Kolik förlag ger ut Mara från Ulthar

Kära vänner!
Det är dags för mig att berätta att det förlag som kommer att ge ut Mara från Ulthar är inget mindre än Kolik förlag!
Sedan jag började arbeta med Kolik i somras har jag insett att det var det perfekta valet för mig. Jag kan inte tro att jag någonstans i Sverige skulle hitta samma brinnande engagemang för att ge ut den bästa tänkbara utgåvan av MfU.

Jag vände mig till Fabian Göransson på Kolik då jag hört goda och intressanta saker om honom från vänner, kollegor och gamla lärare. Även om jag blev glad när Fabian och Kolik visade sig vara intresserade av att ge ut MfU, så anade jag då inte vilken oerhörd tur jag haft.
Jag önskar att alla nya serieskapare som kommer ut i förlagsvärlden får en redaktör som Fabian. Tillsammans har vi gått igenom Mara sida för sida, Fabian med rödpennan i högsta hugg.
Jag, som ibland på fyllan koketterat med min kompromisslöshet, fann mig ödmjuk inför hans skarpsynta kritik och hans eleganta hatt. Han identifierade omedelbart ett antal manér i mitt sätt att teckna som inte fungerade väl och som jag sedan dess har arbetat för att befria MfU ifrån. Det här kanske låter märkligt för en del av er, men jag kan säga er att det var en oerhörd lättnad att äntligen få ett yttre öga som med seriens bästa för ögonen gick in och grundligt analyserade vad som fungerade bra och mindre bra. Det är styrka och en fast grund att stå på! Jag känner nu att MfU är en 30 % bättre serie än vad den var innan denna rigorösa slutredigering. Tack Fabian!

Tillsammans med Fabian och Kim W Andersson har också ett helt nytt omslag arbetats fram, som känns betydligt starkare än det gamla tänkta omslaget.
Här är en teaser från det nya omslaget, snart får ni se det i sin helhet:


Mara från Ulthar planeras att släppas under Januari 2010.
Jag jobbar på, tillsammans med några av landets bästa serietecknare/förläggare, för att ge er och hela Sverige den bästa jävla fantasyskrönan jag hittils förmått!

Trevlig helg!

Nya Avatar-trailern

Under de sista trettio sekunderna av den här nya trailern för Avatar kom Martina in i rummet och fick se mig med tårar rullande nedför kinderna. Hur ska jag kunna förklara vad jag känner för den här filmen? Förundrar och en brusande lycka som hotar spränga mig!
Jag kanske kommer att dö av lycka när jag får se den för första gången på bio.

Aintitcool har postat trailern (som har thailändska subs, men vem bryr sig?) HÄR!

Är det bara jag?

Författarporträtt

Svensk bokhandel har en katalog där inköpare kan se vilka titlar som kommer under nästa år! I den katalogen finns jag med!

Som debutant får man en hel sida och innehållet på denna sida är ett porträtt av den ståtlige unge konstnären, en sida ur konstverket samt en presentationstext för författaren.
Det här kom med, och inte med, på min sida:

Dessa bilder är tagna av Isabel Leal Bergstrand, kolla hennes blogg! Förutom att ta utmärkta foton så tecknar hon grymma bilder!


En glad äventyrlig författare! För glad! Inga fjantiga spelevinker i katalogen!

En allvarlig författare i en regnig hamn. Vad har han sett med sina sorgsna ögon? Livets sorger säger jag er! Nix nej, han var för tråkig, honom vill vi inte ha i katalogen!


Hmm... En enigmatisk lite lurig författare som visserligen kanske har sett livets sorger, men ändå har kvar glimten i ögat.... Honom ska vi ha!

(Fy för den lede Antikrist vilket skitväder vi hade när vi tog bilderna. Tusen sköna blommor må regna över dig kära Isabel, tack för att du ställde upp!)


Den här sidan kallar jag "springa genom Ulthar". Den fick representera MfU i katalogen. På den kan man följa hur Mara och Nardos springer över Ulthars hustak. Folk brukar gilla den. Den har lite barnbokskänsla över sig, med alla sina detaljer och möjligheten att följa karaktärerna och spåra vilken väg de tagit. Den är också bra då den fungerar både som seriesida och fristående illustration.

Och här är texten som fick bli min presentation:

"Jag har alltid velat fly.

Sedan min barndom har jag längtat till någon annanstans. Den värld som presenterats som verkligheten upplevde jag ofta som ett grymt skämt, även om jag också tyckte mig få glimtar av mening och mystik. Jag drömde mig bort, till regnskogar, till urtiden och till andra världar. När jag blev äldre växte min känsla av förtvivlan. Jag insåg gradvis vad som hände med människor i vår del av världen. Jag tyckte mig få en allt tydligare bild av vad det innebar att vara vuxen. Att leva i ett nät av meningslösa ritualer, i en grå värld där magin var död. Samtidigt äcklades jag av de vuxna jag mötte som verkligen trodde att det fanns magi i denna värld. I kyrkan kände jag ofta vågor av hat skölja över mig, det fick håret att knottra sig i nacken. Att de kunda ljuga med ett sådant upphöljt lugn gjorde mig rasande.

Jag älskade myter. I forntida mytologi upplevde jag en djup meningsfullhet, samtidigt som den erbjöd dörrar till världar som jag föredrog framför den jag levde i. Jag lyckades då aldrig knyta an denna känsla av meningsfullhet till de historier jag fick berättade för mig ur Bibeln. Just hur Bibeln presenterades som sammanblandad med den materiella världen gjorde att jag instinktivt sköt dess berättelser ifrån mig. Först på senare år har jag fått insikt i urkraften hos dem, i första hand Exodus.

Under mina tonår isolerade jag mig och vände mitt ansikte från världen. Jag äcklades av vad som förväntades av mig, och av min egen oförmåga att åstadkomma något av värde. Jag höll upp min tecknarbegåvning som sköld mot omvärlden. Som ett alibi för min särart. Jag flydde till berättelser. Varje dag. I timmar. Det är min tro att det är under denna tid som den västerländska berättartraditionens själva språk och struktur förankrades djupt i mitt hjärta.

Jag lever inte längre med känslan av att denna värld är otillräcklig. Jag har sett vad den har att erbjuda, och jag har kännt hur grymt och underbart livet är. Jag längtar fortfarande efter att fly, efter frihet. Jag har också upplevt den i mitt skapande, i mina egna berättelser.

Denna ljuvliga flykt, dessa djärva äventyr, ger jag till er.

Kalla det Fantasy om ni vill."

Fuck yeah! "Kalla det fantasy om ni vill", där fick jag till det, eller hur?

Vad menas med puts?

Jag har flera gånger nämnt att jag sitter och putsar och redigerar MfU (Mara från Ulthar).

Det tar en tid och fokus i anspråk, både från annat jobb och den här bloggen. Så vad är det jag gör som är så viktigt? Jag går igenom varje sida, ruta för ruta, och retuscherar allt som jag tycker kan förbättras. På de flesta sidor skulle ni antagligen inte se någon skillnad på de gamla och de nya. Ändå tror jag att detta är ett mycket viktigt skede för publikens upplevelse. Om skillnaden inte syns, så känns den. Kvalitén blir högre, läsupplevelsen mer sammansatt och komplett, bilderna blir också tydligare vilket gör serier mer lättläst och förbättrar flödet.

Här följer exempel. Finn fem fel! Kan ni se vad jag har ändrat? Ja, om ni inte kan så ska jag förklara det för er!

Slarva lönar sig inte!

Det här är första sidan i MfU som den ursprungligen såg ut. Ju tidigare i serien, desto slarvigare var den tecknad. Jag hade från början inte tänkt att MfU skulle bli ett "riktigt" album, utan serien var tänkt som en kort historia att bli publicerad i fanzineform. Jag var inspirerad av Joann Sfar, och vill gärna teckna så hafsigt och respektlöst som han gjorde. Efter ett tjugotal sidor hittade jag en stil jag kände var mer min egen röst, och de tidiga sidorna har därför behövt en del redigering för att matcha de senare. Den här sidan tecknade jag för tre och ett halvt år sedan. That´s fucked up!

Sidan efter redigering. Stilen är mer sammanhållen. Alla vita kanter jag lagt runt om objekt i förgrunden, för att ge illusionen av djup, är borttagna och ifyllda. Den svarta galären i bakgrunden på första rutan är mörkare.

En sida blev två

Den här sidan inleds med att Mara har en dröm, som senare i serien visar sig vara en föraning om fasor som kommer. I nästkommande rutor får hon reda på att hennes far har blivit bortrövad av handelsmännen på de svarta galärerna. Här gick det lite väl fort. Att Maras pappa försvinner är en av seriens viktigaste händelser, och skeendet behövde mer plats. Jag redigerade om sidan och tecknade till ett par rutor. En sida blev två.

Här drömmer Mara i tre rutor istället för en. Hennes hastiga uppvaknande får ta mer plats, och mamma får lite mer screen-time.

Vi får se en svart silhuett som visar hur Maras pappa, större och starkare än andra män, står kedjad med de slavar han själv har sålt. Sedan följer ett rejält uppputsat sammadrag av hur de mystiska handelsmännen seglar mot sin okända hamn.

En subtil förbättring

Här följer ett typexempel på den typen av förbättring som kanske inte syns så mycket vid första anblick. Det här är en sida jag har varit nöjd med. Det är när Ulthars katter genomför sin äldsta ritual: Varje fullmåne hoppar de från Ulthars högsta tak till månen. Allt kan förbättras!

Alla skrafferingar (de där tusentals små strecken som utgör gråskalan) är ifyllda runt de hoppande katterna. Svärtan är ifylld där den varit ojämn. Månen är ersatt från den ojämnt ritade månen i originalet, till en matematisk hundra procent garanterat rund måne, ritad av herr dator. Varför? För att illusionen av en riktig värld ska bli så övertygande som möjligt. Himlakroppar är runda! För att ändå få en handgjord känsla har jag gått in och naggat den datorskapade linjen i kanten lite här och var. Inget som syns med blotta ögat. Men det känns!

Nu ska jag återgå till arbetet!

Apropå katter: igårkväll såg jag Cats på cirkus. Den hade ingen handling! Det var dock en färgsprakande och skojig show, även om jag alltid tyckt att det är något besvärande med vuxna människor som klär ut sig till katter och kråmar sig och håller på. Lite äckligt.
Bredvid mig hade jag två tanter som kanske var från landet och nog inte var på teater så ofta. De kommenterade högljutt allt spännande som hände på scen, och varje gång låten "Memories" framfördes (vilket var några gånger) så nynnade de med. De på raden framför mig försökte signalera sitt missnöje med bonntanterna genom att vrida nacken ur led och skicka föraktfulla blickar bakåt. Själv tycker jag att de entusiastiska tanterna bidrog till en bättre show!

Memories... nnn nnn nnn nnn nnn.. midnatt... nnn nnn nnn nnnnn nnn.. minns hur vacker jag var... (snyft) ... nnn nnn nnn nnn nnnn nnnn....

Äntligen en trailer för The Imaginarium of doctor Parnassus!

En överdådig trailer har manifesterat sig för Terry Gilliams nya film "The Imaginarium of doctor Parnassus". Filmen är efterlängtad, inte minst eftersom Heath Ledger gjorde sin sista roll som karaktären Tony, och dog under inspelningen. Då filmen är av det mindre verkliga slaget så var det inte ett långt steg att lösa den plötsliga bristen på huvudrollsinnehavare genom att låta huvudpersonen på magisk väg byta skepnad ett par gånger under filmen. Då fick också ett par etablerade snyggingar lite goodwill genom att dra sitt strå till stacken och tolka rollem, som en inofficiel hyllning till den urspungliga huvudrollsinnehavaren .

Som Tony ser vi förutom Heath Ledger sålunda Johnny Depp, Colin Farrel och Jude Law. Jag är inget stort fan av vare sig Jude Law (jag tycker han är otrevlig) eller Farrel (han verkar ytlig tycker jag). Johnny funkar ju alltid den läckerbiten!




Själva filmen då? Jag blir alltid lite betänksam av en trailer som satsar så hårt på det visuella. Dels bränner den av väl mycket krut, den visar på tok för mycket. Dessutom får man känslan av att karaktärerna och dramat är sekundärt till specieleffekter och allsköns galenskap. Terry Gilliam är minst sagt ojämn. Han är poppis bland smypretton men han har faktiskt gjort ett par riktigt pruttiga rullar. Han har gjort ett par helt ok också, som De tolv Apornas Arme, Fear and Loathing in Las Vegas och Time Bandits (Brazil har jag inte sett) och hans arbete med Monty Python är oantastligt. Ändå litar jag inte alls på honom, han verkar tappa bollen lika ofta som han sätter den.

Självklart hoppas jag på Doctor Parnassus! Tossig magisk cirkus och portaler till andra världar är ingredienser som jag gärna vill ha i min soppa!

En god ingrediens: Demoner!

Kära vänner!

Här kommer min nya följetong "En god ingrediens"! Jag kommer att skriva om vad jag tycker är bra ingredienser att ha med i en berättelse. Dessutom kommer jag att ge exempel på lyckad användning av denna ingrediens, och eventuellt även en mindre lyckad användning.

Vi inleder med Demoner! Det är så mysigt med en riktigt bra demon. Jag gillar när demonen i berättelsen har någon form av personlighet och gärna ett namn. Något jag inte är så förtjust i är när demonen visar sig vara Satan själv (som i "Exorcisten" eller "The exorcism of Emily Rose"). Satan är visserligen också en bra ingrediens i berättelser, men han är lite för arketypisk för att jag ska tro att han har tid att ta över tonårsflickor och paja deras skolgång. Nä, ge mig en bra demon, en med ett eget tema, och gärna en egen personlighet och utseende. Viktigt är också att demonen har ett namn, det hör liksom till. Det ska vara något högtidligt över namnet, och om berättelsen genomförs på ett bra sätt ska publiken vara lite obekväma med att uttala demonens namn efteråt.

Det är också roligt när en av karaktärerna i en berättelse är allierad med en demon. Det ger karaktärern en svart egg. I min serie "Mara från Ulthar" allierar sig en av huvudkaraktärna med en demon i slutet av berättelsen. Det är en akt av desperation, men ni kan lita på att denna karaktär kommer att få betala för detta om jag någonsin gör en uppföljare. Som katten Nardos säger till Mara i en scen som utspelar sig på månens karga yta: "Uttala aldrig de Andra Gudarnas namn, de som gör det förlorar en del av sin själ till avgrunden". "Avgrund" är ett av de vanligaste orden i Mara från Ulthar, det sägs typ 375 gånger.

Nåväl, demoner är lajbans! Här kommer ett par exempel på lyckade demoner:

Calcifer (Howl´s moving castle)

Calcifer är en helt enkelt charmerande demon. Nu talar jag om Calcifer i Miyazakis filmversion av Howls moving castle, jag har inte läst boken av Dianne Wynne Jones. Det ska jag, och när jag gjort det kan jag göra en jämnförelse. Calcifer i filmen är barnlik och gullig. Samtidigt är han omänsklig, och skrämmer med sin bristande förståelse och ringa respekt för människoliv. Magikern Howl har ett starkt förbund med Calcifer, vilket också ger den lite fjantiga karaktären Howl en mörkare sida.

Lamia ( Drag me to Hell)

I den cinematiska berg-och dalbanan Drag me to Hell finner vi den överjävliga demonen Lamia! Lamia finner ett stort nöje i att hemsöka människor, och är på många sätt en klassisk biblisk demon. Lamia fyller upp många krav på vad en bra demon ska vara. Hon har ett tydligt tema, hämnd! Ett utpräglat om än klassiskt getutseende, en otäck röst och ett välklingande namn.

Hellboys pappa

Älskar ni inte scenen när Hellboy får möta sin pappa? I albumet "the chained coffin and others" besöker Hellboy en gammal klosterruin. Där får han en flashback av vad som hände när en döende häxa ska hämtas av hennes forne älskare, en av helvetets demoner. Denna demon är stylad i klassisk Sumerisk stil, han har en stilig bockprofil, och anländer i en spektakulär show av ljus och rök. När en präst och en nunna (den döende häxans barn) försöker driva bort demonen genom att åkalla gud dundrar den mäktiga besten "var inte JAG gud i det gamla Babylon?".

Det är klassiga lines som den som visar att vi snackar om en riktig demon och inte om någon lokal liten poltergeist eller annat trams.

Dåliga demoner

Det finns oändligt med dåliga demoner inom fiction. Att räkna upp alla är omöjligt. Jag kommer att tänka på kalkonfilmatiseringen av kultserien Hellblazer: Constantine med Keanu Reeves. Den hade platta och totalt ointressanta demoner som såg ut att ha rymt från ett tv-spel.

Japanerna är ofta bra på demoner, men många mangaserier har också en lam standarddemon, nån fuling med mager kropp, hukande hållning, opropertionerligt långa armar och ett brett flin. Det går också lite inflation av demoner inom mangan. Visserligen är demoner kända för uttrycket "vi är legio", vilket låter coolt. Men det är inte coolt om de är vanligare än Beck-filmer i Tv4 tablån. Det tar bort mystiken.

Hellre en bra demon än tio töntiga.

Ojojoj, boohoo, blidde det ingen show? HAHAHA!

Jag läste att "nyhetsankornas" show på Berns blev nedlagd efter bara en föreställning. Förhoppningsvis lärde sig det samlade sällskapet av tv4:s pissljumma medelmåttor något av detta.

Tv4 är en kanal man verkligen kan släppa loss sitt hat över. Det är något äckligt över sättet de både vill vara riktig tv samtidigt som de med sin uttalade "folklighet" ständigt söker efter den svenska folksjälens allra lägsta gemensamma nämnare. Beck till exempel. Själva essensen av tristess. Vad gör att folk dras till den här typen av totalt slätstruken och undermåligt producerat formulaskräp? Det kan bara vara betigning. Självbekräftelse i det bekanta och trygga.

Jag antar att sedan människans ursprung har det funnits de som så fort de kunde mutade in ett litet och bekvämt område av dalen och stannade där resten av sina liv, och de som jagade ihop en skaplig matsäck, satte på sig sina tåligaste pälsstövlar, och gav sig av för att se vad som finns bortom de högsta bergen.

Denna första kategori människor är alltså de som står ut med Malou von Sivers i mer än 2 minuter utan att drabbas av en ångest som närmast kan liknas vid den man får när man läser för mycket om växthuseffekten. Ni vet "end of the world"-ångest, det finns inget hopp, vi kommer att dö som art och vi förtjänar det, se bara på kvinnan i rutan, fossilare bränsle får man leta efter!

Tv4 har dock inga problem med att hålla fram dessa intetsägande personligheter som vore de helgonlika föredömen, speglar vi kan reflektera oss själva i, renodlade arketyper av svennighet. För de ska ju alltid skriva någon jävla bok om hur jobbigt det var när deras morfar dog eller hur de skildes från en man som aldrig gick ut med soporna men sen hittade de en ny som gör det och dessutom är bra på att laga mat. Precis som vi!

Men någon show, det blev det inte! HA! Det räcker nämligen inte med att ni är så jävla intressanta för att ni har varit i tv sammanlagt fyratusen år för att ni ska kunna underhålla en publik i två timmar! Jag är så jävla skadeglad! Vad trodde ni! Att blotta åsynen av er skulle räcka? Arma förvirrade människa bakom mediapersonan, hur psykotiskt framstår icke ditt beteende?

Hohoho! Tillåt mig vältra mig lite till i er olycka! Ah, jag tror säkert ni grät när ni läste reaktionerna på showen, ge mig era ljuva tårar, låt mig smaka deras sälta! Mums mums!

Må tv4 brinna i helvetet!

PS. Om jag någonsin blir inbjuden till Malous soffa så kommer jag radera det här och föregående inlägg och tacka ja på en sekund.

En rolig sågning!

Visst är det så njutningsfullt att stöta på en riktigt blodig sågning av något som uppenbarligen förtjänar det?

Jag menar, det är en sak att t.ex. såga Tomas Ledins senaste konsert. Även om det är roligt för oss som redan vet bäst, så vet man att hans publik ändå vill "älska" med honom hur vass och brutal rescensionen än är. Och hur banal och mesig han än är så är han ändå en professionell musiker. Han kan både G, C och D och kanske även andra ackord på sin gitarr, och han skulle säkert få utmärkta poäng på singstar.

Jovisst, Tomas förtjänar säkert att bli sågad, men inte hälften så mycket som
tv4: as såkallade "Nyhetsankor" och deras jävla show på Berns!

Kan ni tänka er något vidrigare?
Malou von Siwers, den där vissna gamla Ophra-wannabeen som nästan helt säkert inte har någon själ, Lennart Ekdahl, en trött obegåvad före detta ekonomijournalist, Peppe Eng, ett överexponerat driftkucku, mfl, sätter upp en nöjesshow på Berns! Huga!

De förtjänar att sågas! Det kan ju vem som helst fatta!

DNs härliga Jane Magnusson utsatte sig för spektaklet och led i vårt ställe så att vi skulle få skratta åt hennes brutala sågning helt i klass med slutscenen i Rambo 4!

LÄS DEN HÄR!

Jag säger bara en sak: Malou rappar!

Recension: Karolina Bångs "Handboken"

Vi har gott om feministiska serier i Sverige. Vi har sedan länge en stark alternativ fåra i vårt serielandskap. Då blir det gärna politiskt, alternativt+politiskt= vänster. Vänster och feminism brukar vara polare. Även om de ofta bråkar då båda har starka åsikter om typ allt, så brukar de oftast bli vänner igen ganska fort.

Förlag som den alternativa bastiljonen Galago och kvalitetsförlaget Kolik har gjort det till en del av sin profil att ge ut uttalat feministiska serier. Strömningen tycks stark i Malmö, både på Kvarnby folkhögskola, och i den serievärld som växt upp kring denna institution. Ur denna rika mylla kommer Karolina Bång, som levlar upp det hela till queer med sitt debutalbum "Handboken", utgiven på Doob förlag!

Jag fick syn på Handboken när den såldes på bokmässan i Göteborg. "Vilken hiskeligt ful bok!" tänkte jag omedelbart. "Den ser ut som ett taffligt fanzine! Jag kräks!" utbrast jag i mitt stilla sinne där jag stod, omgiven av Kartagos sexiga omslag, Koliks vackra böcker och Galagos snygga verk.

Senare samma vecka var jag på en releasefest för nämnda bok. Jag tänkte först inte köpa den, men sen tänkte jag, varför inte? Kul att komma hem med ett wild card!
Handboken skiljer sig från serier som jag vanligtvis söker mig till. Jag gillar långa berättelser som är vackert tecknade. Slarvigt tecknade självbiografiska serier med politisk slagsida går fetbort. Eller?

Boken är en blandning av föreläsningar och korta berättelser. Föreläsningarna behandlar olika kapitel i kvinnokampens nutidshistoria, och berättelserna handlar oftast om brudar som får till det med andra brudar. Föreläsningarna är intressanta och direkt folkbildande, vilket jag tycker är så jävla muntert. Dessutom älskar jag att få den här kunskapen på det här tillgängliga och underhållande viset. Karolina beskriver med beundrande tonfall aktionsgrupper som konstnärsfeministerna Guerrilla Girls och informerar på ett aningen nedlåtande sätt om fördelen med polyamorösa relationer! Oftast är dock tonfallet kärleksfullt och personligt, och man får känslan av att Karolina är en skön kompis som vet en massa kul grejer.

De korta berättelserna är oftast såpass vardagliga att de känns baserade på egna eller vänners amorösa äventyr. Det är sällan speciellt mycket kött i berättelserna, de avhandlar ett hyfsat odramatiskt skeende från Start till Mål. Underhållande och charmigt är det ändå. Jag känner mig lite som turist i Karolinas och hennes vänners värld, som en nyfiken betraktare som får studera dessa normbrytande ungdomsmänniskor när de hänger i skejtparken, festar hela natten på torget, eller knullar i hissen. Karaktärerna är bra, och känns levande trots korta introduktioner. Ibland har jag svårt att se skillnad på dem, då Karolinas snabba och skruttiga tecknarstil ibland är väl finesslös. En del av berättelserna går ifrån realismen och tar en mer drömlik karaktär, där vi får en idé om Karolinas egna ideal och dagdrömmar. De är skälmska, absurda och humoristiska. Karolina verkar ha en grej för cowgirls.

Jag upplever berättelserna som någon sorts självbekräftelse. Som ett bevis på den egna kulturens existens! När jag läser boken kommer jag att hoppas att den finner sin publik. Unga människor, kanske från en svensk småstad, som upplever att de inte passar in. Den här boken kan fungera som en introduktion, en välkomnande vän som bjuder in till en värld där du själv väljer vem eller vad du vill vara. På så sätt är Karolina något av en hjälte. Ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att hon är riktigt kick-ass.

Visst kan jag ibland känna en liten oro över den starka övertygelsen och tvärsäkra beskrivningen av hur samhället är konstruerat. Man ska nog inte vara för tvärsäker på nåt, då blir det lätt extremism, och det skapar bara nya murar och regler. Den kan i värsta fall leda till ny konservatism, att rörelsen i sig börjar bannlysa vissa problembeskrivningar.

Så känner jag när jag ser en geografisk karta där Karolina beskriver Patriarkatet som ett ondskefullt imperium, och Feminismen som detta imperiums fiendeland. I vardera landet har hon låtit olika orter, floder och geografiska företeelser representera olika delar av dessa motkrafter. Här blir det problematiskt för mig.
Härskartekniker till exempel. Jag kan inte tänka mig att kvinnor inte använder de här populära härskarteknikerna gentemot varandra, utan patriarkatet som medbrottsling. Jag kan tänka mig att folk använde härskartekniker på stenåldern. Och det här med att karaktärsdrag som oräddhet, självständighet och självsäkerhet skulle vara exklusivt patriarkala ideal? I alla fall oräddhet och förmågan att stå upp för sig själv är något jag i allra högsta grad beundrar såväl hos kvinnor som hos män. Varför är det ett negativt ideal, och varför är det just en del av patriarkatet? Kapitalism är något som enligt denna karta hör hemma hos patriarkatet. Själv tror jag att kapitalismen är blind, och enbart använder näsan. Om det luktar kuk eller fitta skiter kapitalismen i, det är lukten av pengar den bryr sig om. På gott och på ont.

Jag tror ofta det blir ett problem när en upphovsman på ett för tydligt sätt redovisar sin ideologiska härkomst. Visst fan är den här boken politisk från pärm till pärm, men den fungerar som mest effektivt när berättelserna får ställa frågor och läsaren får komma med svar. Jag gillar inte när någon kommer med en karta och säger: såhär ser världen ut, ifall du inte visste det!

Nä, jag har inget emot att Karolinas sköna karaktärer ger uttryck för den ena eller den andra åsikten, men jag blir trött när jag får en massiv mur av sanning slängd i ansiktet.

Det här är dock en petitess. En sida av en 127 sidor lång bok. Samtidigt som jag blev irriterad så tyckte jag ändå att den där kartan var otroligt intressant. Jag har suttit och studerat den flera gånger. Fascinerande men som sagt: möjligtvis kontraproduktiv. När Handboken är som bäst så är den föredömligt pedagogiskt. Det finns dock en risk med att förenkla för mycket.

När jag såg boken första gången tyckte jag att den var ful som stryk. Nu tycker jag den ser ashäftig ut! Att den har ett drag av fanzine är ingen slump, utan ett smart och medvetet val. Karolina har en lång och gedigen fanzinekarriär bakom sig, och det känns helt naturligt då det finns en genuin gräsrotskänsla över Handboken. Den här boken är punk, och självklart ska den se punkig ut. Karolinas tecknarstil är även den utpräglat alternativ, och det harmoniserar med innehållet. Det är som bäst när det är färglagt! Teckningarna är oftast tydliga och lättlästa, och de får mig på bra humör! Jag älskar också Karolinas pojkiga muskelknuttar, ädla hjältar fostrade sen barnsben för att krossa patriarkatet!

Det här var ett av mässans bästa köp! Handboken var en trevlig kamrat som levererade ett mysigt kapitel om kvällen, innan jag somnade och drömde att jag också var en snygg punkig flata på äventyr i en värld av förtryck som skall krossas!

En eloge till Karolina Bång! Det här är en bok som har potential att göra skillnad i verkliga människors liv. Den har definitivt fördjupat min förståelse för queervärlden. Jag ser fram emot nya föreläsningar, och jag älskar att bli uppläxad om hur otäcka normspöken förvandlar oss till robotzombiesvennebananer! Det här är en bok som säkert gör konservativa övre medelklassmammor obekväma och får kristdemokrater att stamma av förtrytelse. Bravo! Synd att de antagligen aldrig kommer att läsa den... men förhoppningsvis kanske de drar upp till tonåringens rum en dag, för att finna att tonåringen inte längre är där. Hon/han har dragit till närmsta storstad, befriad från sitt småstadsfängelse, och lever numera ett nytt och fritt liv i en annan värld. Kvar på sängen ligger Handboken. Mamma plockar upp, och slår upp första sidan...

Kalle ritar!

Jag vet att jag inte har hållt den här bloggen i toppskick den senaste tiden. Jag håller på och jobbar med viktiga grejer förstår ni! Ok, jag kan avslöja vad det handlar om...

Jag håller på med ett nytt omslag till Mara från Ulthar (som hädanefter kommer att benämnas MfU). Det kommer att bli riktigt jävla bra. Inte bara jag är inblandad utan även min nya redaktör, hyllad serieprofil och en man som slåss för det goda, och förlagets layoutmästare, en av sveriges skickligaste serietecknare. Jag vet att de flesta av er redan vet vilket förlag jag numera ligger på, och om man inte vet det så är det inte omöjligt att ta reda på, men likt förbannat så vill jag hålla lite på det. Snart kan jag förhoppningsvis ge er en full presentation av när MfU släpps, vilket förlag den släpps på, vilka stjärnor jag jobbar och självklart visa upp ett mördande snyggt omslag som kommer garantera en brutal försäljning och i förlängningen sprida fantasins evangelium till massorna.

Där står vi. Jag kämpar på och njuter av att vara i den kreativa process det innebär att producera en bok.

Om någon minns min andra bok (jag glömmer den själv titt som tätt), barnboken "Flykten från Stjärnfolket" (FfS), så kan jag berätta att där händer det just nu ingenting... eller?
Jag har skickat den till sveriges två största förlag, och väntar nu på svar. Jag har bestämt mig för att spela den här som om jag ägde stället, och väntar därför ett tag med att skicka till mindre förlag, eftersom jag vill ge de stora ett försprång (de har förstås längre handläggningstider). Om jag får en deal med någon utav de här två förlagen så kan jag fylla trettio med ro, så mycket kan jag säga. Då har jag hunnit ifatt.

Jag lider av känslan av att jag ligger lite efter förstår ni. När jag träffar fantastiska serietecknare som funnits i publicerad form sedan de var 23 år som frågar mig "var fan har du hållit hus?" så undrar jag detsamma. Jag brukar svara att jag har slipat mina vapen. Det låter coolt tycker jag, och på många sätt stämmer det. Men det är inte bara viljan att vara toppklass innan jag ger mig in i leken som ligger bakom min sena debut, det är också feghet sida vid sida med stoltheten. Det är Ego.
Jag varnar er unga konstnärer: för det fördärvliga egot!

Och fly bara till platser du kan ta något med dig tillbaka ifrån. Det kan man ofta bara göra om man har sin själ och sina ögon i gott skick under resan, ej fördunklade och förvirrade av droger.

Var produktiv. Om du har valt att hålla på med konst så finns det inga ursäkter. Skapar du konst så är du konstnär, det kan ingen ta ifrån dig. Pratar du om att skapa konst men inte gör det så är du... hmm... jävligt tröttsam i alla fall.

Var modig, möt din rädsla, skäms aldrig, ångra inget, ljug inte och låt kärleken vara din vägvisare.

Jag ska återgå till min svulstiga bild!

Vad jag vill lägga upp på bloggen snart:

*En rescension av Karolina Bångs qeerfeministiska debutalbum "Handboken"

*Rescension av japanska skräckserien "Uzumaki"

*Nyheter om Robert Rodriguez casting och story för nystarten av "Predator"

A-team håller på att bli film...

Asså, jag tycker inte själv att det här är så jättespännande. A-team var väl på sätt och vis en del av ens barndom, liksom MacGyver och Airwolf. A-team kändes aldrig speciellt viktig för mig. Jag gillade Airwolf bäst, den hade någon sorts skön mystik och jag älskade den där snygga helikoptern.

A-team var lite töntigt. B.A. lyfte grejer för han var stark. Sen var det nån som var snygg och nån som var tokig och så han gamla ledaren som alltid dök upp i utstuderat fåniga förklädnader. Annars minns jag mest deras svarta Van med röda fartstreck, och att de alltid byggde någon sorts fälla eller hembyggt fordon i slutet av varje episod. Och att de aldrig tog betalt förstås, snacka om fjantigt! De måste varit urfattiga!

Men lite kul är det att se vilka som castats för nya A-team. Här kommer de:

"Rampage" Jackson som B.A. Barrachus och Jessica Biel som nån brud

Rampage jackson är en känd UFC-fighter. Hans yrke är alltså att gå in i en åttakantig bur och kramas med ett annat muskelberg tills någon av dem tuppar av eller ger upp. Varför inte, det finns säkert värre jobb.
B.A. är nog svår att misslyckas med, det är väl bara att se tuff ut och grymta lite då och då. Något en professionel fighter borde klara galant.
Jessica Biel är med i filmen. Jag har alltid ogillat henne, jag vet inte varför. Kanske för att hon mest varit med i den värsta sortens skräp och att hon började sin karriär i den där ondskefulla propagandasåpan "Seventh heaven".

Sharlto Copely som "Howling mad" Murdock

Bra! Bra att Sharlto får dra in lite cash efter att han frälste både räkorna och min tro på nyskapande Sci-Fi i District 9! Hoppas han blir värsta stjärnan. Det kan inte skada för chanserna för en uppföljare till D9 heller...

Bradley Cooper som "Faceman" Peck

Varför har alla i A-Team smeknamn? Vafan menas med "Faceman"? Är det att han är snygg eller? Jag har för mig att "Faceman" var lite som Vanheden i Jönssonligan.

Liam Neeson som John "Hannibal" Smith

Eh, det var ett tag sedan Liam Neeson gjorde något seriöst. Var inte han en tungviktare en gång i tiden. Senast jag såg honom spöade han sig igenom Paris undre värld i actionrökaren "Taken". Nu ska han alltså låna ut sin pondus till A-Team. Jag gillar Liam Neeson. Alltså jag gillar honom inte för att han är en sellout utan för att han är en tung skådis om nästan alltid gör allt han är med i bättre.

Jepp, det var nya A-Team det. Den lär man ju inte se.

Berglin är bra!

När jag ska bemöta svennebananer som orerar om den dekadenta kultureliten som tror att de står över lagen och kan ägna sig åt både barnvåldtäkt och att håna deras Liza Marklunddeckare utan konsekvens så tappar jag oftast fattningen. Det är ungefär som när man möter något medelmåttigt medelålders medelklasshjon som hävdar att man inte får säga att vissa människor har sämre smak än andra för då kränker man minsann folk bla bla osv och nu sätter du dig minsann på en hög häst och ladidah argh! Jag tappar det! Jag blir ömsom nedlåtande, ömsom rabiat och tillslut bli jag så upprörd att halsen blir som en stor tjock halsduk som kväver mina frampressade argument mer effektivt än något motargument. Varför väcks dessa känslor hos mig? Jag antar att det är som om man jobbade på en fin restuarang och något knappt mänskligt kretin kom och hävdade att McDonalds självklart var lika fin mat, det är bara en fråga om smak (liknelsen snodd av Berglin). Så gör ju inte folk! Men när det kommer till kulturkonsumtion så är folk nästan lika känsliga som när det gäller vilken sagosamling de har valt att tro bokstavligt på (religion).

Nå, jag ska inte bli långrandig. Jag vill bara tacka Berglin för hans roliga små serier som ofta är ruggigt träffande och för att han bemöter Hägglunds idioti, och dessutom skjuter ett skott över axeln när han ändå håller på, bättre än vad jag någonsin kommer att göra.

Klicka för större och mer läsbar version!

Na´vi love!

I USA blir Na´visarna från Avatar hånade. De elaka nördarna kallar dem för "Thundersmurfs" (ni vet som Thundercats fast blåa). Jag kan verkligen inte förstå den här ondskefulla mobbningen! Är det bara jag som blir helt lycklig och lite tårögd över hur fina Na´vi är?
Jag vill vara en! Tusen gånger snyggare än tråkiga gamla människor i alla fall!




Kolla vad söt och värdig hon är. Jag kan verkligen föreställa mig henne hoprullad på golvet framför eldstaden. Då skulle jag gosa in mina fötter i henne... eh...



En klassisk battlestance, på minner om min kära dotter Mara (från Ulthar alltså).

På Pandora har de berg som svävar, precis som vi alltid anat att det borde vara.

Mer casting för Ice and Fire

Castingen av A Game Of Thrones, första delen av George RR Martins brutala mästarfantaysy A Song Of Ice And Fire, fortsätter! Åh gud va spännande det är!

Jag har tidigare skrivit om castingen, och vi har fått se allt från etablerade skådespelare som Sean Bean och Jennifer Ehle, till debutanter som ingen hört talas om förutom deras mammor. Det ser på det hela taget bra ut, och har hittils gett ett seriöst och stabilt intryck. Men några viktiga nyckelroller återstår. Här kommer ett par:

Rory McCann är Sandor Clegane, "The Hound"

Mannen som gör reklam för skotska miljöpartiet här ovan ska alltså bränna av halva ansiktet, springa ärenden åt bortskämda prinsar och hota småtjejer med våldtäkt. Sandor Clegane borde vara en dröm för en skådespelare.
Han är ett as, han vet det och han hatar sig själv för det.
Men inte så mycket som han hatar sin storebror, en av Ice and Fires största skurkar: monstret som kallas "The Mountain". Vem fan ska de casta som honom?
Har ni några förslag?

Lena Headey som Cersei Lannister

Cersei Lannister är mycket viktig att få till för att Ice and Fire ska fungera. Varför? Därför att hon är skurk number one. Hon är kanske den mest lyckade skurken i någon fiction jag läst. En vidrig modersfigur, djupt osäker, paranoid, dominant och fascistisk. Hon är den onda drottningen, som dessutom har ett eldigt sexuellt förhållande med sin tvillingbror.
Kvinnan här ovan har jag bara sett i rollen som drottning Gorgo i pajasrullen 300. Ja, jag tycker inte att 300 håller måttet, den filmen kommer åldras snabbare än Paris Hilton (men jag gillar Zack Snyder, som gjorde ett bra jobb med Watchmen). Drottning Gorgo i alla fall. Hon var väl helt ok i 300, i en dåligt skriven roll som man bara vill snabbspola när man ser filmen.
Lena Headey här även spelat Sarah Connor i tv-serien "The Sarah Connor cronicles" som jag inte sett men som verkar vara superduperlame! Det är inte hennes fel, vem kan konkurrera med kombon Linda Hamilton, James Cameron och Arnold? Om Lena kan få till konststycket att få oss att älska att hata henne, då har hon lyckats. Hoppas hoppas!

Då var det inga fler för den här gången. Jag håller er uppdaterade för framtiden!