Den amerikanska remaken av "Låt den rätte komma in" är på gång. Min ståndpunkt är ambivalent. På ett plan så tycker jag att Thomas Alfredssons adaption var mycket välgjord och känner mig förolämpad av tanken på en remake. Jag kan inte säga att det var den bästa svenska film som gjorts de senaste tio åren, eftersom det är den ENDA svenska film jag sett de senaste tio åren. Nä det stämmer inte, jag såg det dödfödda missfostret "Frostbiten", don´t get me started on that one...
Även om Alfredssons film var välgjord så var det en adaption av John Ajvide Lindqvists bok. Jag ser ingen anledning till att en bok inte kan filmatiseras fler gånger än en. Bara för att Alfredssons film var bra betyder det inte går att berätta historien på ett annat sätt.
Remakes är en plåga, ett virus som Hollywood nog aldrig kommer att bli av med. En remake är inte per definition en synd, men oftast är de ett symptom på filmbolagens rädsla för att satsa på originellt material. De flesta av dem är onödiga.
Att amerikanerna gör om utländska filmer har jag mindre svårt att förstå än att de gör om gamla klassiker. Inte på grund av språket, utan mest på grund av produktionsvärden. En amerikansk film får kosta, och skillnaden syns. Nu är Låt den rätte komma in en mycket bra film, och den är också såpass ny att en remake känns just onödig. "Let me in" som filmen kommer att heta, görs av Matt Reeves som gjorde det milt underhållande spektaklet Cloverfield. De här affisherna gör inget för mig, jag tycker att de ser både tråkiga och pretto ut. Sentimentala och ytliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar