WTF?

När jag sökte efter häftiga bilder på Liopleurodon så hittade jag den här filmen på youtube.
Över trettiosjumiljoner träffar. Vad i helvete är det här? Är det något jag borde känna till? Ok, jag tyckte att den var kul i alla fall!

Megafauna Top 10

Kära läsare!
Det är med stolthet jag presenterar top tio listan man alltid velat ha: top tio megafauna!
Det är en mixad lista, det finns både leddjur, däggdjur, fiskar och reptiler med. Någon gång kanske jag gör en med bara Dinosaurier. Den här gången ville jag lyfta fram en del mindre kända arter som inte fått den uppmärksamhet de faktiskt förtjänar.

Jag vill påpeka att alla fakta jag hävdar inte är hundraprocentiga sanningar. De flesta är exakta, men en del finns det delade meningar om inom vetenskapen. Bara så jag slipper gnäll!

Låt oss börja med:

Nr 10: Arthropleura

För trehundramiljoner år sedan kunde man höra rasslet av ledade ben som kravlade sig fram i undervegitationen. Arthropleura, en 2,6 meters tusenfoting, med enorma giftkäkar, en jägare kläckt ur helvetets eldar!

Nr 9: Anomalocaris

Urfånigt! Vilket löjligt djur! Eller? Kanske inte om ni hade vadat i grunt vatten (för femhundra miljoner år sedan) och stött på denna meterlånga köttätande mördar-räka!

Nr 8: Megistotherium

Dova dunsar och skrapet av decimeterlånga klor hörs när Megistotherium kommer närmare. Han närmar sig nonchalant, säker på att hans byte (DU!) inte kommer att ha någon möjlighet att fly. Hur skulle det gå till? Detta monster undflydde ingen!
Större än en bison, vägde ett och ett halvt ton, som en korsning mellan björn, hyena och lejon, en gudalik urbest!

Nr 7:Megalodon

Käftarna på bilden ovan tillhörde en haj, mycket lik vår tids vithaj. ´nuff said!

Nr 6: Basilosaurus

Trots namnet ingen dinosaurie utan en köttätande monsterval (vetenskaplig beteckning). För fyrtio miljoner år sedan levde denna sjöorm i havsdjupen, 20 meter lång, ringlande och alltid hungrig, säkert ofta inblandad i dramatiska undervattensstrider med jämnstora Megalodon ovan.

Nr 5: Meganeura

Följ med mig, kära läsare, in genom porten till Muséum National d'Histoire Naturelle i Paris. Vandra ner för trapporna, öppna de kodlåsförsedda valven där de verkliga skatterna bevaras. Här, i ett fack av åldrat trä, klätt med sammet, finns ett 300 miljoner år gammalt fossil. En sten inte större än en min handflata. På denna sten finns ett tydligt avtryck av en fjärdedels sländvinge, tillhörande en Trollslända stor som en fiskmås: Meganeura! Åh, Meganuera, du finns i mina drömmar, sprakande färger, rasslande vingar som fångar solens strålar, skimrande ögon, levande ädelsten, jag älskar dig!

Nr 4: Archelon

Ack Archelon, du vänliga jätte! Du havets milda gigant! Jag önskar jag kunde simma vid din sida. Jag skulle inte frukta någon best från det vilda havet för 70 miljoner år sedan, med dig, min trofasta vän, bredvid mig. Kanske skulle vi tillverka någon sorts sadel att spänna fast på ditt skal, du skulle bära mig längs varma strömmar, vi skulle vara djuphavets riddare!

Nr 3: Argentavis

Blev ni besvikna nu? En vanlig örn. Nej knappast...

Det är mycket ovanligt att fåglar med flygförmåga, eller flygande varelser överhuvudtaget, når över en viss storlek. Skelettet blir helt enkelt för tungt. Det har dock funnits arter som snuddar vid det omöjliga.

Vi vandrar nerför en bergssluttning för 6 miljoner år sedan i nuvarande Argentina (på den tiden kallades landet "Keroch-Kohr" av de håriga apmän som levde där).
Det är en vacker dag med klar himmel och strålande sol. Plötsligt känner vi en kyla svepa över oss, och vi uppfattar att något blockerade solen för ett ögonblick. En liten evighet av tystnad. Sedan ett skri som får benen att skaka, köttet att tappa all kraft och hjärtat att dra ihop sig och fyllas av is! En örn, en Condor, en Åskfågel, sänker sina enorma klor i vårt kött, rycker oss från moder jord, sliter oss upp till luftens rike där HAN härskar: ARGENTAVIS! Åtta meter mellan vingspetsarna, den största flygande rovfågel som någonsin existerat! Bäva inför åsynen av Argentavis, vacker, ohygglig, ofattbar!

Nr 2: Jaekelopterus

För fyrahundramiljoner år sedan fanns det monster som får fantasin att rasa. Mina vänner, visualisera denna varelse i rummet där ni befinner er. En två och en halv meters skorpion med klor större än ditt huvud. Vad ser du i varelsens tomma ögon? Vad tar du dig till när den på leddjurs främmande sätt låter sina många ben föra dess kropp av pansar, klor och död närmare?

Denna best levde i floder, sjöar och träsk. Den vilade stilla i bottendyn, väntade på nästa byte som passerade. Ingen Athropod (leddjur) har någonsin blivit större än Jaekelopterus, jätteskorpionen från urtiden!

Nr 1: Liopleurodon

Ibland drabbas jag av oro och stress. Jag tänker på min framtid, hur jag ska klara mig. Om mina drömmar kommer att göra mig bitter. Är mitt liv det liv jag verkligen vill leva?

Då brukar jag tänka på Liopleurodon...

För hundrasextiomiljoner år sedan härskade Liopleurodon över världshaven.
Denna best kunde leva hundratals år i havets djup och bli över 20 meter. Den var det främsta rovdjuret från sin tid, ingen stod över Liopleurodon.

Denna mäktiga best, detta mirakulösa havsmonster, är numera bara ett eko, aska som bärs bort av tidens vind.
Men han fanns en gång, han var verklig! Hans fenor var verkliga, hans flera ton tunga kropp, hans meterlånga tänder. När jag ser de senaste bilderna på Lindsey Lohan med ätstörningar, den senaste upplagan av expedition Robinson, när jag hör sverigedemokraterna tala om svenska värderingar, då kommer han simmande ur urtidens dimmor och viskar till mig "Jag var Liopleurodon, jordens härskare, jag var vackrare, mäktigare och mer fruktansvärd än allt ni kan föreställa er, och liksom jag kommer ni en gång bara att vara aska som driver mellan stjärnorna."

Ger mig lite perspektiv.

Nu ska jag gå ut och njuta av solen!

Production art- Avatar

Storyboardjobbet färdigt! Det gick smidigt den här gången. Reklamfilmen var för Posten, uppdragsgivare Åkestam.holst. Dem vill jag gärna arbeta med igen. Jag fick rita många olika hundar och en segelbåt! Trevligt!

Äntligen börjar vi få se hur Avatar kommer att se ut. Jag börjar bli lika fånig som en amerikansk nörd i min förväntan. Det är dags att slå på censuren mot förhandsinfo.
Jag har förstört filmer förr genom att veta för mycket om dem innan jag ser dem (den första var sagan om ringen, jag hade varit inne och läst nyheter på theonering.net varje dag i över ett år innan filmen kom, ack ack).

Å andra sidan tänker jag se Avatar i IMAX-3d, och jag misstänker att det nog inte spelar så stor roll om jag har full koll på allt, upplevelsen i sig kommer nog att röva bort mig ändå.

Åh, det ser underbart ut! Som en dröm om nånting man vill drömma om!


Förresten, är det inte fruktansvärt vidrigt att vi inte har någon kommersiell IMAX-biograf i sverige. I hela sverige! Argh! Det ger lite samma känsla som att vi numera bara har en biografkedja, att man lever i ländernas motsvarighet till Hofors eller någon annan rutten håla! Jag skyller på socialism! Ormgift och Nageltrång! Mjältbrand och Aska!

Hej hopp, nu ska jag iväg på Maria Erikssons utställning!

Kalle

Ett ben från Avatar!

Det har varit en hektisk vecka och det har inte blivit mycket bloggande. Just nu sitter jag i ateljén och storyboardar en reklamfilm för Posten. Stort jobb= bra för Kalle!

Kände dock att bilden nedan var en sensation nog för att jag ska avbryta mitt idoga brödtecknande och posta ett inlägg. "Äh, det där är ju bara ett vanligt gammalt robotben!" tänker ni. Nähä, säger jag! Det där är ett robotben från James Camerons nya film Avatar. Om någon inte känner till Avatar så är det lite som filmvärldens motsvarighet till Messias återkomst.



Och ja, jag snor nyheter från aintitcoolnews.com, get used to it!

Kalle

Boktipset del 1

Aha, vilken lysande ide! Jag ska tipsa om böcker jag gillar.

Jag upptäckte dock ganska snabbt att listan blev lång så jag kommer dela upp den i flera delar. Jag kommer inte ha någon speciell ordning, eller dela upp det efter genres eller liknande. Som ni snart kommer att upptäcka så är det mest fantasy i vilket fall.

Nu har säkert mina präktiga läsare redan läst flera av böckerna på listan, men då vet ni i alla fall att om ni gillade det ena så kanske ni även gillar det andra!

Varsågoda!


Isaac Asimov- Stiftelsetrilogin
Asimovs mäktiga magnum opus. En berättelse som sträcker sig över tiotusen år. Fascinerande läsning om en galaktisk civilisation som imploderar, och ett hemligt brödraskap som med hjälp av matematiska formler kan förutspå framtiden och på så sätt manipulera den sönderslitna mänskligheten mot en ny gryning.


Douglas Adams- Liftarens guide till galaxen
Genial underhållning, och ibland betydligt mer än bara underhållning. Ett brokigt, sprakande verk, en hyllning till fantasins gränslöshet, ibland nära den rena galenskapen. Ett fartfyllt science fiction äventyr, lysande satir och en förtjusande svada!


Susanna Clarke- Jonathan Strange and mr Norrel
I en parallell värld där magin är levande, hamnar två magiker i bitter konflikt. Deras arrogans orsakar dem och deras bekanta ofattbart lidande, speciellt när de blandar in en varelse från en annan värld.
Jag älskar den här boken. Aldrig har jag läst en sådan levande, vibrerande skildring av sann magi. Den har härliga miljöer, intriger och drama, krig och äventyr!
Språket är förtjusande, Jane Austen möter Bulgakov!


Ursula le Guin- Övärlden
Poetisk och sorgsen fantasy. Le Guins Övärlden känns tidlös. Det är bra historier med fina karaktärer och starka teman. Språket är enkelt och avskalat.Karaktärerna vandrar ofta mellan vår värld och dödsriket, sånt gillar jag!

Häromåret gjordes en förvirrad filmatisering av studio Ghibli. Hayao Miyazakis son, Goro Miyazaki, regisserade. Den var slående rent visuellt, men urk vilken konstig och dålig film!



China Miéville- The Scar
Det här är fantasy som av många nog skulle beskrivas som "modern".
Det är brokigt, skitigt, sprudlande, nattsvart, dekadent och ofta på gränsen till surrealism. I like it a lot!
The Scar är en fristående uppföljare till boken Perdido Street Station, också den mycket läsvärd. The Scar är dock betydligt mer fartfylld och underhållande. Det är en äventyrsberättelse om besättningen på ett skepp som blir kapat av pirater från en mytomspunnen flytande stad. De motbjudande härskarna över denna stad har fantastiska planer för sitt vansinniga samhälle.
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förmedla känslan i China Miévilles böcker. De är inte för alla, den saken är säker. Det finns ett poserande drag i dem, en inzoomning på snusket och vidrigheterna. Samtidigt är de förtjusande i sin idérikedom, sina tallösa arter, fascinerande samhällsbyggen, kulturkrockar och en fauna från himmel och helvete.
Mest från helvetet.

Det är begåvat och kittlande.


Stephen King- Drakens Ögon
King har skrivit många böcker som befinner sig i gränslandet till fantasy. Jag gillar Stephen Kings böcker och noveller, faktum är att jag håller honom mycket högt som historieberättare. Varför jag vill tipsa just om den här är för att jag kan tänka mig att många missat den i hans digra produktion. Den är också väldigt mycket fantasy.
Slottsintriger, onda trollkarlar och en tillfångatagen prins. Passar nog utmärkt för båda yngre och äldre läsaren. I versionen jag har finns de mest hiskeliga illustrationer i blyerts.



Michael Moorcock- Elric
Klassisk fantasy. I en dunkel och mytisk fantasyvärld driver albinoprinsen Elric runt med sitt själaslukande svärd Stormbringer. Vad mer behövs egentligen sägas? Om inte det där säljer den för er så vet jag inte vad.





George RR Martin- A song of Ice and Fire
Den bästa fantasy jag läst. Ett rike faller samman. Girig adel slåss om resterna. I norr, bortom en uråldrig mur av is, har en gammal ondska vaknat till liv och hotar återigen människornas värld. I exil, långt från intriger och inbördeskrig, har den sista ättlingen av konungaätten Targaryan väckt tre drakar, de sista i världen.
Allting skildrat genom point of view kapitel, berättat genom den utspridda ensamblen av huvudkaraktärer. De goda råkar hjärtskärande illa ut, de onda älskar man att hata. Karaktärsbeskrivningarna är nog de bästa och mest underhållande jag läst.

Det här är fantasy i toppklass, skrivet för vuxna. George R R Martin väjer inte för något i sin skildring av krig och mänsklig ondska. På något sätt är det allt jag någonsin velat ha av fantasy. Jag bara hoppas och ber att han hinner skriva färdigt dem innan han kolar, han börjar bli lite till åren och det är långt kvar...

Jepp, det var alla boktips för den här gången! Det kommer fler, många fler!

Kalle

Outlander- är den nåt att ha?

Njä... inte direkt.

Ända sen jag först hörde talas om filmen Outlander så slogs jag av att premissen är för bra för sitt eget bästa. En utomjordisk soldat krashar i Norge på 700-talet, han råkar dessutom ta med sig ett monster från sitt senaste krig. Han teamar upp med vikingar för att döda "draken".
Tagline: Vikings vs. Aliens.
För bra för att vara sant!

En parantes: Om någon inte förstår varför den här premissen är lysande, eller varför den här taglinen får blodet att svalla, så ber jag er ta ett djupt andetag och lyssna nu. Era liv är lite fattiga. Ni förstår inte att den här typen av berättelser har existerat i en eller annan form sedan människornas gryning. Det är sagor, myter, vi talar om. En främling från himmelen, med magiska vapen smidda av gudar, på jakt efter den drake som dräpt hans älskade. Om ni inte kan uppskatta kraften i den här typen av berättelser så har ni förlorat en del av er mänsklighet. Samtiden, med sina krav och illusoriska ideal, har berövat er en del av er själ. Ni gillar antagligen Beck. Vad kan jag säga till er för att ge er hopp? Börja med er barndom, säkert fanns det magi där? Försök komma ihåg hur det kändes. När kände du senast så? Vad var det som fick dig att känna så? Vägen till en levande människosjäl är lång, och svår, men har du viljan och modet så kan du nå dit. Jag tror på dig!

Därmed inte sagt att ni måste se Outlander, den var rätt pruttig.
Den började väldigt dåligt, inte Uwe Boll-dåligt, men allmänt fattigt och lite tafatt. Lustigt nog tog den sig i mitten av andra akten och resten av filmen var inte speciellt bra, men helt ok.
Trots att den var vad som i USA kallas hard-R (dvs barnförbjuden), så kändes det lite som om den var gjord för barn. Varför? De borde skitat ner den, vågat ta ut svängarna. Den hade enormt med potential, riktigt bra skådespelare över lag, ett hyfsat monster och Jesus Kristus själv i huvudrollen. Synd!

Det kändes det som om budgeten hela tiden låg på gränsen för att räcka till. Effekterna var inte fantastiska. Trots det hade de krämat på rejält med effekter, och spridit den magra budgeten så gott de kunde över filmens lopp. Ska väl påpekas att den antagligen hade tio gånger så stor budget som Arn-filmerna.
Jag kände ett uppriktigt medlidande för Outlander. Den ville vara en bra film på riktigt. Jag hoppas den åtminstone spelade in pengarna den kostade, så kanske vi får se fler filmer som vågar vara originella (Ja, originella för bövelen, för även om manuset var förutsägbart och återanvände tallösa actionklyshor, och själva premissen känns typisk B-action, så var det originellt material, en ny värld introducerades, inte ännu en trött och urvattnad Alien vs. Predator-styggelse!)

Gud välsigne Outlander, som var duktig och försökte!

Tillbaks till ritbordet. Håller på med ett härligt uppslag till barnboken "Flykten från Stjärnfolket". Mara och Ali, mina hjältar, har blivit inlåsta i gyllene burar som hänger i taket i stjärnkungens palats. Ska de lyckas fly från det uråldriga reptilfoket?

Ha en fantastisk fredag!

Kalle

Trailer för Disneys Princess and the Frog

På senare tid har Disney låtit sin 2D animation degenerera till urvattnade uppföljare av forna storverk, och usel barnteve för små dampungar utan själ (de skriker och flackar runt, kan inte fokusera, utan mening utan mål!). Det är synd. Jag älskar animation, både 3d och 2d, och även om jag generellt föredrar japansk 2d animation så kan jag inte annat än kapitulera inför Disneys sprudlande svulst i filmer som Skönheten och Odjuret och Lejonkungen.

Här är deras nästa storsatsning inom klassisk 2d animation:




Hmmm, inte så illa!
Det är uppenbart att de försöker åkalla forna tiders glansdagar. Nu har de gett ett löfte, låt se om de kan leva upp till det. Hoppas det, jag behöver fler sådana här filmer till bakis-söndagar!

Jag gillar Sydstats-backdrop, inspirerat!

Kalle

Stackars Spock!

Jag hade orealistiska förväntningar.

Nå, det händer ibland. Star Trek var en hyfsad film, en stark trea. Som jag förväntade mig så var det ett gediget hantverk, hög kvalitet och känslan av att filmskaparna hade en genuin vilja att göra den bästa Star Trek film de kunde.

Jag hade förväntat mig något häftigare. Jag tycker att filmen var som ett extremt påkostad pilotavsnitt för en tv-serie. Även om allting satt på sin plats så lyfte det aldrig riktigt för mig, förutom i inledningsscenen där Kirks modiga pappa offrade sig till mäktig musik medan hans son föddes i flyktkapseln!

Mest krut lades på att etablera förhållandet mellan busiga Kirk och stela Spock, och att etablera karaktärerna var för sig. Filmens historia kändes sekundär, och Eric Banas Remulad-skurk med tribals i ansiketet var väl okej, men en riktigt bra filmskurk ska gärna vara mer spännande än såhär.

Jag gillade inte alla referenser och förklaringar om hur den här filmen förhåller sig till gamla Star Trek. Det var övertydligt och fånigt. Själva premissen för att filmskaparna skulle få frihet med materialet, och ändå kunna hävda att de är trogna originalet, är att den här versionen utspelar sig i ett parallellt universum som skapas på grund av att Spock (en gammal rynkig Spock från den parallella framtiden) håller på och mixtrar med svarta hål. Som vanligt när tidsresor är inblandade så uppstår genast logiska luckor. Det var väl inte så farligt, men jag störde mig faktiskt lite på gamla Spock som hasade runt och var vis. Han spelades naturligtvis av Leonard Nimoy, originalspock. Spock hit och Spock dit. Det var väldigt synd om Spock i filmen. Jag tyckte nog det var tur att han inte har så mycket känslor, för någon med känslor hade nog blivit rejält nere av allt som stackars Spock råkar ut för. Fast han hade känslor men de var inte så starka, eller hur det nu var.

Jo, Star Trek var helt ok. Den var faktiskt ganska bra. Mysig är en bra beskrivning!

Jag ser fram emot uppföljarna!

Kalle

Jag är pepp: J.J. Abrams Star Trek

Jag vet inte riktigt varför, men jag är sjukt peppad inför nya Star Trek av J.J. Abrams!

Jag har aldrig varit någon Star Trek fan. Universumet är för töntigt, för tryggt och för osexigt för att jag ska bry mig. Det finns ingenting som lockar.

Jag har sett en del avsnitt från ett par av tv-serierna (Next Gen, Deep Space Nine, Voyager). Star Trek är en sån där serie som alltid går när man vill slötitta på tv. Ett tag gick alltid "the next generation" när jag skulle äta lunch. Det var uthärdligt, om inte annat för att Patrick Stewart är en härlig gubbe!

Nya Star Trek lovar lite samma sak som Casino Royale gjorde när den kom. Den känns seriös och gedigen. J.J. Abrams är en måttligt intressant regissör, producent och manusförfattare. Han har egentligen inte gjort något riktigt bra, men har ändå visat prov på potential med filmer som Mission Impossible 3, Cloverfield och de första avsnitten av Lost.


Det är någonting med promo-bilderna, trailern och the buzz, som gör att jag tror på den här filmen. Den slår an på mina geek-strängar. Jag blir pirrig och förväntansfull som ett barn. Varför? Det är ju Star Trek!

Åh, den verkar så häftig och färglad, dramatisk och mäktig! Jag vill att den ska komma nu nu nu!


Och Simon Pegg är med också!

Förövrigt är den enda gamla Star Trek film jag skulle vilja se Star Trek: The Wrath of Khan från ´83. Trekkies svär vid den, men det är inte därför jag vill se den, ty Trekkies är konstiga.
Jag vill se den för att "Wrath of Khan" är en sådan brutalt bra titel!

Så, nu får det vara slut på det här pinsamma inlägget!

Kalle

Wow! Ny design!

Så har jag äntligen skapat ett utseende på bloggen som jag kan stå för. Speciellt nöjd är jag med självporträttet som jag tycker är mycket mer likt mig än det där fotot jag hade innan. Längst tid tog texten på bannern. Jag håller fortfarande på att lära mig photoshop, och jag misstänker att jag ibland tar lång tid på mig med saker som borde gå väldigt snabbt.

Jag tycker i alla fall att jag lyckades förmedla en känsla av häftighet, vilket var målet.
Inspirationen till bannern kommer från apokalypsen, Mad Max 2, glassiga amerikanska långtradare och krig.

Inspirationen till självporträttet får jag varje gång jag ser mig själv i spegeln.

Kalle

Jag såg Twilight!

Ja, gudars skymning, var ska man börja.
Jag har känt till fenomenet Twilight ett tag nu. Vampyrromantik för fjortisar, säljer som smör. Som alltid blir jag nyfiken, och lite avundsjuk, när det dyker upp den här typen av megasucceér. Jag önskar att jag hade skrivit dem själv och blivit jätterik. Jag förhåller mig alltid lite skeptisk, antagligen p.g.a. ovan nämnda avundsjuka.

Jag brukar dock läsa dem, förr eller senare. Jag blir för nyfiken, och så tänker jag att det är bra att kolla vad det var som fungerade, så kanske jag kan sno det och få det att fungera för mig. Inte i fallet Twilight. Den verkade helt enkelt för fjollig. Inget för en tuffing som mig, jag håller mig till Harry Potter och Dragonball.

Nå, filmen kom och jag förhöll mig kallsinnig. Tills jag fick den rekommenderad av syrran, då sprang jag iväg och hyrde den på två röda sekunder. Det var löftet om sanslös romantik och en underskön vampyryngling som sålde det för mig, jag kunde inte stå emot!

Filmen börjar riktigt bra. Den har ett fängslande och realistiskt tonfall, snyggt foto och bra skådespeleri. Ibland påminde den mig om tidig Baz Luhrmann, med små romantiska mellanspel och svulstiga flashbacks till melankolisk cellodränkt pop/rock. Det finns någon sorts kemi mellan huvudrollsinnehavarna som fungerar väl inledningsvis. Min flickvän tyckte att vampyrpojken Edward var en riktig fuling, men jag fann honom mycket fager. Tösabiten som spelade den menlösa tråkmånsen Bella var duktig men inte fullt så underskön, vilket var uppfriskande.

Jag drogs med ett tag och njöt av den fåniga romansen mellan tråkiga tjejen och porrvampyrpojken. Sen tröttnade jag. Filmen började suga lite smått. Fånighetsgraden, som var hög till att börja med, tilltog. Ointressanta skurkar introducerades slarvigt och alldeles för sent i historien. Vampyrerna blev bara töntigare och mer harmlösa ju mer man fick reda på om dem. Många subplots, säkert nickningar till boken, hastades förbi.

Graden av töntiga flashbacks ökade mer och mer. Känslan av nittiotal och musikvideo steg. Tramset eskalerade i ingenting speciellt och ebbade ut i en våg av jag minns inte ens hur den slutade fast jag såg den igår.

Nä, Twilight var ingen vidare bra film. Jag hoppas böckerna är lite mer spännande, annars tycker jag nog att det är lite mycket väsen för ingenting.

Jag rekommenderar den varmt till alla trettonåriga tjejer som drömmer förvirrande upphetsande drömmar om att bli bitna av snygga vampyrpojkar.

Den här filmen är för er!

Kalle

Ponyo poster!

Tänkte att jag skulle dela den här stillbilden och postern for Miyazakis senaste film Ponyo. Som alla smarta läsare av min blogg kan se så är det den amerikanska postern. Fin, tycker jag, även om det är lite uppenbart att de försöker få det att se ut som en Pixar-affisch, speciellt titeln ger an klar "Nemo"-vibe. Inget att uppröras av direkt.



Ha en bra måndag! Nu ska jag till ateljen och harva mig igenom ett ganska segt uppslag till min barnbok "Flykten från Stjärnfolket".

Kalle