Varelser från Maras värld

Människor
Människorna som lever i Ulthar liknar orientaler i smak och utseende. Det finns dock särdrag. Även om Ultharbor har mörk hudton så är många blonda och grönögda, liksom svarthåriga och brunögda.

Min intention med att ge Ulthar och dess invånare en orientalisk prägel var att åkalla känslan av Tusen och en Natt, en av mina största inspirationskällor för stämningen i Mara. Jag var också inpirerad av Joann Sfars The Rabbis Cat. Det var roligt att skapa kontrasten mot slavarna, som jag har gett ett nordiskt utseende.




Katter
Katterna i Ulthar är ett andra folk, som härskar över hustaken. De är betydligt större än katter från vår värld, och de är dessutom ovanligt verbala. I Ulthar är det förbjudet att döda en katt, straffet är döden.

När jag skapade kattkaraktärerna ville jag att de skulle se realistiska ut, inte för "cartoon", därför valde jag att basera karaktärernas utseende på olika raser. Snyggingen Nardos är en japansk Sokoke, kattfurstinnan Nazla är en Oriental, krigaren Behemot är en blandning av Norsk Skogskatt och Lodjur. Jag ville ta till vara på skönheten hos kattdjur, därför kommer du inte se några tjocka perser i Mara. Katter ska ha stor näsa och vara slanka!



Handelsmännen på De Svarta Galärerna
Vilka är dess mystiska handelsmän som kommer till Ulthar för att köpa enorma mängder slavar? De verkar vara endast till hälften mänskliga och de är otäcka att närma sig. De flesta Ultharbor håller sig undan, handelsmännen har dåligt rykte, det sägs att de kidnappar starka män om natten. De betalar dock rikligt för de slavar de köper.
Deras röda juveler är ovärderliga och går inte att få tag på någon annastans.


Handelsmännen ser ut mycket som jag föreställde mig dem från Maras förlaga, H.P. Lovecrafts "The Dreamquest of Unknown Kadath". Jag ville att de skulle se ut som ondskefulla gamla mormödrar. Självgoda, lismande gamla kärringar.



Månkaniner
Månkaninerna dyker upp nästan direkt när Mara anländer till månen. De är fåniga små varelser som lever i hålor. Ulthars katter gillar att jaga dem som sport.

Jag ville att månkaninerna skulle se ut som Pokemons, som söta små gossedjur. På så sätt förstärks humorn i katternas grymhet. Av någon anledning är det roligt att se små söta saker råka illa ut.



Månbaggarna
På månens dunkla baksida krälar det insekter. Om man trampar på dem ser man att deras blod är svart och kladdigt.

Månbaggarna ersätter månkaninerna som bakgrundsfauna när Mara och katterna kommer till månens baksida. De får också fungera som dynamiskt element vid ett par tillfällen i historien.



Rörmaskar
Rörmaskarna finns överallt på månen. De är relativt harmlösa, om man inte kommer för nära... de jagar med hörseln!

Rörmaskarna ser ut som rörmaskar från vår värld. Skillnaden är att mina är lite rörligare och betydligt större. Jag tyckte att den främmande känsla som undervattensfauna kommunicerar väl passade in i min vision av månlandskapet.



Halvmännen
Dessa vidriga könlösa varelser är tjänare till månbestarna, baksidans härskarras. De varierar ganska kraftigt i storlek och uteseende. Deras blod smakar ruttet. Kattfurstinnan Nazla har en teori om att deras kroppar är odlade på mänskliga lik.
De är misstänkt lika handelsmännen på de svarta galärerna.

Halvmännen är obehagliga typer. Frånstötande och föraktliga. De har det inte speciellt lätt i historien, det går åt ett par stycken om man säger så...


Saturnkatter
Saturnkatterna är stora, märkliga katter från Saturnus som likt jordens katter kommer till månen för att jaga och slåss. De är inte onda av naturen, men de har ändock allierat sig med månbestarna.

Jag älskar Saturnkatterna. Jag önskar att de hade varit med mer så jag kunde fått rita fler av dem. Jag hoppas kunna väva in dem i någon historia i framtiden. Deras utseende är baserat på det vackraste kattdjur jag vet: Caracal, eller African Lynx som den också kallas.



Månbestarna
Härskare över månens dunkla baksida. Urgamla och ondskefulla människoätande monster. De dyrkar Demonsultanen Azathoth och hans själ och röst: Nyarlahotep, det krälande kaoset.
Månbestarna är ett klassiskt Lovecraftianskt monster, med tentakler och allt. Jag ville att det skulle se ut som en blandning av en padda, en sjöstjärna och en spindel. Jag är speciellt nöjd med att alla deras lemmar slutar i mänskliga händer. Det förstärker känslan av naturvidrighet.



De Andra Gudarnas Larver
I den svarta rymden, mellan jorden och månen, dväljs De Andra Gudarnas larver. De är alltid hungriga.



Nyarlahotep
De flesta som skådar Nyarlahotep bli omedelbart sinnessjuka, därför kände jag att det var oansvarigt att lägga in en bild på Det Krälande Kaoset. På bilden ovan kan ni se hans skugga, och även den är skrämmande nog.

Nyarlahotep är kaosets emissarie. Nyarlahotep är en inkarnation av kärnan i H.P. Lovecrafts skräck, en makt som representerar universums fruktansvärda realitet: Kaos.



Hoppas ni uppskattade detta bestiarium. Mer spännande fakta från Maras värld dyker upp i framtiden!

En sprakande Valborg önskas er alla!

Kalle

SPX 09

Small Press Expo, sveriges största seriemässa på kulturhuset i stockholm, utspelade sig i helgen. Det har varit en hektisk vecka med förberedelser, men när det väl blev dags var det ett nöje.
Jag älskar SPX, blandningen av hipsters och nördar, högt och lågt, alla dessa färgstarka människor och känslan av gemenskap. Jag var där tillsammans med Atelje Otecknad, min kära atelje som jag kommer att presentera närmare i framtiden. Jag ägnade större delen av mässan åt att dela ut informationsblad om Mara från Ulthar, med en länk till Komika Förlags hemsida där man kan ladda ner de första tio sidorna av Mara och provläsa:

Läs den här >>

Jag var med på en paneldiskussion under söndagen tillsammans med Kim W Andersson (Love Hurts), Ola Skogäng (Theos ockulta kuriositeter), Lars Krantz (Dödvatten), Joakim Hanner (Myling Media) och den heroiska Lisa Medin (Medley mm). Det var en mysig diskussion tycker jag. Det var meningen att det skulle handla om skräckserier, vilket det till en viss del gjorde, men mest talade vi om att serier med berättelsen i fokus börjar ta plats i förhållande till de tidigare dominanta självbiografierna. Sen älskade nog alla i panelen möjligheten att få prata om sin egen serie! Det hela började ganska milt, men tog fart efter ett tag. Och en underbar publik mötte oss! Speciellt tack till den svarthåriga ynglingen på första raden som uppenbarligen var en entusiastisk Lovecraft-fan, jag hoppas du hittar hit till min blogg!

Efter diskussionen hade vi utställning och öppet hus i Atelje Otecknad. Uppslutningen var över all förväntan. Allt lådvin tog slut.

Det här har varit det bästa SPX ever! Jag har mött nya spännande människor, fått uppmärksamhet för Mara och blivit inspirerad. Jag vill rikta ett stort tack till serieteket och kulturhuset för att de anordnar den här mässan. Det är en unik möjlighet för serieskapare att mötas!

Om en månad släpps Mara, om De Andra Gudarna är med mig!

Kalle

Heads up: Sam Raimis "Drag me to Hell"!

Jag kan inte ha varit speciellt gammal när jag såg Sam Raimis film "The Evil Dead" första gången. Det var en sådan film jag lånade av en kompis i säkert ett år eller två, och såg om och om igen. Jag kunde citera delar av dialogen utantill, vilket jag gjorde så ofta jag fick tillfälle, med min speciella demonröst som jag var så stolt över. Den rösten som gjorde att jag fick ont i halsen i en vecka efter att jag använt den, men det var det värt.

Hursomhelst, Evil Dead är en fantastisk film, och Sam Raimi är en kreativ och visionär regissör. Evil Dead fick två hysteriska uppföljare. Många gillar tvåan bäst, men jag kan inte motstå treans, Army of Darkness, medeltidsmiljö och ösiga story... den kan jag också många citat ur... hmm, bäst att sluta skriva om Evil Dead-filmerna annars tar det aldrig slut. Sam Raimi har haft en lång och gedigen karriär, gjort flera bra filmer och ett par mindre bra.


Till de mindre bra hör Spider-Manfilmerna. Tvåan är den starkaste av de tre, medan trean var ett oinspirerat och förvirrat magplask. Spiderman har i alla fall spelat in mycket pengar, och säkert öppnat vägen för Sam Raimi att genomföra projekt som legat honom närmare hjärtat.
Se på bilden här nedan. Den skulle kunna vara tagen direkt från någon av Evil Dead-filmerna. Den är från Sam Raimis senaste film "Drag Me to Hell".
På pappret ser Drag me to Hell kanske inte så intressant ut. Sam Raimis senaste film var trots allt riktigt usel (Spiderman 3), den är PG-13 i USA, dvs barntillåten, och trailern ser helt enkelt mer lättsam än läskig ut.




Men. Den här filmen har otroligt bra rykte efter förhandsvisningarna. Jag berömmer mig själv med att vara bra på att skilja på tom hype och äkta vara, och jag sätter min trovärdighet på att Drag me to Hell kommer att vara en riktig monsterhit i sommar. Intrycket jag har fått är att den lyckas vara både underhållande, rolig och riktigt läskig på samma gång.

Jag ser fram emot att se Sam Raimi återvända till den genre som han var med och skapade. När en sådan begåvad filmskapare har haft riktigt kul, då brukar publiken ha det också.

Förresten, Evil Dead 4 kan vara på gång. Kanske har lite väl mycket vatten runnit under bron, men jag glädjs i alla fall å Bruce Campbells vägnar.

Om ni vill se en bra Sam Raimi-film som inte är skräck-komedi eller Spiderman så rekommenderar jag The Gift från 2000 med Cate Blanchett.

/Kalle

Miyazaki- den främste i samtiden

Miyazaki, som många gamla japaner, vandrar ofta iväg från klassisk berättarstruktur. Han gör utflykter och fördjupningar i historien, som inte nödvändigtvis följer de dramatiska kurvor vi som publik är vana vid. Ibland är det fascinerande, ibland får de delar av hans verk att upplevas som sega.

Ändock: det finns ingen filmskapare idag som jag har samma kärlek och respekt för som Hayao Miyazaki. Han är i sanning en mästare. Han är komplett. Hans teman är starka och relevanta. Hans karaktärer genomarbetade, historierna är spännande. Det finns ingen gräns för hur konsekvent han skildrar sina universum. Detaljrikedomen är oändlig. Hans fascination för byggnader, natur, människor, flygplan och maskiner, får oss att själva öppna ögnonen och se världen på nytt. Det är barnets blick, genomfört med en vuxens visdom och disciplin.

Den senaste Miyazaki-film jag såg var Howls moving Castle. Det är en fantasisk film. Rent visuellt är den överväldigande. Det är fantasy, baserat på en bok av Diana Wynne Jones. Jag har inte läst förlagan, men jag tvivlar inte på att Miyazaki tagit sig stora friheter med materialet. För alla som vill se äkta magi är det här en skatt.

Historien är förvirrad, byter fokus, det saknas tydliga poler och slutet är en tafflig nödkonstruktion. Det gör inte så mycket.



Ack, Spirited Away. Vad säger man för att beskriva ett sådant mästerverk? Det här är en kreativ höjdpunkt, inte bara för Miyazaki, utan för berättarkonsten. Det finns inga invändningar. Det här är en Alice i Underlandet där underlandet är en värld med lika mycket regler och inneboende logik som vår egen. För oss som älskar mytologi, drakar och gudar är det nästan pornografi. Knark. Mmmm... Spirited Away....



Hur mycket jag än älskar Spirited Away så måste jag säga, att om någon tvingade mig att välja under pistolhot, så skulle jag välja Mononoke Hime först. Det här är min best movie ever! Den är vacker, äventyrlig, poetisk, sorglig och fucking hardcore!
Visst har den en del svagheter. Huvudpersonen saknar egentligen brister (vilket knappast är något bra i en berättelse), förutom att han har en förbannelse som gör honom oregerlig ibland. Slutet faller lite platt. Annars är den komplett. Också ett bra exempel på hur Miyazaki kan bygga en film som trots en del klara brister fortfarande är den bästa film som någonsin gjorts.

Det finns tjugo minuter av Mononoke Hime, från att Zen anfaller gruvstaden, tills att Ashitaka blir helad av Hjortguden, som är de bästa i filmhistorien. Den sekvensen är lite som en religion för mig.



Kikis Delivery service är en fånig och banal film som saknar både antagonist och vettig dramaturgi. Trots detta en utmärkt film. Kanske inte så spännande, men charmig och upplyftande. Här kan man roa sig med att hitta gatskyltar på svenska, Miyazaki gjorde mycket av sin konceptdesign med både Stockholm och Visby som förlaga. Här kan man också studera några av Miyazakis favoritteman, "är man flitig så ordnar sig allt!" och "Städa är det bästa som finns!".



Min granne Totoro är en fantastisk barnfilm, med betoning på barn. Den lyckas väl fånga barns flytande verklighetsuppfattning, möjligtvis med ett lätt stråk av nostalgi. Nu är det tack och lov inte den typen av berättelse där alla fantasiska element visar sig vara fantasi, den typ av slut som jag brukar kalla "...och sen vaknade han och vände på kudden". That´s super lame! Om det inte är Little Nemo in Slumberland vi talar om.
Hursomhelst inte i Totoro, här balanseras det smidigt mellan barnatro och vuxenvärldens torra realitet. Publiken får själv välja vad den vill tro.

Totoro är våldsamt charmig, både filmen och titelkaraktären. Jag vågar gissa att den här filmen har tjänat in mer merchandize-pengar åt studio Ghibli (som producerar filmerna) än alla andra Miyazaki-filmer tillsammans.




Jag har länge ansett att Miyzakis manga Nausicaä av Vindarnas Dal är en av de bästa serier jag läst. Ett kraftfullt och relevant fantasyepos, med religiösa undertoner och ett brinnande budskap. Det märks att Miyazaki gav den allt han hade.

Jag såg filmen i sin helhet för första gången idag. Jag tycker att den kompletterar serien på många sätt. Historien är av naturliga skäl kraftigt nerskalad. Annars känns alla karaktärer som är med trogna sina förlagor i mangan. Det är en mycket bra film, men den har dessvärre åldrats något. Flowet är inte lika bra som i de senare Miyazakifilmerna, det är inte samma njutningsbara upplevelse som att se t.ex. Howls Moving Castle. Även om animation och bakgrundsmålningar håller hög klass så går det inte att komma ifrån kvalitetsskillnaden mot senare verk

Även om budskapet är mer mångfacetterat och moraliskt problematiskt i serien, så tycker jag att det kommer fram tydligt i filmen. Det handlar om ett av Miyazakis viktigaste teman, inte "Städa är det bästa som finns!", utan "Människans förhållande med naturen". Samma tema som han utforskar och problematiserar i Monoke Hime. Han visar också hur det civila samhället drabbas av krig, ett tema som även det återkommer i hans historier, t.ex. Howls Moving Castle.

Det Miyazaki lyckas med i Nausicaä är att skapa en stämning av närmast religiöst hopp. En genuin tro på titelkaraktärens förmåga att leda mänskligheten mot en bättre framtid. Och det är så fruktansvärt mycket kärlek i historien. Kärlek till naturen, till människorna och deras samhällen, till och med någon sorts kärlek till de som mördar och förstör och deras maskiner, kärlek till de jättelika insekter som härskar i giftskogen. Det är vackert och starkt.

Nästa Miyazakifilm som kommer heter något i stil med Ponyo från Klipporna och verkar vara gjord med mindre barn i åtanke. Det kanske är passande att börja göra film för riktigt små barn när man själv är gammal (Miyazaki är 68 år).
Håll utkik efter den!

/Kalle

Akvareller

Jag målade den här målningen till en utställning i Värmland.
Det var ett motiv jag haft med mig sedan tidigare, från en snabb akvarellskiss jag gjorde i Hofors. Motivet är tänkt att vara en klassisk bild av en mor med ett barn, titeln är "Madonna" och anspelar förstås på Maria med Jesus.
Min intention var inte endast att retas med Madonna-motivet. Jag har alltid hyst en stark kärlek till reptiler, och om det nu finns ett uråldrigt reptilfolk som lever på en slocknad stjärna någonstans där ute i rymdens djup, där svalj av ljusårs djup sin välvnings slår, kring oändliga världar med oändliga civilisationer, så är jag säker på att dessa reptiler känner samma ömhet för sina barn som vi gör. Det här kände jag var viktigt att skildra i en målning!




För några år sedan, när jag var en yngre man, odlade jag en art av skalbaggar som kallas Kongobaggar. De är mycket vackra. Den största av dem alla, skalbaggarnas konung, kallade jag för Colossus. Liksom de flesta kungar fick han sitt porträtt målat. Dock målade jag inte bilden förren efter Colossus död. Han var helt klart en bättre modell som död än som levande.





En dag ska jag skriva min ösiga vikingafantasy. Tills dess kommer jag fortsätta drömma om vikingar med hockeyfrilla som slåss med monster, gärna i skärgården, och måla dem ibland. Landskapet är avmålat på Aspö i stockholms skärgård. Det var lite knepigt, för jag minns att det var strålande sol, och jag ville att det skulle se ut som om en storm var på väg. Min morbror, som låg och solade på däcket, fick stå modell för vikingen. Min katt fick stå modell för monstret.

Monstret ja... vinkeln är inget vidare på honom. Min tanke var att han skulle stå vriden med huvudet över sin egen axel, men i sådana fall skulle jag tagit med mer av kroppen. Så kan det gå.

/Kalle

Bilder från Mara

Här kommer ett par bilder ur min serie "Mara från Ulthar". Bilden ovan är från en av mina favoritscener i serier. Scenen visar när slavpojken Jorma ser tillbaka på hur hans by brändes och hur han togs till fånga av Maras far.
I början av andra akten har Mara hamnat på månen. Under en vild jakt efter de löjliga små månkaninerna kommer hon bort från sin kattstam. Hon är vilse...

Varje fullmåne samlas Ulthars katter på templets tak. Där utför de sin äldsta och allra hemligaste ritual: Månhoppet!
Det första mötet mellan Mara och hennes bästa vän katten Nardos. Mara är skeptisk till en början. Hon sörjer sin bortrövade far och vill inte ha någon som ska försöka ersätta honom. Hon blir dock intresserad när Nardos berättar att hennes far en gång räddade hans liv...

Hoppas ni gillar dem!

Att sälja vad man kan

När jag tecknar serier föreställer jag mig att mina linjer är poesi. De lever och sjunger sina sånger. Sådan skönhet borde ju betala sin upphovsman, tänker ni väl.

Ha, så naivt! Som vanligt skiter verkligheten fullständigt i hur det borde vara, och knappt ett öre har jag tjänat på mina älskade serier. Nej det som folk betalar mig för däremot, det är att teckna såhär:

Vackert är det inte. Men ganska charmigt på något sätt, eller hur?

Jag gillar att teckna storyboard till reklamfilm, det är helt prestigelöst. Det är berättartekniskt hantverk. Det ska vara effektivt, tydligt, förmedla en stämning men framför allt ska det oftast göras på så kort tid som möjligt.
På något sätt är det en ren form av berättande, alla estetiska åthävor är avskalade.

Sen gillar jag reklambranchen. Yes I do. Här finns ingen Beckångest.
Det går fort fort, alla har snygga kläder och man får använda hur många engelska uttryck man vill när man pratar.

Vad mer kan man begära?

/Kalle

Mitt brännande hat mot Beck

Hjälp mig någon, att hitta ett sätt att förstå hur man kan tro på mänskligheten i en värld där Beckfilmer finns.

Jag har hatat Beck i många år nu. Och när man hatar något på det sätt som jag hatar Beck, då blir det som en förbannelse. Man kan möta någon ny arbetskamrat som berättar om sitt filmintresse, och knappt har man hunnit bli nyfiken förren personen berättar om sin Becksamling.
Gatan jag bor på spärras av för inspelning av Beck. Jag fick god lust att smyga ut i natten och punktera däcken på deras fordon. Hade jag åkt fast hade jag stått med rak rygg i domstolen,
"Jag punkterade inte däck... jag punkterade BECK!".
Beck, Beck överallt!

Så en kväll, för inte så länge sedan, hade jag absolut inget att göra. TV4 (kanalen kläckt ur helvetets eldar) hade länge kört en trailer för kvällens Beckfilm. Upplägget lät på något sätt intressant, en tossig frikyrkosekt hade något att göra med mord på homosexuella män. Hmmm? Inte så illa...

Det verkade... mysigt på något sätt. Jag insåg att jag aldrig sett en hel Beckfilm, och ack dårskapen, jag bestämde mig för att titta på den.

Nå! Ni som gillar Beck. Vad fan är det för fel på er?

Om Beckfilmerna hade haft frikostigt med tuttar och splatter så hade det varit, fan inte bra, men åtmistone konsekvent på något sätt. Skräp som ser ut som skräp och luktar som skräp är lättare att ta till sig en den taffliga ljumma soppa som nu serveras.

Det är ingen idé att rescensera delarna. Att det är hastigt producerat och att skådespelarna går på autopilot är väl inget man blir förvånad över men sämst är manuset. Det pendlar mellan övertydligt, förutsägbart och så helt plötsligt obegripligt. Obegripligt blir det när dialogen är så dålig så att det låter som skådespelarna talar ett annat språk.

Beck ger mig samma sorts ångest som förortscentrum, åka tunnelbana på vintern och stekt falukorv. Det är den slätstrukna vardagens ångest.

Så hjälp mig nu genom att svara på min fråga:
Hur kan jag acceptera att i Svea rike, mitt fosterland, är Beck så omåttligt populärt?
Hur ska jag kunna hålla mitt hjärta öppet för mina medmänniskor, när de har Beckfilmerna på köp-dvd i hyllan?

Hjälp mig någon, för jag står inte ut!

/Kalle

Från min bokhylla: Anansi Boys

Jag läste precis om Anansi Boys av Neil Gaiman.

Som vanligt är Neil Gaiman en inspiration och ett föredöme.
Ibland har jag svårt att definiera mina känslor för Gaiman som författare. På ett sätt kan jag känna att han har svårt att nå fram. Kanske är han lite för teknisk, lite för medveten om sina koncept, för att man ska glömma att man läser en historia och börja uppleva den istället.
Många mindre begåvade författare lyckas bättre med detta, kanske just därför att de inte är fullt så självmedvetna. Gaiman har fortfarande aldrig varit bättre än det bästa ur Sandman.

Anansi Boys är en mycket trevlig bok. Jag gillar den bäst när den gör utflykter till världens ände, här någonstans snuddar Gaiman vid sann magi. Annars är det en lättsam och lite tramsig historia om två bröder, söner till guden Anansi.
Världen som presenteras är densamma som Gaiman introducerade i American Gods, hans hittils intressantaste bok.

Det här är en trevlig bagatell som alla hyfsat intelligenta människor borde kunna uppskatta.

I like it!

/Kalle

Min barnbok

Just nu arbetar jag med en barnbok som har arbetsnamnet "Flykten från Stjärnfolket". Jag gillar titeln, så det skulle inte förvåna mig om den får vara kvar.

Det är en spännande äventyrsberättelse om två barn som bygger en rymdraket och far ut i rymden på äventyr. På en slocknad stjärna möter de det uråldiga stjärnfolket. Man kan väl säga att det blir en kulturkrock!

Jag har gjort ungefär hälften av boken, och jag är mycket nöjd med hur det ser ut. Jag har inget förlag än, men snart börjar det bli dags att skicka ut den för att se om någon nappar.

Bilden ovan är det trejde uppslaget i berättelsen. Jag har eftersträvat ett behagligt och lättläst bildspråk, inpirerat av medeltidskonst, teater och nintend0 8-bitars.

Jag upplever att det finns en brist på spännande äventyrsberättelser, som även kan få vara lite skrämmande, för mindre barn. Allt verkar handla om duktiga små mekaniker eller möss som gillar blommor eller nåt annat trams. Jaja, det är inget fel på era fjolliga svennebanan-ungar som gillar bilar respektive blommor beroende på kön, men för ungar med lite mer ninja i generna så har jag gjort den här boken.
Förhoppningsvis den första av flera.

/Kalle

Om min dotter

Mitt seriealbum, det album jag släpper snart, heter Mara från Ulthar. Det är ett drömskt actionäventyr, en fantasysaga med underton av kosmisk skräck. Jag gav den allt jag hade, besluten om att skapa något helt från mig själv, utan kompromisser.


Det handlar om slavhandlardottern Mara, vars far blir kidnappad av de demoniska köpmän han säljer sina slavar till.
Den jättelika talande katten Nardos dyker upp i Maras liv. Han är skyldig hennes far sitt liv, och ska därför tjäna Mara som vän och livvakt i hennes fars frånvaro.
Mara initieras i katternas äldsta och hemligaste ritual, att de varje fullmåne hoppar från de högsta hustaken till månen.
Väl på månen förstår Mara genom en serie omständigheter att hennes far kan vara fången i en gruva på månens dunkla baksida, där Saturnkatterna jagar och Månbestarna härskar. Tillsammans med de främsta hjältarna från sin kattstam beger sig Mara till månbestarnas stad för att rädda sin far.



Hoppas ni kommer att gilla den!