I väntans tider...

På månens dunkla baksida stöter Mara och hennes katter ihop med de märkliga katterna från Saturnus. Det blir en dödlig konfrontation!

Kära vänner!

På grund av en hel del arbete så kommer jag inte att kunna blogga mycket de närmsta två/tre veckorna. Jag hoppas kunna posta något enstaka inlägg, vi får se!

Jag bidar dock bara min tid, och jag hoppas att jag när dessa veckor är till ända kan ge er fantastiska, efterlängtade nyheter!

Mara känner en stank skölja över henne bakifrån. När hon vänder sig om möter hon odjuret hon flytt ifrån i sina mardrömmar, månens uråldriga härskare: Månbesten!

Hoppas ni får en ljuvlig midsommar, trots det apokalyptiska skitvädret!

Drag me to hell- lever den upp till hypen?

Jag såg Sam Raimis senaste film Drag Me to Hell ikväll.

Jag har skrivit om filmen tidigare, till och med satt min trovärdighet på spel genom att närmast garantera dess kvaliteer, innan jag ens sett den. Ett farligt risktagande, men det är den typen av våghalsiga stunts jag får mina kickar av.

Filmen handlar om en jagsvag tös vid namn Christine, välspelad av
Alison Lohman, som blir farbannad av en gammal zigenarkärring (alltså en romsk kvinna i pensionsåldern). Hon vägrar tanten ett lån, och då tanten är stolt och väldigt argsint så förbannar hon stackar Christine med en enligt mig oproportionerligt hård förbannelse. Om någon inte gav mig ett lån kanske jag skulle ha lagt en förbannelse på banken som gjorde att alla deras datorer blev sjukt sega, och att deras kaffemaskiner gjorde vidrigt kaffe eller nåt. Men nej, zigenargummor ska man inte jiddra med, tanten skickade en demon som heter Lamia på stackars Christine. Lamia plågar sina offer i tre dagar, bland annat genom att få deras hus att knarra överallt, för att sedan bokstavligt talat dra ner dem i det brinnande helvetet. Gamla skolan!

Det är ett välskrivet och mästerligt konstruerat manus. Berättande präglas av en svart humor. Som så många innan mig säkert har påpekat så lyckas filmen förtjusande med konstycket att vara både läskig och rolig på samma gång. För tro mig, det här är en film som skrämmer skiten ur en, och man älskar det. Jag var vettskrämd, samtidigt som jag satt med ett stort flin över hela ansiktet.

Filmen innehåller bland annat en ljuvlig seans som förstås spårar ur å det grövsta. En scen jag kommer att bära med mig länge! Sam Raimi har dragit fram många av sina gamla trix och han njuter av att använda dem alla för att ge publiken en hisnande åktur. Det är engagerande, spännande och skamlöst underhållande. Inte en tråkig minut! Hur ofta händer det? Det är en cinematisk fest. Berättande är levande och intensivt. Mitt starkaste intryck är att hela filmen präglas av en lekfullhet, en berättarglädje som känns närmast frejdig.

Drag me to hell lever upp till sitt löfte, och mer ändå. En utmärkt sommarfilm av hög kvalitet. Dessutom en rolig film att se med publik, då skräckfyllda skrik bara bidrar till stämningen!

En sak bekymrar mig med filmen. I en scen, när filmens medium ska förklara för Christine att hon är besatt av en ond ande, så frågar han henne om hon har lekt med Ouija board, hållt på med svartkonst eller "hånat de döda på en kyrkogård".
Alltså... är det något man kan få en ond ande efter sig för?

En gång... alltså det är inget jag är stolt över... så var det liksom en nygrävd grav på Katarina kyrkogård... och jag tog liksom ett litet spexigt skutt över högen med jord, som en spexig grej liksom...

...och en annan gång... när jag var lite full, på Uppsalas kyrkogård, så, ehem, kanske jag råkade rita en penis i gruset framför en gravsten... eh, på skämt och det krattade säkert gruset nästa morgon och jag har faktiskt haft dåligt samvete för det någon gång när jag kommit att tänka på det...

Ligger jag pyrt till?

Andra dagen på Where the action is

En kär vän till mig försökte locka bort mig från gårdagens Where the action is med löfte om hummer och vin. "Vem fan vill vara ute i det här vädret?" frågade han på sitt kloka sätt. Jag försäkrade honom om att Nick Cave var värt alla regndroppar som skulle kyla och väta min kropp. "Du lyssnar inte ens på Nick Cave!" triumferade min vän.
Kanske jag visst gör, tyckte jag. I alla fall om man jämnför med hur lite jag lyssnar på andra artister.

Jag anlände lagom till Hello Saferide, som var fina och angenäma. Speciellt berördes jag av cellistens mjuka handlag och tyglade passion. Hennes stråke smekte mitt hjärtas strängar på ett sätt ingen annan cellist har gjort tidigare.

Ganska snart upptäckte jag att vädret skulle bli ett problem för min sinnesfrid. Alkohol hjälpte, men inte tillräckligt. Jag luftade mitt missnöje för min kära Martina, som prompt deklarerade att hon skulle mörda mig i sömnen om jag åkte hem. Detta gav mig en ursäkt att få släppa loss en värld av gnäll over de bedrövliga förhållandena. Martina framhöll att Nick Cave var värd att sitta igenom en orkan för. Jag förklarade att det enda som skulle vara värt att sitta igenom det rådande ovädret för var en Colosseum-fight mellan två T-rex. För att understryka min poäng gjorde jag den här lilla regnstänkta illustrationen:


Jag stod, lidande och plågad, på hipster-dagiset som kallades VIP-området, med ett glas rött i handen och lät mina tårar blandas med det iskalla regnet. Plötsligt steg en mystisk rök upp vid horisonten, och ett mäktigt don la sig som en vibrerande filt över festivalområdet.



Det var Fever Ray som öppnade portarna till en skymningsvärld mellan vårt universum och nästa. Hypnotiserad vandrade jag över leråkern, fortrollad av ändlösa laserstrålars digitala poesi. Fever Rays elektro-mystik var precis vad jag behövde, och plötsligt var vädret en passande inramning till den flimrande, brummande visionen framför mig. Regndropparna gnistrade som smaragder, fångade av ett tak av laserstrålar, medan den utomjordiska mässan lyfte mitt hjärta med sin dunkla magi.

Efter en tid började publiken dras mot stora scenen. Det var inte lika många som igår när Neil Young spelade, men en bra uppslutning med tanke på det stinkande klimatet.



Nick Cave, denna oklanderligt klädda diaboliska predikant. Denna flinande spottande sparkande historieberättare. Jag kan förstå varför Martina dreglar, karln är vrålsexig! Han för sig med den typen av svassande självförtroende som jag bara kan avundas.
Musiken var fantastisk, och bra mycket intensivare och levande än vad Neil Young var igår. Troligtvis håller sig Nick Cave i bättre form!

Jag led i ovädret, men jag är glad att få ha sett hur Nick Cave, i sitt sexiga kött, åkallar demoner medan han grinar som en räv som käkar skit från taggtråd!

Neil Young och hans tuffa look!

Jag och Martina (min kvinna, om ni inte visste det) var och såg Neil Young igår på festivalen Where The Action Is.

Jag tycker mycket om Neil Young. Det var fascinerande att se honom stå på scen framför mig. En gungande, lufsig gammal rockgud med fjunigt vitt hår som böljade kring hans hängande huvud. Han började lugn och fin, men snart byggdes ljudbilden upp och Neil förvandlades till en rockschaman, en uråldrig överstepräst som vaggande manade fram åskmuller ur gitarren.

Hans gnälliga röst var lika vacker som när han var en yngre man, och en del av framförandet var kusligt likt gamla inspelningar.


Jag har alltid tyckt att Neil Young har en grym stil. Jag har i åratal sagt att när jag är trettiofem så ska jag skaffa likadana polisonger som Neil Young. Den som lever får se!

Om fler gubbar såg ut som Neil Young skulle jag vara mer nöjd med världens tillstånd. Det är helt enkelt en väldigt bra gubb-look! Så gamla farbröder som känner att de behöver hitta en stil som klär deras värdiga ålder, se till Neil Young, där finns ert svar!

Sedan rekommenderar jag alla gamla farbröder att äta nyttigare och träna mer än Neil Young gör, speciellt om du ska stå och gunga med en gitarr på magen i två timmar. Han måste proppat sig stinn med smärtstillande, sanna mina ord. Säkert värker hans gamla rygg idag.

Neil, jag föreslår följande:

1. Satsa på fettförbränning, du är vid det här laget gravt överviktig, och det belastar allt, inklusive ditt Heart of Gold!

2: Träna upp core-muskulaturen för en bättre hållning, det avlastar ryggen.

3: Fokusera din övriga styrketräning på Trapezius och baksida axlar, det kommer att göra det lättare att bära runt på den där gitarren under en hel konsert!

4: Och Neil, kosten är det viktigaste. Ingen mer snabbmat! Du har väl råd med en bra och duktig kock?

Om Neil följer dessa råd så får vi förhoppningsvis njuta av hans framträdande i ett par år till!

Ikväll är det Nick Cave... Morr, jag blir nog tvungen att ha Martina i koppel. Den där snuskiga gamla gotharen ska inte få lägga sina ringprydda håriga fingrar på min kvinna!

Ett gammalt brev till Unika Partiet

Haha, kan ni fatta att den här bilden är från Linda Rosings egen blogg!

Nåväl. Jag tar det nyss avklarade EU-valet som ursäkt för att påminna om år 2006 val då skönheten ovan bestämde sig för att starta ett eget parti: Unika Partiet! Ni minns det säkert. Det fick förstås vederbörlig uppmärksamhet av packet på kvällspressen. Jag minns inte vad Linda ville driva för frågor, men jag antar att det handlade om frågor som låg henne nära om hjärtat, kanske "mer uppmärksamhet och bekräftelse för Linda"-frågan t.ex.

Ja, nu sparkar jag in öppna dörrar, jag vet, och tack och lov är dokusåpa-"stjärnornas" glansdagar förbi. Anledningen till att jag ville påminna om Rosings gamla parti var att jag, när det begav sig, skrev ett brev till Unika Partiet en slö dag på jobbet. På deras hemsida hade de nämligen en mailadress dit man kunde maila förslag på hur partiet kunde bli bättre, och om man var intresserad av att engagera sig osv. Jag blev omedelbart inspirerad!

Här är det:

"Hej unika partiet! Jag blev jätteglad när jag såg att ni börjat ett 
parti! Jag heter Kalle Johnsson! Jag är en stor fan av Linda Rosing 
ända sen Big Brother där hon var överlägset bäst! Jag litar på att 
Linda kommer ta upp viktiga frågor eftersom jag vet att hon fött två 
barn och har mycket kärlek och bryr sig om andra människor, hon värkar 
vara en väldigt varm och snäll människa, både hon och Fadde!
Ni frågade om jag hade förslag på hur Unika partiet ska bil bra, det 
har jag! Jag jobbar på gym så jag kan se att även om Linda förstås är 
superhet så skulle hon ändå behöva träna lite mer! Det är ju så att 
efter barnfödande så blir kvinnan lite tjockare och då måste man jobba 
extrahårt för att bli smal igen! Kanske kan hon komma in där jag 
jobbar på sats och träna det vore skitkul!!! Vi kanske kan ordna 
rabatt! Sen tänkte jag att ni kanske borde ordna stora fester där man 
får träffa Linda och kanske om hon har snygga kompisar och kändisar så 
tror jag att många skulle komma på dom festerna och Fadde kan vara 
dörrvakt! Sen tänkte jag att det är skitviktigt med mycket reklam för 
er, eftersom dom andra partierna kommer ha det så måste ni ha ÄNNU MER!
Jag tänkte att om ni behöver hjälp och så så får ni gärna maila mig 
för jag hjälper gärna till, om ni ska ha fester så kan ni GE ER PÅ att 
jag ställer upp! Jag har jobbat en del som dörrvakt förr så det är 
inga problem om ni behöver det, jag jobbar GÄRNA med Fadde! Även om ni 
inte har fester så kan jag ta Faddes nummer så kanske han kan ordna 
nåt ändå, det vore GRYMT!
Nu har jag inga fler förslag just nu men jag kommer såkert på fler så 
då mailar jag er igen!
Hör av er och glöm inte Faddes nummer!

HEJA LINDA!!!!!!!!!
från Kalle Johnsson"

Mickey Rourke i nästa Iron Man!

En bild av Mickey Rourke som han ser ut i nästa Iron Man film. Han spelar skurken Whiplash.
Ja, det var väl kanske inte den bästa design jag sett... förutom tatueringarna och Rourkes eget läskiga ansikte så vet jag inte om det här gör något för mig.

Men men, jag tyckte att Iron Man var genuint underhållande och jag ser fram emot uppföljaren. Mickey Rourke är också en skådespelare som jag vill se i allt nuförtiden. Så allt är bra.

Jag vet ingenting om karaktären Whiplash, men jag antar att han har ett par stora piskor som vapen. Det låter störtfånigt!

Och måste alla ha en sån där lampa på magen?

Boktipset del 2

I Maj tipsade jag om en rad fina böcker.
Här kommer ytterligare boktips, nu när jag räknar med att ni hunnit läsa alla jag tipsade om förra gången.



Anne Rice- Queen of the Damned

Ha, det trodde ni aldrig! Att någon med min välutvecklade smak skulle tipsa om smetig tantsnusk av Anne Rice. Jag uppskattar Anne Rice. Även om hon ofta befinner sig på gränsen till det löjeväckande så finns det en romantisk puls i hennes berättelser. När hon är som bäst kan hon ta med mig till ett disigt New Orleans, besöka sammetsdraperade rum där dekadens och synd blandas med ändlös sorg.

Anne Rice har en stark kärlek till sina odödliga karaktärer, speciellt vampyren Lestat. Som mest underhållande är hon i Queen of the Damned. Den handlar om en uråldrig vampyrdrotttning som vaknar ur sin tusenåriga sömn och spårar ur. Boken utforskar hela Anne Rices vampyrmytologi, den avslöjar alla hemligheter och öppnar alla dörrar. Det är kul medan det varar, tyvärr omöjligör det för mig att någonsin läsa en vampyrbok av Anne Rice igen. Det finns ingen mystik kvar efter Queen of the Damned. Men det var kul så länge det varade!




Richard Mathesson- The Shrinking Man

Richard Mathesson, så jävla hardcore!
Huff, nu fick jag en sådan där brusande känsla i bröstet, bara jag tänkte efter hur jag ska uttrycka min beundran för Mathesson. Mathesson förnyade skräcken under femtiotalet. Han bröt med den gotiska traditionen och lyfte fram en rå kompromisslös realism. Förutom "Den krympande mannen" har han skrivit mästerverket "I am Legend".

"I am Legend" blev film förra året. Här följer ett utdrag från en text jag skrev efter att jag sett filmen. Jag ber om ursäkt för det ovårdade språket:

"Filmen... Först kan vi bara konstatera att filmens vampyrer, som inte riktigt tillåts vara vampyrer, är de fulaste creature-effects jag sett i en högbudgetfilm någonsin. Förutom att de suger balle, så gör Smith ett hyfsat jobb. Men vad hjälper det när filmens tredje akt begår ett av de grövsta och mest skändliga övergrepp jag skådat på sin stolta förlaga. För att uttrycka det enkelt så slutar filmen TVÄRTOM mot boken. De tog bokens slut, drog en lina koks, skrattade fräckt åt hur mycket pengar de skulle tjäna, och vände ut och in på det!

Det betyder, kära vänner, att om bokens slut var det bästa möjliga slutet någonsin, så är filmens.. ja ni gissar rätt! Det är en skam för mänskligheten, en dumförklaring av vår art! Den typen av historieberättande som får en att vilja ringa gud och be honom skicka pest och översvämning och whatnot över oss arma syndare, vars kultur producerar sån här jävla skit!

I am Legends producenter borde radas upp mot muren, utan ögonbindel, jag njuter av deras tårar när gevären höjs för att riva deras kroppar till slamsor med hett bly!

Regissören, samma avskum som pissade John Constantin i ansiktet, borde kläs av naken och få springa genom stan, medan alla skrattar och pekar och spottar och kastar stenar, ty mediokra nollor ska hålla sig borta från genialt material."

Ja, ni ser, jag var lite upprörd.

Den Krympande Mannen handlar om en stackars karl som råkat ut för det märkliga ödet att krympa och krympa och fortsätta krympa. Vi får följa honom från äktenskapsproblem, till pedofilproblem, till dotter behandlar honom som en leksak-problem, till risk för att bli kattmat-problem till den episka strid som utspelar sig i en källare mellan halvcentimeters huvudperson och en svart änka!

Den Krympande Mannen och I am Legend ligger mig mycket varmt om hjärtat!



Terry Pratchett- The Amazing Maurice and his educated rodents

Jag började läsa Pratchett i tolvårsåldern. Jag tyckte länge att det var höjden av humor, och dessutom skamlöst underhållande. Någon gång under tonåren tröttnade jag. Till min förvåning återupptäckte jag Terry Pratchett häromåret. Det som jag hade glömt var att han förutom att vara en halsbrytande satirisk stilist faktiskt är en fantasisk historiesnickrare. Han skriver bra historier, det är man inte bortskämd med!

Den här läser jag om just nu. Den handlar om en talande katt, som tillsammans med ett gäng talande råttor och en flöjtspelande pojkvasker drar från stad till stad och lurar folk. Först drabbas staden av en råttinvasion, för att sedan bli räddad av pojken i rollen som klassisk råttfångare. Riktiga hustlers! Men så kommer de till en stad där något lurar under ytan... Ondska! (som baksidestexten så dramatiskt utbrister)

Bra grejer!



Barbara Hambly- Dragonsbane

Det här är en fantasybok som följt mig genom åren. Jag vet inte riktigt om den verkligen är bra eller inte, men jag tror att den varit en stark influens på mitt eget arbete och att den kommer att fortsätta vara en inspirationskälla i framtiden. Jag köpte den i tolvårsåldern, antagligen på Stor och Liten, som på den tiden sålde en del fantasylitteratur utgivna av Äventyrspel, hyllan bredvid rollspelen. Då hade den en svensk titel: "Morkeleb den Svarte".

Visst är det nostalgi, men inte bara. Den har en tät dunkel stämning, intriger, svulst och romantik (inte helt obesläktad med Anne Rice), en sexig drake och den är fuckin´hardcore!

Jag antar att den faller i kategorin välgjort skräp (om det finns något sådant). Jag vet inte. Jag kan nog inte kalla min kära Morkeleb för skräp ändå! Nä, jag står för den här!

Det var allt för den här gången.

Godnatt!

Tungviktare regisserar ny Heavy Metal-film!

Det här är fantastiska fantastiska nyheter!

James Cameron, Zack Snyder, David Fincher och Gore Verbinski ska regissera varsitt segment av en ny Heavy Metal film!

Jag älskar animation, speciellt när den är bisarr och utanför kartan. En av mina finaste favoritfilmer är La planète sauvage från 1973. Heavy Metal är också det en obskyr skatt av det unika slaget, även om den i ärlighetens namn är, ehem, skräp. Men fantastisk inspirerande skräp!

Le Planete Sauvage (1973)

Heavy Metal (1981)

Heavy Metal (2000)

Mänskligheten behöver mer sånt här!

Nyheten snodd från http://www.aintitcool.com/node/41330

Tankar om Terminator Salvation

Jag kom precis hem från en sen visning av Terminator Salvation och fast jag är trött och ögonen klibbar så känner jag att jag måste skriva fort som vinden. Det är nämligen så att filmen i skrivande stund bleknar från min hjärna. Det är nu blott minuter kvar innan den kommer att vara helt utplånad från mitt minne, och allt jag kommer att veta om den är att jag har sett den och att jag har glömt den.

Jag har redan svårt att veta hur jag ska gå vidare. Vad handlade den nu om?

Jo! En karaktär vid namn Marcus vaknar i öknen och beger sig på en förvirrad vandring genom ett post-apokalyptiskt USA. Han teamar upp med en spinkig version av Kyle Reese (John Connors pappa, han som var så fin i den första Terminator-filmen, han den mystiska älskaren från framtiden!) och en djävla unge.

Han möter John Connor, som filmen också handlar om. John Connor är tyvärr värsta tråkmånsen, så förtvivlat ointressant och trött så man bara önskar att Arnold hade gjort sitt jobb i T1! De hjälps åt med nåt ädelt uppdrag som går åt pipan, tydligen på grund av stackars självmordsbenägna Marcus.

Senare kommer det fram att Marcus var en robot hela tiden, vilket vi anade, men då han har ett ovanligt starkt mänskligt hjärta, vilket vi fått höra mer än en gång, så lyckas han övervinna sin nedärvda roboto-ondska och "välja" människornas sida.

Ja, just det ja, nu pajar jag handlingen lite. Äh!

Filmen var milt underhållande. Den hade sina bra sidor. Marcus var en fin karaktär som man gillade och brydde sig om. Robotorna var mysiga och ganska onda. Arnold dök upp, och mitt hjärta började fånigt nog dunka jättehårt. Jag älskar honom så mycket, efter alla dessa år!

Filmen var svag. Vad ville Skynet och robotarna? Vad ska de göra när de utplånat alla människor? San Fransisco, en vanligtvis glad och blommig filmstad, hade de uslingarna förvandlat till Mordor. Är det deras mål, att göra om hela världen till Mordor?
Jag tycker nog att det är dags att de får ett högre motiv än bara "kill all humans".

Det finns en gammal berättarteknisk regel som lyder "står du på tunn is, peka inte på den!". Nåväl, om berättelsen är underhållande kan jag förlåta väldigt tunn is. Jag är generös med isens brist på tjocklek, jag nöjer mig med is tunn som en sländas vinge!
När isen inte finns, då blir jag besviken och sårad. Det är ett sviket förtroende!
I denna film försvann isen helt i sista akten. Filmmakarna pekade verkligen inte på bristen på is, men när isen inte finns så tappar berättelsen sitt existensberättigande och ingen kan undgå att något gått förlorat. Allt var ologiskt och idiotiskt och dessutom töntigt.

En annan sak som var töntig var den där djävla ungen.

Den där djävla ungen.

En standardgestalt i actionrökare är en förvildad unge som mjukar upp hjältens gruffiga hjärta. Terminator Salvation har en synnerligen menlös unge som inte på något sätt spelar en aktiv roll i handlingen. Det stör mig så förbannat, det får vara nog nu! I Outlander var det också en av dessa jävla skitungar med, och de tillför ingenting! Om ni ska ha med dessa rufsiga putläppade små brats så se till att de är en integrerad del av handlingen, inte bara ett irriterande stycke rekvisita som är i vägen och måste räddas när hjälten har viktigare saker att ta itu med.

I filmhistorien har det existerat två av dessa barn som varit relevanta karaktärer på riktigt: Newt från Aliens och The Feral Kid i Mad Max 2. Dessa är också två av de bästa filmer som någonsin gjorts. Att mediokra snackpåsar som McG tror att de kan imitera en framgångsrik idé från dessa mästerverk är genant.

The Feral Kid, Mad Max 2

Hmm, vad skrev jag nu om? Någon film... vilken? Vänta, jag måste läsa om min egen text...

Just det ja, jag såg T4 ikväll. Det finns nästan ingenting kvar nu. Jag vet att jag hade fler synpunkter och åsikter och putslustigheter men jag kan inte minnas dem. De är borta.

Jo, en grej. Jag vet att det är lite töntigt men jag kan inte låta bli. I DNs rescension hade Fredrik Strage skrivit att T4 hade James Camerons välsignelse.
Du har FEL FEL FEL Fredrik Strage! Jag brukar tycka att du är en vettig kille, och jag bryr mig inte om ifall du är en kokainist så länge det inte påverkar ditt arbete, men den här gången måste jag säga att du borde ha bättre koll för det här är viktiga grejer förstår du!

Såhär var det:
McG ringde upp James Cameron och bad om hans officiella välsingelse. James Cameron svarade vänligt att han inte tänkte ge sin välsignelse, att han önskade McG lycka till men att han tänkte vänta med uttalanden tills att han faktiskt hade sett filmen. Och vi har inte hört några positiva uttalanden från Cameron sen dess. Ingen välsignelse!

Eh, ja... Nu är jag färdig.

Jonah Hex blir film!

Inspelningen av Jonah Hex tuffar på.

Vad minns jag av Jonah Hex? Inte mycket. Jag minns att jag läste den som barn, den gick väl antagligen i Fantomen eller Magnum. Jag minns att det fanns en melankoli i serien, att Jonah var väldigt ensam och att han förstås ständigt blev missförstådd för att han var så hiskelig att skåda. That´s it.

En sak är jag säker på: Jonah Hex i serien var bra mycket fulare än Josh Brolin på bilden här ovan.

Nåväl, ännu en serie blir film och det är bra om den är bra, eftersom seriemediet tydligen alltid måste ha saker att peka på för att hävda sitt existensberättigande. Regissören är gammal animatör, bland annat för Pixar, och det låter ju prima ballerina!

Vem vet? Inte jag! Jag vet inte ens om jag bryr mig. Fast det är något i namnet Jonah Hex som slår an en sträng, och en sorg från min barndom nyper till i hjärtat.

Så jag bryr mig lite grand.

Första bilden från min barnbok!

Det här är första bilden i mitt pågående arbete: barnboken "Flykten från Stjärnfolket".

En del av er känner igen Maras pappa, eller i alla fall en version av honom, i ett parallellt universum där han inte är en brutal slavhandlare utan bara en snäll pappa. Mara själv är också med i stjärnfolket, i en yngre version.

Jag skrev och målade utkastet till den här boken samtidigt som jag fortfarande jobbade med Mara, så karaktärerna fick jobba dubbla skift. Maras lillebror Ali, den svarthåriga pojken, är dock en helt ny karaktär. Han är klok och eftertänksam med ett stillsamt temperament, alltså Maras motsats. Trots detta har de kul tillsammans.

Ända tills de blir tillfångatagna av det urgamla stjärnfolket...

Bilder ur gamla block

Jag lägger upp ett par bilder ur gamla ritblock! Enjoy!

Mara är en bra serie och allt, men vänta bara tills jag har gjort mitt mäktiga vikingaepos som jag drömt om i flera år!
I mina små block kryllar det av studier av vikingaskepp, vapen, kläder, gudar och jättar. Häromdagen var jag på ett vernissage och blev lite full och berättade för några gamla konstgubbar om min mäktiga saga. En sval konstnärskvinna sa "Ja, vikingar... det kanske är så ute så det blir inne..". Argh! Tyst kvinna innan jag ränner mitt bredsvärd genom ditt uttryckslösa ansikte, vikingar, liksom dinosaurier och ninjor, bli aldrig ute!




Det här är så kallad koncept art för Mara. Alltså Mara innan hon blev Mara! Jo, hon hette nog Mara, men den riktiga Mara har aldrig haft de där kläderna och den där katten känner jag inte igen heller.


Här är en jätte som jag ritade på ett sommarjobb där tiden gick väldigt långsamt och behövde fyllas ut. Som ni ser är den tecknat med vanlig kontorskulspetspenna. Ett ganska behagligt verktyg. Den här jätten är något av en get, och han har helt klart varit på semester i mesopotamien och köpt lite bling!



När jag var en yngre man tog jag min konst och mig själv på mycket stort allvar. Av någon anledning resulterade detta i att en jättelik insekt kom farande och käkade upp mig. Detta var förstås traumatiskt för en ung känslig konstnär, så jag var tvungen att skildra händelsen i en teckning!


Här är mer "koncept art"! Från min vikingaserie! Den här gubben heter Bodvar och han är en pampig viking som kanske passerat sin bästa år. Men han har varit med om mycket, det ser man på alla hans ärr! Han är faktiskt i riktigt bra form för sin ålder också. Jag gillar Bodvar!


En gammal skoluppgift. Jag vet inte om jag gillar den här bilden eller inte.Den är både välgjord och slarvig på samma gång. Och tramsig. Men kanske charmig. Jag vet inte.

Jag gillar håret på farbrorn.

Till Skåne, i den gamles spår!

David, Helsingborg och Zurich

Min morfarsfar hette Ivar Johnsson och han var monumentalskulptör! Yeah!
Jag hann aldrig träffa gubben, men i min släkt så är han något av ett helgon. Få vet vem han är, ty han hade en fruktansvärd ärkefiende som stulit all uppmärksamhet från dessa fornstora dagar: Carl Milles!

Carl Milles, vår nemesis! Alla hans stora verk var idéer stulna från min genialiska morfarsfar, och medan min morfarsfar var en Jesuslik gestalt som räddade kattungar och lagade mat åt hemlösa, så var Milles (i kid you not) en nazist!

Det har dock förutspåtts att det en dag skall komma en ung man (snart trettio, buhu!) som skall återupprätta släkten Johnssons plats i Svearnas rike! Släkten Johnsson väntar på att han skall avslöja sin natur, närsomhelt nu!

Här är ett par verk av min präktiga morfarsfar!

Vegamonumentet, vid naturhistoriska riksmuseet!

Kvinna vid havet, hamnen i Göteborg

Dansande ungdom, observatorielunden i Stockholm (precis i skuggan av Milles mäktiga Centaur, damn you Milles!)

Ivar Johnsson har ett museum i Degeberga i Skåne, och jag ska dit på Torsdag för att delta i utställningen "I Ivar Johnssons spår". Jag ställer ut lite barnboksillustrationer och ett par original från Mara från Ulthar.

Faktum är att jag också skulpterar minsann! Ivar Johnssons gamla bildhuggarverktyg låg nämligen och skräpade i en låda på vårt sommarslott beläget på en klippig ö längst ut i den stormrivna skärgården. När jag tog upp dem ur lådan kände jag en rysning gå igenom min kropp och jag hörde en röst ropa i stormen som i denna stund drog in från det öppna havet:
"Använd dessa verktyg, hugg skulpturer i trä, gärna fåniga fantasymonster, och visa Milles att Ivars säd fortfarande kämpar för det goda på jorden hoho!", sa rösten. "Men hur" sa jag, "jag har aldrig huggit trägubbar förr". "Du vet hur", dånade rösten "sätt igång bara!". Pust!

Och från den dagen (för sisådär åtta år sedan) har jag huggit träskupturer av varierande kvalitet ute på Aspö i Stockholms skärgård. Har du vägarna förbi ön är du välkommen, så ska jag visa dem för dig!