konstnärer (detta visade sig vara en bluff, det var bara Cerny och hans två medarbetare som låg bakom hela verket). När skynket drog undan hördes först artiga applåder som långsamt avklingade till förvirrade mumlanden. Sedan kom de första häpna uttropen, skratten och sedan osande förbannelser, tandagnisslan och argt fäktande. En storartad kupp! Ty detta var hur David Cerny valde att porträttera Europa:



Över Frankrike hänger ett skynke där det står "gréve", dvs strejk!



Bulgarien blev ledsnats, de fick bli en turkisk toalett. Än idag hänger ett svart skynke över Bulgarien, de kunde inte smälta det.

Tycker vi oss ana profetens anlete i det av lego byggda Danmark?

I Polens bruna leråker reser några katolska präster regnbågsflaggan!

Ah Tyskland! Om Danmarks Mohammed var lite känslig så är nog det här snäppet värre.

Rumänien blev inte heller glada. Draculaland!

Nederländerna, dränkta av Atlanten med endast minareter som vittnesbörd om var landet en gång låg.

Italiens stolta fotbollsspelare, i full gång med att ha sex med fotbollar. Den här är animerad, och spelarna juckar med bollarna mot sina kön!

Och här är helheten, i form av en klassisk byggsats. Men kommer denna galna byggsats att gå att foga ihop? Det är frågan konstnären tycks ställa, efter att alla skratten har klingat ut.

Man kan tycka vad man vill om det europeiska samarbetet, men en sak måste man ge det: en sådan här kupp hade endast och bara fungerat i Europa! Tänk er motsvarande verk beställt och utfört på liknande sätt i USA, utanför deras Parlament! Eller någon annanstans i världen.

Trots innehållet så fick Entropa mig att vara stolt över att vara Europe!