Det onaturliga!

Ok, jag ska skärpa mig och börja skriva om häftiga grejer istället för att bara posta massa youtubeklipp, men ni förstår, jag hade inget val!

Ty detta är fascinerande!

Fråga: Hur långt tid kvar innan ni kan bygga en övertygande dinosaurie? Jag är också intresserad av när ED209 från Robocop är färdig? Det verkar inte vara så långt kvar...


Tack Samuel för länken!

Det här är bara vackert, och lite skrämmande.

glumbert - Kinetic Sculpture

Tack Valentin för tipset!

Dagens obskyra animation!

Aeon Flux skrämde skiten ur mig när jag var en halvstor pojk.

Vildingar!

Where the Wild Things Are av Maurice Sendak är den bok jag har studerat närmast när jag arbetat med min snart slutförda barnbok "Flykten från Stjärnfolket". "Where the wild things are" är ett mästerverk.
Det häftigaste med den tycker jag nog är att den appelerar direkt till barn, utan att ta omvägen via vuxna. Den respekterar barn. Annars har den så många kvaliteér och berättartekniska genidrag att det känns onödigt att räkna upp dem. Om ni aldrig fick uppleva det skräckfyllda, pirrande äventyr som är "Till vildingarnas land" som barn, så föreslår jag att ni plockar upp den på närmsta bibliotek.

Spike Jonze håller på att slutföra filmadaptionen av boken. När jag först hörde om projektet tänkte jag WTF? Boken riktar sig till mycket små barn. Jag kunde inte förstå hur någon tänkt sig att brodera ut berättelsen till en långfilm. Jag gillar mycket av Spike Jonzes grejer och stuff, men jag litar inte blint på honom. Jag är mer en James Cameron kind of guy.
Sedan kom den första trailern för filmen, och det såg underbart ut! Jag tror att det här kommer att bli något mycket speciellt!

Nu finns också en trevlig featurette där Sendak själv pratar om projektet!


Och trailern!


Hoho, jag skrev fel och råkade skriva "Where the wild thongs are"! Äntligen en film värd pengarna! Låter lite som en sån där hiphop-film...

Dagens soundtrack: Conan

Det här är mitt favoritsoundtrack någonsin. Det bästa som har gjorts. Det är Basil Poledouris som skapat detta episka soundtrack till John Milius mästerverk Conan the Barbarian.

Praktiskt taget hela soundtracket går att lyssna på, varenda spår är bra. Bäst är utan tvekan "theology/civilization". Den ska jag ha på min begravning. Som många av er förstås vet så har jag skrivit en Conansång vars melodi till stor del bygger på just det här spåret.

Annars älskar jag spåren "Atlantean sword" och "the search".

Själva introt "Anvil of Crom" är också en klassiker. Så jävla fantasy!

Anvil of Crom

Atlantean Sword

Och favoriten, min egen Theme Song!

Theology/Civilization

The League of Extraordinary Gentlemen, Volume III: Century

Jag läste nyligen Alan Moores nya seriealbum "The League of Extraordinary Gentlemen, Volume III: Century ". Jag uppskattar de två första albumen, och det är med glädje jag ser att Moore återvänder till den här världen. Kevin O'Neill har tecknat, som tidigare.

Det här är ett fascinerande projekt. Albumet är det första av tre delar, och som jag förstår det är tanken att det andra ska utspela sig under sextiotalet och det sista av de tre ska utspela sig i nutid. En fantastisk idé som tar konceptet till en ny plats.

Manuset är mycket bra, stämningen tät, karaktärerna trovärdiga.

Historien utspelar sig till större delen i London. Det handlar om The League, ett team av kända litterära gestalter som här får agera strike force åt ol´Britannia. En gammal medlem av The League, kapten Nemo, ligger för döden. Vi får följa hans dotter när hon i vredesmod förskjuter sitt arv och lämnar gubben på dödsbädden för att dra till London på vinst och förlust. Samtidigt håller den aktiva delen av The Leaugue på att undersöka ett sällskap med ockultister som eventuellt planerar att frambringa apokalypsen. Och Jack the Ripper är tillbaka i stan.

Själva historien fungerar, även om den mynnar ut i något av ett antiklimax. Det känns dock helt berättigat då man vet att fler delar följer. Jag hoppas att Moore effektivt lyckas bygga upp spänningen under tre album för att verkligen dra fram stora trumman i det sista. Han har gjort det förr. I det här albumet lämnar Moore mig med känslan av att jag vill ha mer. Det kallar jag ett lyckat slut.

En känsla som ibland infinner sig när jag läser Alan Moores serier är att jag känner mig lite dum. Jag vet inte hur mycket av referenserna jag förväntas förstå. Mycket i berättelsen är antytt. Jag brukar sällan uppleva det engelska språket som ett hinder i en läsupplevelse, men i det här fallet gör jag det. Inte bara språket, utan dessutom det faktum att jag inte är uppväxt i den anglosaxiska kulturen. Jag hade antagligen kännt mig mer hemma om det varit amerikansk kultur som utgjort sammanhanget.

Det är roligt att Moore hela tiden korsrefererar från gamla sjömansvisor till sina egna tidigare verk till Harry Potter, men jösses, jag hänger inte med i svängarna. Eftersom jag läser fort och i första hand vill underhållas så känner jag att jag missar mycket under resans gång. Jag tycker dock inte att det är någon katastrof när det gäller serier. Jag läser gärna om seriealbum, speciellt när det finns så många lager som i det här. Jag kommer i vilket fall läsa om det inför släppet av del två i serien.

Nu till det som jag älskar med The League mycket mer än manuset: O`Neills teckningar. Jag minns när jag plockade upp första albumet av The League. Jag gillade inte tecknarstilen speciellt mycket. Jag tyckte att det var ett intressant stilistiskt val, men jag ansåg att bildspråket var för surrealistiskt och ibland tramsigt. Dessutom tog det mig ett tag att vänja mig vid O`Neills flängiga linjeföring.

Egentligen har O´Neill inte förändrat sin stil nämnvärt sedan det första albumet. Han har blivit mer hemmastadd i världen, och miljöerna känns mer självklara och sammanhållna. Som publik har jag också vant mig vid O´Neills bildvärld, och känner mig numera trygg i den. Jag upplever universumet som konsekvent och trovärdigt, till skillnad från när jag läste första albumet och mest tyckte att det var spexigt och flamboyant. Självklart ska The Leagues värld vara spektakulär och överdriven, och det är den fortfarande, men nu tror jag på den utan reservationer.

Det som jag verkligen har börjat uppskatta i O`Neills stil är hans otroligt begåvade kompositioner. De är geniala! Hans linjeteckningar är fyllda av flygande passion, hans skrafferingar utgör tunga draperier som väl förmedlar berättelsens mystik och den ljuvliga färgläggningen tar andan ur mig!

Jag njuter av varenda panel.

Självklart rekommenderar jag det här seriealbumet. Alan Moore är i mitt tycke fortfarande en intressant och aktuell manusförfattare, och här är han på toppen av sin förmåga (åttiotalet var länge sedan). Kevin O´Neill är en mästerlig tecknare, kanske den enda amerikanen som verkligen inspirerar mig just nu. Den största gåvan man kan motta som publik, att bli inspirerad. Då är det bra.

Dagens soundtrack: Dune

David Lynch filmatisering av Frank Herberts klassiker Dune är en av mina favoritfilmer. Boken är förövrigt den bästa science fiction jag läst.

Filmen är lite knepig, och jag förvånas alltid av att de vågade göra en sådan storsatsning såpass originell. Dino de Laurentis dotter Rafaella de Laurentis producerade. Hon har även producerat Conan barbaren. Rafaella, jag älskar dig!
Dune floppade rejält, och har många gånger hånats som en riktig kalkon. Jag tycker mycket om den, jag känner en genuin tacksamhet över att den finns. Det är ett sådant märkligt och vackert barn.

Soundtracket är skrivet av Toto. Och jag gillar det. Aj, det där gjorde lite ont att skriva.



Kolla det här klippet! Mmmmm... Shai-Hulud!

Tron

Jag har inte sett fram emot remaken på TRON tidigare, men det ändrades vips när jag såg den här lilla trailersaken. Njutbart!



Tack L för tipset!

Transformers= våldsam buskis?

Jag såg Michael bays Transformers: Revenge of the Fallen häromdagen.
Jag och min vän visste mycket väl vad vi skulle serveras när vi gick in i salongen. Jag känner redan nu att jag inte orkar rescensera den på riktigt. Förutom de uppenbara kvaliteerna (av robotkaraktär) är det en ofokuserad soppa med extra allt.
Ni vet väl vad det handlar om, eller hur? Om ni uppskattar tanken på att se välanimerade jätterobotar som bankar på varandra i två och en halv timme så funkar den. Som film är den rent skräp.

Dock var det ett par saker som slog mig när jag såg den, som jag tycker var intressanta nog att skriva om. En sak var kontrasten som uppstod mellan de otroligt välgjorda robotarna och den sjukt låga humorn. Humorn var buskis. Dåliga sexskämt strösslade filmen. Det lägsta var när en liten transformers blev tillfångatagen av Megan Fox, och blev som hennes lilla Chiuhuahua, vilket inte var en dålig idé till att börja med. I en scen juckar den lilla krabaten mot hennes ben, kameran zoomar in på det lilla ansiktet som kommunicerar väl hur behagligt kräket finner det att pressa sin robotpenis mot Megans solbrända kött.
Är inte det väl smaklöst? I en annan film, javisst, men om någon stämning ska råda i en Transformersfilm så är det väl en stämning av storslaget äventyr? Då har man väl inte med en kåtjuckande robot?

En annan grej som förvånade mig var våldet. Det här är ingen direkt invändning, jag gillar filmvåld! Men ändå... man är så van vid de amerikanska nivåerna, exakt var gränsen går mellan PG-13 och R. Det här är en barnfilm. Men eftersom våldet utspelade sig mellan robotar har Michael Bay tagit chansen och utsätter de stackars robotarna för lemlästning och avrättningar värdiga Rambo 4. En enkel jämnförelse är GI-Joe som kommer senare i sommar. Det är också ett barnvänligt actionäventyr baserad på en känd leksak. Tänk er följande scen i GI-Joe filmen. De goda har spöat en ond Cobra-medlem tills han ligger och skälver med halva ansiktet hängende i slamsor. Ledaren för GI-Joe går fram och riktar sitt enorma fallosliknande vapen mot Cobrakillens huvud.

-Några sista ord Cobra?

-(bla bla, de onda ska segra, bla bla)

GI-Joe trycker av. En ren avrättning. Det skulle inte funka! Det händer i Transformers, och jag diggade det, men jag tycker samtidigt det var lite skevt.

Transformersrobotarna sliter varandra i stycken och motoroljan stänker till höger och vänster. Speciellt rått tyckte jag det var när Optimus rev den onda transformerstigern i tvenne delar. Hela robotryggraden hängde ut, täckt av robotslem. Jag har alltid svårt för när katter råkar illa ut på film. Min poäng är att det här var gore, det var filmat som en spektakulär splatter. Om vi förutsätter att barnen som ser filmen faktiskt ser transformersarna som lika levande som människorna (fan vet att jag gjorde det, mer levande än Megan Fox i alla fall) så är det hela moraliskt tveksamt. Filmskaparna hittade en genväg för att få skildra exploativt, spektakulärt, befriande ultravåld, utan att kunna anklagas för överdriven råhet eller blodtörst. Hyckleri! Robotar kan också känna smärta, precis som vi!

Jag kunde inte låta bli att reagera på sexismen. Låt mig klargöra min ståndpunkt: Jag gillar sex i berättelser, precis som jag gillar sex i verkligheten. Jag har inget emot att skådespelare exploateras på ett sexualiserande sätt i en film. Jag gillar när karaktärernas sexualitet kommer fram, och eftersom jag gillar romantiska berättelser, större än verkligheten, så uppskattar jag om det är lite extra tryck i den sexuella spänningen.

Jag tycker dock att det blir banalt och ointressant om det bara är det ena könet som sexualiseras. Då är det ingen vits med det. Det känns omoget och korkat. Självklart tänker alla inblandade i produktionen på målgrupp, och skiter fullständigt i brudarna. Shia LaBeouf spelar "the straight guy", en mesig kille som publiken av tonårspojkar ska identifiera sig med. Han är lika sexig som en telefonkatalog. Megan Fox spelar hans kärleksintresse, en våt dröm för tonårspojkarna. Första scenen ligger hon och svankar på en motorcykel medan kameran flämtande smyger sig på henne bakifrån. Jag säger bara supersuperlame!

En annan sjuk grej som jag skrattade gott åt är ett verkligheten blandas in vid ett par tillfällen. Både elfte september och president Obama nämns. Det känns fnissigt, elfte september blir liksom lite förlöjligat genom att förknippas med Transformers.

På många sätt är Transformers 2 en ondskefull och usel film. Den har dock en sak som jag verkligen tycker om. Optimus Prime. Jag ryser lite varje gång de nämner Optimus Prime i filmen, och när Optimus själv talar så njuter jag. Jag önskar jag var Shia LeBeouf i filmen, då hade jag minsann inte gnällt över att Optimus behövde min hjälp. Jag hade offrat mitt liv för honom, precis som han offrar sitt liv för Shia i filmen (no worries, han kommer förstås tillbaka).
Trots att de ger honom patetiskt dåliga repliker så lyckas han behålla sin finstämda värdighet och sin ädla krigarsjäl. Optimus är filmens enda magi.

Ninja Assasin!

En vän tipsade mig om den här trailern för Wachowski producerade Ninja Assasin. Den är regisserad av James McTeigue, som också regisserade V for Vendetta. Det här teamet har minst sagt levererat förr. Jag älskar V, vore jag en loppbiten reclaimare skulle jag titta på den varje dag, den får verkligen revolutionshjärtat att pumpa.

Det här ser mer ut att vara ren underhållning av bästa märke. Äkta ninjor förekommer alltför sällan i filmernas värld nuförtiden.

Se trailern HÄR!

WoW blir film!

Enligt aintitcool.com så ska ingen mindre än Sam Raimi regissera en WoW film. Vad betyder det här? Med stor sannolikhet är informationen korrekt. Det betyder förstås inte att det garanterat kommer att ske, mycket kan ändras under förproduktionen av en film. Själv hade jag inte en aning om att det var på gång.

Min tankar om detta: Jag tycker att Blizzard borde kunna kosta på sig att ge Raimi stor frihet med materialet. WoW omsätter sådana gigantiska summor med pengar, och om filmen blir en stor hit eller en monsterhit lär inte göra så stor skillnad för Blizzard. De har sitt på det torra. Jag tycker att de har råd att chansa. För om de skulle få till en riktigt bra film, då har de verkligen chansen att nå nya potentiella WoW-spelare. Om filmen däremot skulle bli dålig eller medioker, så har de inte så mycket att förlora. En riktigt bra film kan man bara få till om man vågar leka med materialet och inte försöker tillfredställa alla.

Jag är ingen WoW-spelare. Jag tycker det verkar vara ett vettlöst slöseri med livstid. Kanske skaffar jag ett konto när man kan plugga in en kabel direkt i förlängda ryggmärgen och verkligen känna svärdet klyva orcernas skallar, eller varför inte göka en alvbrud eller vad man nu gör i den där världen.
Dessutom hatar jag designen på WoW, den är själlös, barnslig och korkad. Ge mig en GRRM baserad fantasyvärld så kanske jag är intresserad.

Men, jag är självklart intresserad av allt som Sam Raimi arbetar med, speciellt efter ljuvliga "Drag me to hell". Det ska bli intressant att se vad de hittar på.

Läs artikeln på aintitcool här!

Atelje Otecknad

Vid Telefonplan finns min älskade Studio Otecknad.

Det är här jag arbetar och spenderar den mesta av min tid. Jag fick en plats i ateljen strax före jul, och att flytta in är det bästa jag har gjort i mitt liv sen jag kom hem från Sydafrika.

Vi är för närvarande sju stycken som arbetar i lokalerna och dessa är följande:

Lisa Medin

Lisa tillhör stockholms nördaristokrati. Hon är redan vid sin unga ålder en legend med sin geniala serie "Medley". Lisa arbetar också med Myling Media som ger ut antologin "Silhuetter", inriktad på skräck. Första numret är planerat till hösten 09!
http://www.lisamedin.com/

Naomi Nowak

Naomi har gett ut två seriealbum "Unholy Kinship" och "House of clay" på det amerikanska förlaget NBM. Hennes tredje, "Graylight", släpps i September på samma förlag. Naomi är kunnig i magi, och har mycket kunskap som är fördold för andra människor.

http://www.naomi.se/

Sandra Valenca

Sandra är en cool söderböna med huvudet på skaft och fötterna på jorden. Hon arbetar med animerad dockfilm där hon gör allt från animation till scenografi. Två av filmerna hon arbetat med heter "Ivan den förskräcklige" och "Vapnet".

http://nattlek.se/

Martina Bergsjö

Martina är min vackra flickvän. Hon gör unika stämningsfulla serier som är de bästa i världen. Hennes Lovecraft-adaption "The case of Randolph Carter" kan ni läsa i silhuetter som kommer i höst. Serien hon arbetar på just nu "The quest for the holy benny", kommer ni förhoppningsvis kunna läsa i ett av Sveriges etablerade serieforum i framtiden.
http://crankybenny.blogspot.com/

Valentin Schönbeck

Valentin är en skarpsinnig dandy i sina bästa år. Han bor i en djungel som han vårdar med ömhet och kärlek. Valentin har bland annat gjort serien "Port" som vann Seriefrämjandets Stora Serietecknartävling 2007. Ni kan läsa hans senaste serie "Småfolk" i höstens nummer av Silhuetter.

http://www.dunderdandy.se/

Egil Röckner

Egil Röckner vandrar i gränslandet mellan vår värld och andra. Hans vandringar har gjort honom mycket klok. Egils serier har bland annat funnits med i Comic Royale. Han arbetar för närvarande med en förtjusande serie som heter "Anubis" och som jag tycker påminner lite om "Frank" och "Krazy Kat", fast bättre.

http://www.egilrockner.se/

Karl Johnsson

Det är jag. Jag har gjort ett seriealbum som inte kommit ut än och jag har snart gjort en barnbok som jag hoppas ska göra mig rik (seriöst).

Vi finns på Trettondagsvägen 16. Om ni har vägarna förbi, knacka på och ta en kaffe!
http://www.otecknad.se

Dagens soundtrack: Stardust

När jag såg filmen Stardust så tänkte jag direkt att jag måste fixa soundtracket av Ilan Eshkeri. Det är lite ojämnt, men det är fortfarande ett utav de bästa soundtracken i sin genre jag hört på senare år. En glad upptäckt och lite nytt blod till min ritmusik!

För övrigt gillar jag Neil Gaimans bok betydligt mer än filmen. Ett litet boktips på köpet!

Dagens soundtrack: Jurassic park

John Williams

är en legend inom filmmusik. Han har gjort musik till bland annat Star Wars och Superman. Jag gillar mycket av hans filmmusik, men det är inget jag lyssnar på när jag tecknar. Antagligen är den lite väl bekant, och dessutom är den för barnvänlig för mig smak.

Soundtracket till Jurassic Park skiljer sig. Visst, det har fortfarande en omisskänlig familjefilmskänsla, men den kan jag lätt förtränga till förmån för den känsla av under som musiken väcker i mig. Och kanske det är Kalle fem år som lyssnar, ty den här musiken får mig att drömma om den tid Dinosaurierna härskade på jorden. För det har John Williams min eviga tacksamhet.

Självcensur!

Det här inlägget har jag tagit bort eftersom det framställde mig som den elitiska, inskränkta, stockholmscentrerade, arroganta kulturfascist jag är, och dessutom, enligt en av kommentatorerna nedan, som förutsägbar och "medioker". Uashabuscha, den sved lite!

Då jag inte vill vara personen i stycket ovan, utan snarare en god och snäll människa, så har jag censurerat dessa mina dåliga sidor. Ok, jag inser att originalinlägget var ogenomtänkt och lite pinsamt. Helt ärligt, jag var mest ute efter att vara rolig och det blev rätt lame antar jag.

Jag låter bilderna vara kvar i alla fall.

Dagens soundtrack!

Jag har inte speciellt god koll på musik, men liksom många andra tecknare så lyssnar jag på musik när jag arbetar. För mig har det alltid fungerat bäst med filmmusik. Mitt berättarsätt är cinematiskt med ett starkt narrativ och filmmusik är den musik som inspirerar mig mest.

Jag började dock lyssna på filmmusik långt innan jag började teckna serier. Ofta för att få återuppleva stämningen från en berättelse, eller för att ha en ljudkuliss till egna berättelser som utspelade sig i mitt huvud.

Genom åren har jag hittat några guldkorn, och det är dem jag tänkte dela med mig av nu. Det är sällan ett helt soundtrack är njutbart att lyssna till, men alla jag rekommenderar här har ett par starka hittar! Det finns självklart helt lysande soundtrack som jag inte kommer att ha med. Anledningen är att jag bara vill ha med soundtrack jag själv tecknar till. Yann Tiersen gör till exempel fantastisk filmmusik, men jag skulle aldrig kunna lyssna till den när jag ritar. Den är inte tillräckligt fantasy!

Vi börjar från början.

Akira

Akira soundtracket var den första cd-skiva jag köpte (och jag inser vad jag själv just skrev och måste utbrista: är jag inte en kejsare av nördar?). Musiken är skriven av konstnären och vetenskapsmannen Shoji Yamashiro. Soundtracket har ett antal starka spår. Mitt favoritspår är det sista på skivan: "Requiem". Annars finns magiska "Doll's Polyphony", inledningsspåret "Kaneda" eller stenhårda "Battle against clown".

Dolls Pholyphony

Battle against Clown

Keneda

Ett originellt och njutbart soundtrack!

Om Hofors

I sverige finns det två serieskolor. Den ena är en framgångsrik folkhögskola med gott rykte, belägen i Malmö. Den andra låg i Hofors. Den ligger inte där längre. "Utbildningen" flyttade till Gävle, men det som var serietecknarskolan i Hofors, det finns inte kvar.

Jag antar att staden Hofors finns kvar. Fast jag har svårt att tro det. Det känns som om hela staden bara måste ha tagit sitt eget liv efter att serietecknarna flyttade. För vilket existensberättigande har orten nu?

Jag har förstås fel. Livet går vidare på de tysta gatorna. Staden kommer att fortsätta föra sin tynande existens, klamra sig fast vid någon form av liv i många år till. En stad dör långsamt. När husen töms på människor, ett efter ett, så rivs de. Kvar blir kala grusiga platser, tomrum. Långsamt kommer tallarna och granarna och slyet. Skogen äter platsen, återtar den.

Tystnaden. Känslan av att gå igenom staden, mitt på dagen, och inte se en enda människa. Horderna av katter som drev fram längs gatorna. Kall grå himmel, med siluetter av kala träd. Skator, inte som skatorna i stockholm som alltid är lite småtufsiga, utan praktfulla skimrande fåglar. Skogens närvaro, bakom nästa krök.

Jag och Joakim Hanner brukade jogga. Vi sprang längs Faluvägen, rakt in i skogen. Bara rakt fram, medan enorma långtradare vrålade förbi oss på väg till någonstans i sverige. När vi sprungit ett par kilometer så vände vi och sprang samma väg tillbaka.

När jag flyttat in i min lägenhet kändes det som om jag var släppt med fallskärm i fiendeland. Mitt ängsliga stockholmsego var vilset och förvirrat. Jag bestämde mig för att attack var bästa försvar. Jag drog på mig min snitsigaste Filippa K tröja, mina svartaste Acne-jeans och mina italienska Initrium-solbrillor och vandrade ner till stadens centrum. Där slog jag en långsam lov runt den enorma parkeringen. Sen gick jag in på Sparköp och vandrade gång upp och gång ner. Ett tag blev jag förföljd av att gäng tonårstjejer. Jag kom hem och kände mig ännu mer vilsen.

Första dagen i Hofors åkte vi med buss in till Gävle för upprop. Busschaffören var en stolt son av orten, och guidade oss lite lätt på väg ut ur stan. "Här är kinesen, jojo, de har riktigt god mat de! Och här är Depån, eller Deppan som vi kallar det, där brukar det vara riktigt hålligång på helgerna, jojo!". Jag frågade om det fanns ett migrationsverk i stan, då jag sett många invandrare i vårt bostadsområde. Busschaffören fick en bekymrad och något förlägen min "Jo, du förstår, det här brukade vara en fin och ren kommun, men sen har de börjat ta emot invandrare så nu är det inte lika kul längre...".

Samma helg satt jag och ett par nya klasskamrater på baren i det som var stadens centrum, allmänt kallat "Bruket". En bar jag senare lärde mig undvika. Det var en lugn kväll och vi språkades lätt med barpersonalen. "Så ni bor nere på Rönningen", sa den enormt feta rödhåriga servitrisen, sedan gjorde hon en lite konstpaus "... bland dom mörka."

Rasismen fanns överallt. I sin mest extrema yttring som ett skinheadsgäng som var mat för mardrömmar. Fråga min vän Egil Röckner och han kan berätta en historia om detta gäng som skall få er att skrika av avsky!

Ahmed, som ägde pizzerian där vi drack öl, var som en stor vänlig pappa. Han hade flytt från Irak någon gång för länge sedan. Han var nöjd med sitt arbete, hans pizzeria var den finaste och mest restauranglika i Hofors, och han hade en enorm TV. Den typ av TV som man skulle kunna bo inuti. Den var inte platt. Ahmed jobbade för mycket, ibland var han grå i ansiktet. Jag tror han hade problem med hjärtat. Ibland när vi skulle ha fest fick man köpa nån enstaka"ta me"-öl av Ahmed, för att han var så snäll. Lokalbefolkningen kallade honom för Mohammed. Mohammed hette den förra ägaren till pizzerian på andra sidan Faluvägen. Ahmed brydde sig inte.

Hofors är Sveriges baksida. Det är tystnad, ångest, förlust, frustration och sorg. Det är mördade drömmar och ändlösa timmar. Här låg den skola som gav mitt konstnärskap starka och mäktiga vingar. Här mötte jag magiker samlade från hela Sverige. Här fann jag min kattkvinna.

Här hade jag två av de bästa åren i mitt liv.

Poster för amerikanska "Låt den rätte..."

Ja, nu kan ni förbereda er på att bli lite upprörda.

Den amerikanska remaken av "Låt den rätte komma in" är på gång. Min ståndpunkt är ambivalent. På ett plan så tycker jag att Thomas Alfredssons adaption var mycket välgjord och känner mig förolämpad av tanken på en remake. Jag kan inte säga att det var den bästa svenska film som gjorts de senaste tio åren, eftersom det är den ENDA svenska film jag sett de senaste tio åren. Nä det stämmer inte, jag såg det dödfödda missfostret "Frostbiten", don´t get me started on that one...

Även om Alfredssons film var välgjord så var det en adaption av John Ajvide Lindqvists bok. Jag ser ingen anledning till att en bok inte kan filmatiseras fler gånger än en. Bara för att Alfredssons film var bra betyder det inte går att berätta historien på ett annat sätt.

Remakes är en plåga, ett virus som Hollywood nog aldrig kommer att bli av med. En remake är inte per definition en synd, men oftast är de ett symptom på filmbolagens rädsla för att satsa på originellt material. De flesta av dem är onödiga.

Att amerikanerna gör om utländska filmer har jag mindre svårt att förstå än att de gör om gamla klassiker. Inte på grund av språket, utan mest på grund av produktionsvärden. En amerikansk film får kosta, och skillnaden syns. Nu är Låt den rätte komma in en mycket bra film, och den är också såpass ny att en remake känns just onödig. "Let me in" som filmen kommer att heta, görs av Matt Reeves som gjorde det milt underhållande spektaklet Cloverfield. De här affisherna gör inget för mig, jag tycker att de ser både tråkiga och pretto ut. Sentimentala och ytliga.

Den lilla prinsen- överskattad!

Härom veckan hamnade jag i en främmande säng utan att ha något att läsa. Jag drabbas av en känsla av tomhet om jag inte har något att läsa innan jag somnar, så jag började raskt kolla igenom de obekanta bokhyllorna i jakt på något spännande som gick att riva av på en natt. Jag fann klassikern "Den lilla Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry. Vilken jackpot! Den lilla Prinsen är ett verk som folk brukar nämna med närmast religiös vördnad, den citeras som om den vore skriven av Jesus själv. Den verkar ha en liknande funktion som Paulo Coelhos bok "Alkemisten" (som jag nästan avskyr) eller varför inte New Age dynga som ""Samtal med Gud" (som jag VERKLIGEN avskyr) eller "Den nionde insikten" (som jag också avskyr). Det låter kanske inte så bra, men jag var nyfiken på denna kultbok och har länge tänkt att jag borde läsa den.

Jag hade en förutfattad mening om att den Lille Prinsen bjöd på sällsam magi. Dessutom har jag vid något tillfälle fått berättat för mig att min serie Mara påminner om lille prinsen (hehe, knappast!). Jag var fylld av förväntan!

Berättelsen börjar närmast som en liten föreläsning, och det är ett tonfall som återkommer i boken. Trots att författarjaget talar om sig själv som en ödmjuk människa finns det ett predikande drag i texten. Författaren tillhör tveklöst den typen av kufar som aldrig lyckas förlika sig med den värld vi lever i, och aktivt väljer utanförskap, t.o.m. finner en stolthet i att inte tillhöra den själlösa pöbeln. Författarjaget projicerar sina känslor av alienation på barn, och försöker ständigt ta barnets perspektiv när han beskriver de "vuxna". Som ett förklätt barn som varit på utflykt i en kall och grå vuxenvärld och återvänt med skräckhistorier om hur meningslöst det är där borta. Som ni förstår så var jag inte speciellt imponerad av det här förhållningssättet.

Sedan introduceras Lilla Prinsen. Han är från en liten planet och han berättar om sin färd genom rymden och hur han hamnade på jorden. Här tar sig berättelsen något. Den Lille Prinsen berättar om olika typer han träffar på olika planeter. Här försöker författaren göra upp med vad jag antar att han anser vara vuxenvärldens stora synder. Det är ointressant. Betydligt finare är beskrivningen av prinsens egen planet, hans ensamhet och hans kärlek till en blomma. Det är finstämt och poetisk om än rejält sentimentalt.

Hela boken är sentimental, ofta på gränsen till kväljande. Författarens sätt att identifiera sig med barn och vända sig till läsaren som om denna vore ett barn är självupptaget och förolämpande. Det här är uppenbarligen ingen barnbok, och jag tror få ungar skulle uppskatta den i sin helhet. Dessutom tycker jag att slutet är extremt tvivelaktigt, det slutar närmast med ett poetiskt självmord. Fuck that shit! Här finns ingen fighting spirit, bara ett sorgset beklagande och en ändlös saknad.

Trots dessa enorma brister är det här ett verk som verkligen berör. Det finns mycket hjärta i berättelsen, och det är också smärtsamt att möta den här förtvivlade människan med förmågan att se så mycket skönhet, men med en total oförmåga att möta världens mörkare sidor och att besegra dem och skapa sin egen verklighet. Nu talar jag om författaren, det är uppenbart att författarjaget i berättelsen speglar Antoine de Saint-Exupéry.

Boken är illustrerad av författaren själv, och dessa illustrationer är väl närmast legendariska. Jag gillar dem. Som illustratör har Antoine da Helgon-Xpuré den förmåga som är viktigast för en bildberättare, att få publiken att förstå precis vad han menar på ett känslomässigt plan. Det är svårt att beskriva. En känslomässig resonans. En X-faktor.

På något sätt är deler av verket geniala. Det finns något i utrymmet mellan den improviserade formen, verkets andliga kropp och de naivistiska illustrationerna, som helt enkelt fungerar. Det är ett praktexempel på att passion och övertygelse smäller så mycket högre än teknisk skicklighet.

Det är väl därför den har blivit en klassiker.

Lättvikts Paul Del Valle

En kollega på mitt brödkneg kör stand-up, och är riktigt bra på det.

Han heter Paul del Valle (www.pauldelvalle.blogspot.com ), vilket är ett väldigt stiligt namn. Håll utkik efter det på stans stand-up klubbar. Paul har en frejdig energi på scen, han kan få ett rum att lyfta och han är ganska snygg också.

Paul gör scetcher med ett gäng som kallar sig för Lättvikt.

Här ljuger Paul väldigt mycket:



Och här är Lättvikts pilot:



Enjoy!

True Blood- en kärleksförklaring!

True Blood gör mig lycklig!

Omslagen på Charlene Harris Chicklitvampyria är ovanligt fula

För ett par år sedan satte min syster Charlene Harris "Dead"-böcker i mina händer. Det var sjukt underhållande chicklit med vampyrer. Jag är svag för bra chicklit, och Harris böcker fungerade utmärkt till en början. Efter ett tag tröttnade jag på tramset.

Min kamrat fick inte rollen som Eric, den gick till Alexander Skarsgård

När en skådespelarbekant berättade att han skulle till LA för att provspela för en roll som vikingavampyr i en HBO-serie trodde jag först att det var Anne Rice det var frågan om. Jag hade aldrig kunnat ana att HBO och Alan Ball skulle vara intresserade av Harris triviala berättelser. De såg uppenbarligen något jag inte såg, men tro mig, nu ser jag det!

Huvudrollen Sookie görs av Anna Paquin, som vann en Oscar när hon var blott 11 år för sin roll i Pianot

True Blood fungerar oförskämt bra som tv-serie. Universumet som presenteras har gränslösa möjligheter, kombinationen av high fantasy och realism är skamlöst underhållande. Skamlöst är egentligen vad hela serien är. Den formligen frossar i sex, och när den är våldsam så slits kroppar i stycken och blodet stänker i skyar. Det är ögongodis, den är vackert fotat och miljöerna är magiska. Musiken är dessutom ljuvlig. Stämningen är tät och förtrollande.

Visst kan serien, precis som böckerna, kännas väl banal ibland. Alla karaktärerna är fagra som få, intrigerna är direkt hämtade från böckerna, om än utbroderade, men ändock i första hand ren spänningsunderhållning av typen "who dunnit"-mysterium.

Det är Buffy för vuxna!

Jag har dock inget problem med ren underhållning, faktum är att jag tycker att kvalitetsunderhållning ofta är intressantare än verk som tillskrivs stor relevans. Sedan ska Alan Balls talang inte underskattas. Han väver skickligt in angelägna teman i berättelsen. Utan dessa skulle inte serien fungera.

Jag är svag för snaskighet. När jag själv skriver brukar jag ofta utgå ifrån just vad jag finner snaskigt, och sedan bygger jag historien därifrån. De angelägna ämnena och allvaret smyger sig alltid in ändå från något håll. Jag när en ambition att producera bred kvalitetsunderhållning, att vara tillgänglig och publikfriande. Det här är inget hinder i mitt konstnärskap, det är en kärlekshandling gentemot publiken.

True Blood svarar på många sätt mot vad jag själv vill åstadkomma, även om det förstås är en helt annan form än de jag arbetar med.

Lyckliga ni som har hela serien framför er!

Bruno!

Jag såg Brüno igår!

Bruno är egentligen inte vad jag kallar en film. Det är inte historieberättande, utan snudd på performancekonst.
Sacha Baron Cohen spelar Bruno, en flamsig idiot till bög, som utsätter verkliga människor för omaket att vara i hans närhet. Mellan de "verkliga" situationerna finns små scriptade scener med för att binda ihop fragmenten och skapa ett narrativ.

Jag tyckte att Bruno var betydligt mer lättsam än Borat. Borat upplevde jag ibland som väldigt plågsam. Jag kände väl igen mig i den helvetiska osäkerhet som kan drabba en när man försöker bemöta någon från en främmande kultur på ett "korrekt" sätt. Borat är spännande när han testar gränsen för människors tolerans, eller exponerar deras främlingsfientlighet.

Om jag mötte Bruno skulle jag nog inte bli så värst besvärad. Jag skulle tycka att han var rolig att ha på festen. Detta gjorde det enklare för mig att bara luta mig tillbaka och skratta åt spektaklet. De verkliga människornas reaktioner var också rakare mot Bruno än mot Borat, kanske just för att Bruno är västerlänning och uppenbarligen en del av den västerländska kulturen. Det faktum att han är väldigt homosexuell bär inte riktigt på samma laddning, hans beteende är ju faktiskt ofta skandalöst och det är knappast märkligt att folk reagerar.

Han sparkar också in en del öppna dörrar. I en av filmens sekvenser beger han sig ut med tre jägare, i hopp om att deras manliga aktivitet ska utplåna hans bögighet. Jag blir inte speciellt förvånad över att de tre redneck-jägarna, som hämtade från en stadsfjollas värsta mardröm, uppvisade en viss homofobism. Det är fortfarande roligt, men kanske inte så edgy.

Det enda som verkligen upprörde mig var de omtalade showbizföräldrarna, ondskefulla varelser som var beredda att fettsuga sina knoddar för en chans att få med dem i Brunos vansinniga produktion.

Annars tyckte jag att det var roligt att han drev med svarta amerikaner på ett så fullständigt respektlöst sätt, det var chockerande och befriande.

Bruno var väldigt rolig. Jag kan inte tänka mig att någon inte skulle tycka att den var hysterisk. Den var konstant underhållande och komiken var allt från trivsam till genial. Den föll dock aldrig platt.

Till min stora överaskning hade Gustaf Hammarsten en bärande roll i filmen som Brunos sidekick. Jag applåderar Gustaf för hans mod och gratulerar honom både till att ha jobbat med Cohen och till den feta lönecheck han måste fått.

Lite bättre pröjs än på Stadsteatern mayhap?

Och nu: dagens gnäll på DNs rescensenter och artikelförfattare!

Jag ska inte be om ursäkt för att jag nitpickar på DNs skribenter igen. Jag läser DN, och det är den enda tidning i Sverige som jag finner uthärdlig och t.o.m. trivs med. Dock: DN har en smygigt överlägsen snobbism, speciellt på kultursidorna. De tror att de har koll på allt, och att de är så jävla above it all. Därför är det extra kul när de har fel!

Brunos final utspelar sig på en MMA-gala, en fightinggala. Den typ av fighting med ett minimum av regler, där kombattanterna slåss i en bur. I två av DNs artiklar kallade de sporten för wrestling.

Det här är wrestling:

Det här är MMA:

Tossig YouTube-video

Ok, min blogg var aldrig menad att länka till tossiga youtube-videos, det finns det redan en miljon andra som gör mycket bättre än jag. Men, den här filmen var rolig och det kanske finns ett par av er som inte sett den, så varför inte.

Jag älskar när människor förvandlas till rena djur, som pojken i filmen. Jag förstår hans förtvivlan så väl, så här regarade jag en gång när jag var elva år och hade glömt mitt "Tolkien Bestarium" ute i regnet under en hel dag.

Minns ni Evangelion?

Neon Genesis Evangelion...
Åh ljuva nostalgi!

Vad var det som gjorde Evangelion så bra? Mystiken kanske, och den moraliska ambivalensen. Den sorgsna undertonen, de ensamma karaktärerna. Alla obesvarade frågor och förtvivlade slut.

Kolla in den amerikanska trailern för den nya animerade Evangelion långfilmen:

www.apple.com/trailers/independent/evangelion10/

Mysigt!

Det har förutspåtts att Weta Workshop (http://www.wetanz.com/weta-workshop-services/) planerar en live-action Evangelion film. Om detta verkligen kommer att bli av vet vi inte än, men här nedan kan ni se koncept konst för projektet:

Och som en liten efterätt!

Vem ska bli din fru?

Min kära vän Michail Copulerus fyllde 29 år för en vecka sedan. Ett tragiskt öde som förvisso väntar alla som inte dör innan de når dit, eller redan har fyllt 29 och mer ändå. Ehm, hur som helst. Som 29-åring är det dags att bli vuxen och binda sig till en hona för resten av livet, sanna mina ord! Men i dagens hektiska samhälle kan det vara svårt, vi har för många val och blir handlingsförlamade, sanna mina ord!

Tur då, att man har vänner som mig, Martina och min syster Matilda! Raskt ordnade vi ett gäng frierskor och detta är reglerna:
Du måste välja en och endast en och denna enda måste du vara gift med resten av livet!

Härmed uppmanas ni alla att noggrant gå igenom de frierskor som erbjuds, och välja den enda rätta!

Linda Persson
Ålder: 23

Linda älskar dig, det gör hon, men du kommer aldrig att bli mannen i hennes liv. Den platsen är redan upptagen av en snickare från Nasaret som heter Jesus.
Hon kommer att vara en duktig hustru, laga mat, laga dina kläder och hålla ert vackra hem skinande rent, men när lamporna släckts och ni ligger tillsammans i mörkret kommer hon att viska: "Jesus".
av Martina Bergsjö



I fantasin är vi fria! Där flyger Rosa Ask fram över dramatiska landskap med sitt opropertionerligt stora svärd i högsta hugg, i kamp med demoner i ändlösa taffligt animerade episoder. I verkligheten är hon en glad 20-åring som lämnat gymnasiets mobbare bakom sig och nu funnit sitt eget folk, förenade av sitt uppslukande intresse för japansk popkultur. Hon har ett rikt socialt liv, mestadels på internet. Nu önskar hon bara att hon skulle få uppleva allt spännande snusk hon hittils bara sett tecknat i verkligeheten!
Någon?
av Karl Johnsson



Grevinnan von Schwarzstein
ålder: 55

Rik, adlig och betydelsefull är egenskaper de flesta traktar efter. Grevinnan har alla och är dessutom en klipsk och underhållande kvinna. Många friare har hon avböjt i sina dagar men nu har hon insett tusamhetens fägring.
"Jag är trött på att rida min gamla märr, hon är inte alls vid sin ålder av samma goda vigör som jag. Och bah! För alla dessa trädgårdspojkar som förvisso lockar med sin ungdoms fysik men kan stava till akacia en gång! Unge herr Copuleros kan nog bjuda på mer intrikat underhållning!"
av Matilda Johnsson



Låt oss presentera Boga Sten! Boga är den bästa samlaren, den sexigaste damen i omnejd och är mycket eftertraktad trots att hon är en medelålders kvinna på 15 vårar. Så om du ska ha en chans måste du skynda dig: Det årliga klanmötet står för dörren och många är de som du måste besegra i dödsdueller om du inte vunnit hennes hjärta till dess.
av Martina Bergsjö



I finansvärlden finns få framgångsrika kvinnor. Ett undantag är Elisabeth Flakenkvist, ett 43-årigt fenomen. Hennes dygn tycks ha 50 timmar, hon arbetar jämnt, och ingen kan anklaga henne för att ha ett vekt kvinnohjärta när hon utan att blinka mobbar sina underordnade och snäser ut order. Hon har, till allas förundran, hunnit pressa ur sig 3 ungar mellan förhandlingarna. Nu behöver hon någon som uppfostrar dessa vidriga brats och uppdaterar hennes inredning osv. En man! Du!
av Karl Johnsson



Marie-Therése Colossé de la Camembert, 18.
Marie-Theresé är en uppskattad medlem av det franska 1700-talshovet, berömd för sin kvickhet och bedövande skönhet.
Något annat vid hovet som är bedövande är odören, då något som hovet inte är berömt för är dess personliga hygien.
Men vem bryr sig om det när Marie-Theresé ser på dig med sina klara grå ögon, häver sin liljevita barm och ber dig skicka colognen.
av Martina Bergsjö




Välkommer till Rivieran!
Här, på ett femstjärnigt hotell vid havet, bor Crysadella Monique St. Claire. Med en stadig förmögenhet, ärvd förstås, kan Crysadella föra det livsbejakande lyxliv hon älskar!
Hon håller sig i god form, och älskar att låta sin slanka kropp smekas av solens strålar. Ibland går hon på hotellets klubb och festar hela natten. Inte illa för en 72-åring!
Nu önskar hon bara att hon hade en ung man att skämma bort!
av Karl Johnsson



Livet är inte rättvist, det vet Clarence 42, alltför väl. För om det vore det skulle det vara hon, och inte de elaka flickorna som retade henne för hennes stamning, som hade blivit ledd till altaret av sitt livs kärlek!
Trots sin hårda uppväxt är Clarence en otroligt ömsint och kärleksfull kvinna, som bara önskar att allt var som i de romantiska sagor och filmer hon älskar så.
Hon vet att fann hon den rätta, sin prins, skulle hon trycka honom mot sitt ännu flickaktiga bröst och aldrig släppa, för Clarence har så väldigt mycket kärlek att ge...!
av Matilda Johnsson



I solnedgången på festivalområdet kan du höra hennes kongas frammana moder jords ande i haschröken. Lina Jeppson, 24, lever som hon lär!
Hon älskar musik och att "dansa", men mest av allt älskar hon att prata och prata och prata om själen, naturen, stjärnorna, gud (du är gud!), färgerna på hennes dreds och vad de symboliserar, sanningsvärdet i bara fötter etc. mm.
Medan du lyssnar kanske du känner hur det börjar klia här och var. Ingen oro! Löss är också liv och allt liv är ett!
av Karl Johnsson

Valets stund är inne! Nå?

Husdjur jag inte får ha för min tjej: Jättetusenfoting

Det är något grundläggande fruktansvärt över tusenfotingar.

När jag hugger mina trägubbar stöter jag på allt möjligt som lever i trädets bark. Jag gråter för varje skalbagge jag råkar hugga ihjäl, jag ömmar för deras fula men duktiga larver och jag flyttar försiktigt på alla spindlar som kommer i verktygens väg. Då och då ringlar något rött och glansigt ut ur en skreva, och jag känner det där lilla kittlet av fasa.

Scolopendra gigantea, den sydamerikanske jättetusenfotingen, når en längd av trettio centimeter. Den är dessutom uttrustad med rejäla giftkäkar. Jag vill ha den som husdjur av exakt samma anledning som jag vill ha en gisselskorpion som husdjur: Jag vill ha ett monster hemma!

Husdjur jag inte får ha för min tjej: Camel spider

Ok, jag vill INTE ha en Camel spider, wind scorpion eller sun scorpion, en Solifugae som husdjur. De är helt jävla vidriga! Det kryper i mig bara jag ser bilder på dem. Urkabusha!

De finns i flera modeller, utspridda över mellanöstern och asien. Arten befinner sig någonstans mellan spindel och skorpion men är egentligen varken eller. De har blivit uppmärksammade senaste åren, då amerikanska soldater stött på dem i Irak, filmat dem, gärna i pitfights mot skorpioner, och lagt upp skiten på youtube. Det är inte så underhållande som det låter, de flesta spindeldjur slåss inte för nöjes skull och är svåra att få att attackera varandra bara för att du kastar ner dem i samma hink. Den här typen av varelser är intressantast att studera när de så att säga gör sin grej.

De amerikanska soldaterna har också sett till att Camel spiders fått en massa myter att dras med, till exempel att de injicerar ett förlamande gift i sovande människor och sen äter på dig och sen vaknar du, och tittar ner och du har ett stort öppet sår på magen och en camel spider som ba´glufs glufs på dina inälvor och du kan inte röra dig eller göra ett skit I promise you brah!

Nästan inga camel spiders har något gift att tala om. De har dock extremt kraftiga käkar och kan nog bitas utav bara helvete.

Jag vill inte ha en. Men jag tog med dem ändå, för skräckvärdet!

Husdjur jag inte får ha för min tjej: Gisselskorpion

När jag var en liten pojke hade jag en stor djurbok med vackra fotografier. Många av er har säkert haft en likadan. Den var stor och tung och på omslaget var det en guldfärgad tiger i relief.

På en av sidorna fanns ett foto av den vidrigaste varelse jag någonsin sett. "Gisselskorpion" löd texten. Whip scorpion på engelska. Denna varelse var sinnebilden för ondska. Den tycktes skapad endast för att väcka fruktan och avsky. Den var märkligt tilldragande.

Den har följt mig genom åren, och efter ett tag upptäckte jag att jag inte fann dem fullt så ohyggliga längre. De är fortfarande ruskigt fula, och de skrämmer slag på folk, men någonting i deras fulhet är också lite gulligt. De vet ju liksom inte hur fula de är. De kanske tror att de är söta! Stackarna! Är inte det lite gulligt?

Jag vill ha en! Inte för att de är gulliga utan för att det vore så jävla fett att ha ett litet vidrigt monster hemma!

Men jag får inte...

Husdjur jag inte får ha för min tjej: Bönsyrsa

Djungelnymfer är svåra att få tag på, jag skulle antagligen behöva lämna Sverige för att komma över en. Bönsyrsor bör däremot inte vara något problem. Ibland brukar jag gå in på insektssidor och kolla vad folk har till salu, bara för att se vad som finns därute. Snyft!

Jag älskar bönsyrsor, de har precis den rätta mixen av skönhet och livsfarlig rovdjursutstrålning. Dessutom har de ett antropomorfiskt drag, med sina uppdragna framben och söta lilla huvud med rullande ögon. De är vackra, eleganta och omges av en närmast mytisk atmosfär.

En klassisk skönhet som aldrig blir ute!

Husdjur som jag inte får ha för min tjej: Djungelnymf

Jag skulle så hjärtans gärna vilja ha en Jungle nymph, en Heteropteryx dilatata som husdjur. Ända sedan jag såg en för första gången har jag tyckt att de är magiska.

Bara namnet: Djungelnymf.

Ett mystiskt väsen från de djupa skogarna. En vänlig trädande att trösta mig, vägleda mig och vara den vän som jag viskar mina hemligaste hemligheter till.

Jag förstår inte många människors avighet mot insekter. Speciellt inte insekter så stora så man kan se in i deras främmande ögon och möta en varelse från livets gryning. De är mirakel!

Hur kan folk avfärde dem som "äckliga"? En del kanske inte ser så trevliga ut, andra är vackra som gnistrande drömmar av stjärnsång (eh, uppriktigt sorry för den metaforen). Att avfärda hela denna rika fauna som äcklig är arrogant och ondskefullt. De är basen för vårt ekosystem dammit! Vilka tror ni pollenerar våra grödor? De har funnits på jorden betydligt längre än oss, och till skillnad från oss oppurtunistiska apor så är de specialiserade bortom fattning. Det finns steklar som genmanipulerar träd och utnyttjar myrors signalsystem för att få dem att ta hand om steklarnas ungar. Kan vi få myror att ta hand om våra ungar? Svaret är nej kära vänner, det kan vi inte!

Jag vill ha en Djungelnymf till husdjur! Men det är inte den enda märkliga varelse från leddjurens rike som jag skulle vilja ha hemma i en glaslåda. Fler husdjursönskemål som flickvän säger nej till kommer, och en del är i sanning fruktansvärda!